Av PETER LANDELIUS
Leonardo Padura är de senaste årens stora stjärnskott i den spansktalande litteraturen. Med hjälp av sin detektiv Mario Conde har han fått en stor läsekrets för utmärkta kriminalromaner, och därmed har han vunnit både marknadens och den kubanska regimens accept av ett par romaner med betydligt större specifik vikt. “El hombre que amaba a los perros” (Mannen som älskade hundar) kom ut på Tusquets i Madrid 2009 och publicerades två år senare även i Havanna.
En sådan kritikersuccé är svår att undertrycka, trots att dess ämne — Lev Trotskij och hans mördare — hade varit förbjudet i femtio år. Boken är en oemotståndlig bladvändare. Den ger en bild inte bara av bolsjevikledaren, Lenins tilltänkta efterträdare och Stalins förföljda motståndsman som mördades i Mexiko, utan också av mördaren och hans diaboliska mamma och deras bakgrund i inbördeskrigets Spanien. Intrigen knyts ihop på Kubas stränder, och det är förstås ingen tillfällighet: hit kom till slut både spanska invandrare, inbördeskrigets exil och sovjetkommunismens praktik. Att de båda huvudpersonerna älskade hundar är förstås bara en ursäkt för romanens titel. Det gjorde gunås Hitler också.
Paduras senaste roman är lika givande och inte mindre spännande. “Herejes” (Kättare) bygger på en fruktansvärd episod från de europeiska judarnas försök att fly undan nazisternas förföljelse. Fartyget Saint Louis låg en vecka utanför Havannas hamn, men de utblottade passagerarna — som redan hade köpt inresevisum före avresan — krävdes på ännu mera pengar för att få stiga iland. Batistas korrupta regim trodde på nazisternas berättelser om judarnas rikedomar. Efter ett par dagar utanför Miami med samma negativa resultat återvände Saint Louis till Europa och fler än 250 av dess passagerare fortsatte till utrotningslägren.
Med den utgångspunkten spinner Padura en fascinerande berättelse kring en försvunnen Rembrandt — ett porträtt av en jude, kanske av Jesus själv — och några “polacker” (så kallades judarna i Havanna) som hunnit få en fristad på Kuba. Mario Conde får i uppdrag att utreda familjemysteriet, så den spännande intrigen ska inte avslöjas här. Faktaunderlaget är gediget: Padura vet mycket om judisk diaspora. Han har studerat både Rembrandts måleri och hans intressanta levnadshistoria. Men han bär sin lärdom med lätthet, och de här avsnitten hör till de mest fascinerande.
Boken är samtidigt en “Tale of two cities”: livfulla beskrivningar av Havannas förfall och Miamis uppgång, Batistas korrupta tyranni och den misslyckade diktatur som kom att efterträda hans egen, och delstaten Floridas vågor av migration från norr och söder. Padura håller ihop berättelsens trådar med mästerskap, koncentrerar sig på dramats huvudpersoner och avstår från politiska övertydligheter. Till slut framstår nog detektiven Mario Condes verksamhet som det minst intressanta inslaget. Men det länder honom till heder att han i den senaste deckarvurmens tid lockar så många läsare till en stor samtida romanförfattare.
Se en intervju med Padura här: