Salomon Schulman skriver om Lutz Klevemans biografi över Lemberg, som en gång var huvudstad i det som var Galizien, som före de stora krigen låg mitt i Europa, som var mångspråkig och mångkulturell men härjades av krig, pogromer, massmord och förföljelser, döptes om till Lvov och senare till Lviv, och som nu ligger i ett nationalisternas Ukraina där man alls inte sörjer sitt multikulturella förflutna.
”Lemberg är staden med de utsuddade gränserna … en brokig fläck i det östra Europa.”
Joseph Roth
Enbart en äkta Lembergbo kan falsifiera ett sådant underfundigt citat, nämligen den ofriserade aforistikern Stanislaw Lec: ”Av de flesta verk blir bara citaten kvar. Är det inte bättre att redan från början skriva citaten?”
Denna sentens karaktäriserar i mångt stadens befolkning, åtminstone den judiska tredjedelen. Under mellankrigstiden skapades en matematikskola, vida berömd, som ägnade sig åt att lösa eller att komplicera klassiska paradoxer för att samtidigt ge viktiga bidrag till spelteoretiska strategier.
Andra världskriget skar sönder Europas kulturella karta. Centraleuropa låg uppskörtat och den intellektuella tyngdpunkten har idag flyttats flera longituder västerut, fastän Lemberg ligger ungefär i Europas mitt. Anglosaxisk monokultur har tagit över den östligare hegemonin. En rikedom har för alltid gått förlorad. Mångspråkigheten låg som ett snett brett band mellan Östersjön och Svarta havet. Därmed öppnades för influenser grannfolk emellan.
Få vet idag att Galizien var Österrike-Ungerns nordligaste provins utan förväxlar den med ett spanskt landskap. Provinsen var genomsatt av tyska, rumänska, ungerska, jiddisch, hebreiska, polska, ukrainska, ryska, armenska, grekiska och turkmeniska språk. Ur denna mångfald extraherades en rik litteratur – ur de folkspecifika människosynerna, från de skilda klädstilarna och varierande köken. Osmosen folken emellan framkallade en brokighet som var okonstlad och spännande.
I det östra Galizien tronade Lemberg som en inspirerande huvudstad, redan sedan medeltiden full av en antropologisk variationsrikedom, ett litet Wien som under 150 år speglade denna metropols facetter.
Idag ligger staden mentalt i ett avsides hörn av Europa, likt en stor ukrainsk gäspning bortom allfarvägarna. Tillika är Lemberg som namn så gott som utraderat. Staden har döpts om allteftersom herrarna skiftat. Lemberg kom den att heta efter Polens första delning år 1772. Den styrdes sedan under österrikisk-ungersk överhöghet till 1918 då den åter blev polsk, då Lvov. Efter andra världskriget tillföll den Ukraina i dess skiftande politiska skepnader, nu med namnet Lviv.
Polacker 160 000, judar 100 000 och ukrainare 25 000 var dominerande fram till den senaste katastrofen, men där fanns också andra minoriteter såsom rutener, armenier, och karaiter. Dess läge vid foten av Karpaterna förbi vilken en handelsväg löpte mellan öst och väst befordrade denna diversifierade befolkningsstruktur. I svensk historia stöter man på Lemberg i Karl XII:s erövring av den välbefästa staden år 1704. Hjältekonungens regementsorder att judarna skulle behandlas väl är anmärkningsvärd, ity judar var förbjudna att bosätta sig i Sverige.
Det synbarligen kosmopolitiska intrycket till trots förblev staden motsatsen till en smältdegel. Polackerna och ukrainarna var ständigt i luven på varandra även om habsburgarna till nöds kunde mildra motsättningarna. Konflikthärden beskrivs i all sin periodvisa grymhet i Lutz C. Klevemans Lemberg. Die vergessene Mitte Europas. De ängsligare judarna försökte undvika ta ställning i denna slavernas inbördeskamp utan att denna hållning respekterades.
När Polen återuppstod 1918 skedde detta med de blodigaste pogromer iscensatta av polackerna. Mellankrigstiden präglades till en betydande del av antisemitism. Men inte bara. Här rådde en brinnande experimentlusta: nattklubbar, bilkapplöpningar och boxningstävlingar avlöste varandra i denna polyglotta färgfläck. Ludwik Fleck och Rudolf Weigl bidrog med terapeutiska framsteg mot den fruktade fläcktyfusen.
Tidigare nämnda matematiker samlades såsom i andra centraleuropeiska storstäder på kaféer, särskilt i det s.k. skotska där kaffe och vodka inmundigades, medan matematiska problem måhända finge sin lösning framåt morgonkvisten. Judarna hade svårt att få anställning vid universiteten, men några få fick det i USA. Dessa överlevde det världskrig som skulle komma i motsats till många av sina kolleger. Alldeles bredvid det skotska kaféet låg ett uppsluppet avantgardistiskt utskänkningsställe. Lvov stod enligt Klevemans uppfattning inte långt efter Weimarrepubliken vad gällde den frimodiga utlevelsen.
Världskriget satte punkt för vetenskap och konstnärlighet. Först anlände Sovjetryssarna efter Molotov-Ribbentrop-pakten. Deportationstågen for österut. Sommaren 1941 var det nazisternas tur att vända på tågriktningen.
Dessförinnan hade ukrainare som oftast var nazistiskt influerade anställt grymma blodbad på judar. Sedermera kom många att medverka i judeutrotningen med en kallsinnighet som inte stod tyskarnas efter. Därtill mördades mångtusentals polacker av ukrainska nationalister. Ett krig mellan de två slaviska folken kom att fortsätta långt efter den formella freden 1945. Ukrainarna ställde upp egna SS-divisioner, deltog som vakter i koncentrationslägren, plundrade judiska hus och besatte även polackers patriciervillor.
Kleveman söker upp invånare i dagens Lviv som antingen var vittnen och/eller troligen medskyldiga till judemorden. Han möts enbart av förnekelser eller påståendet att judarna var sovjetagenter. Judarna drabbades dock än värre av deportationerna österut än övriga Lvovbor. Ett flygblad från 1941 beskrev mentaliteten: Skicka polackerna västerut över floden San och för judarna till köttyxorna.
.jpg)
Idag finns få judar kvar i Lviv och polackerna har till stor del tvingats iväg. De ukrainska nationalisterna har fått sin dröm uppfylld. Det homogena Västukraina hyser ingen saknad efter sitt multikulturella förflutna utan odlar sin nationalism utan att skänka minsta tanke åt att skärskåda medlöperiet.
Istället har man huggit ned gamla Leninstatyer och på deras socklar ställt upp nazistiska kollaboratörer. I de en gång judiska våningarna bor idag ukrainare utan tanke på att de rättmätiga ägarna mördats inför deras landsmäns ögon.
Den 23 juni 1943 förklarades ”Galizien” judefritt. Enbart få judar med falska ariska papper hade överlevt. En av dem var författaren Stanislaw Lem. Det han hade bevittnat var overkligare än någon av hans utomjordiska sciencefiction-berättelser.
- Klicka här för att läsa En ny men inte så skön värld. Om judiskt liv i Bukovina
- Klicka här för att läsa om en polsk bok med vittnesmål från några av de barn som överlevde Förintelsen
- Klicka här för att läsa Anders Björnsson om Johannes Bobrowski
- Klicka här för att läsa en text av Joseph Roth (översättning av Håkan Lindgren)