Hos tövädersgenerationens sovjetiska skribenter, ofta kallade ”sextitalisterna”, gjorde västliga influenser avtryck. Av den generationens prosaförfattare framstår Sergej Dovlatov – senare också utvandrad till USA – som en av de stilistiskt mest särpräglade, samtidigt som han idag är en av de mest lästa sovjettida författarna i det ryska språkområdet.
Tövädersperioden som följde på Stalins död 1953 och som varade ungefär fram till interventionen i Tjeckoslovakien 1968, var av avgörande betydelse för den sovjetiska efterkrigstidens konstnärer och författare. Befriade från Stalins och Berijas skräckregemente, var det relativt lätt för de intellektuella i denna generation att se skarvarna i det sovjetiska statsbygget. En större frihet i relationen till den marxistisk-leninistiska statsideologin gav också större möjligheter både för det egna skapandet, och i att tolka eller omtolka inflytanden från utlandet – både i form av tillåten litteratur och konst, och sådan som man kunde komma över på andra vägar.
Bland de främmande kulturyttringar som partiapparat och statssystem betraktade som tillåtna, hade den amerikanska litteraturen tidigt en förhållandevis framskjuten roll. Särskilt den amerikanska modernismens sociala patos och dess samhällskritiska hållning gentemot vad som uppfattades som den borgerliga kapitalismens villkor, gjorde den dåtida amerikanska litteraturen hjälpligt acceptabel ur sovjetisk, ideologisk synvinkel. Flera författare – som Steinbeck och Hemingway – hade också vid olika tillfällen och på olika sätt uppfattats stå socialismen eller kommunismen nära. Från 1930-talet och fram till Stalins död betraktades många av dem istället som ideologiskt suspekta. Då bland annat Hemingway i och med Spanska inbördeskriget tog avstånd från sovjetkommunismen, upphörde också utgivningen av honom i Sovjet.
Töväderstiden gjorde sedan åter den amerikanska litteraturen tillgänglig, och öppnade för en omtolkning av den. Under en period blev amerikansk litteratur en form av tolererad motkultur, som erbjöd nya intryck och en helt annan syn på individ och samhälle än den officiella, sovjetiska. Men med tiden kom särskilt modernismen att uppfattas som en ren antikanon, som något som stod i motsats till sovjetkommunismens grundprinciper.
Bland tövädersgenerationens sovjetiska skribenter, som ofta kallades för ”sextitalisterna” (sjestidesjatniky på ryska) där dessa influenser gjorde avtryck, fanns flera (till exempel Brodsky) som än idag åtnjuter stort anseende. Av denna generations prosaförfattare framstår också Sergej Donatovitj Dovlatov som en av de stilistiskt mest särpräglade, samtidigt som han idag är en av de mest lästa sovjettida författarna i det ryska språkområdet.
Född 1941 i Ufa, av judisk-armenisk rysk härkomst, i det som idag är Basjkortostan, och död 1990 i New York, hade Dovlatov en ambivalent relation både till sitt hemland, och senare till USA. Under sin ungdom och studietid bodde han med sin mor i Leningrad. 1959 påbörjade han studier i finsk-ugrisk filologi vid Leningrads statliga universitet. Där kom han att ingå i samma umgängeskrets av sextitalister som senare emigrerade till USA, bland andra Joseph Brodsky och Alexander Ney.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Dovlatov fullföljde aldrig sina studier, utan blev – efter vad han själv beskriver som olika personliga misslyckanden – utskriven på grund av bristande studieresultat. I samband med detta blev han inkallad för att genomföra sin värnplikt i Röda armén. Mot inskrivningsbefälets uttryckliga inrådan, och kanske som ett uttryck för den självdestruktivitet som han också senare visade, valde han att låta sig skrivas in som soldat i de ökända lägervaktstrupperna.
Denna erfarenhet, och det verk som Dovlatov författade om sin tid som sovjetisk lägervakt (Zona, ”Zonen”, utgiven första gången på ryska i USA, 1982), ställde honom vid sidan inte bara om sina generationskamrater, utan också om det samhälle han levde och verkade inom. I Dovlatovs skildring framstår lägertillvaron som en evig kamp mot tillvarons tristess, meningslöshet, och grymhet – för både lägervakter och fångar. De förenas i det mesta, i tillvarons villkor, i sina respektive moraliska kvaliteter och i det glödande hat de känner för varandra. Dovlatovs världsbild, som den kommer till uttryck i detta och flera andra verk, är också mer eller mindre uttalat amoralisk. Han återkommer till att han inte delar upp sina huvudpersoner i skurkar eller hjältar; det är människan själv som förvandlar sin tillvaro till ett helvete, och hennes handlingar får också stå för sig själva.
Tiden vid lägertrupperna ledde fram till en av hans författarskaps grundsatser: att ”livet är absurt”, en uppfattning som både förenade och skiljde honom från de amerikanska modernisterna. Dovlatov lät sig inspireras av flera av dem, hans inställning till livet och den karga, ganska ordfattiga prosa som han skrev visar ett tydligt släktskap särskilt med Hemingway. Men där den enkla, avskalade stilen hos Hemingway framstår som ett lakoniskt uttryck för individens villkor inför både det fasansfulla och det skitiga – i vissa stunder som stoicism inför det Oerhörda och i andra som en dräpande, sarkastisk kritik av dess absurda dimensioner – blir den hos Dovlatov en ofta trött, desillusionerad ironi. Den var ett radikalt brott mot det glättiga och floskelbemängda, offentliga sovjetiska språket.
Samma ironi har sedermera utvecklats till fulländning hos vår tids ryska skribenter och offentliga gestalter; från modernitetskritiska författare som Viktor Pelevin och oppositionella som Dmitrij Bykov (som stämplats som utländsk agent av den ryska staten) till mer jüngerska skriftställare som Zachar Prilepin. Ironin kan vara både befriande och cynisk. Som metod väljer ironin inte själv sida, men den kräver en självdistans och en blick för tillvarons absurditeter, som är framträdande inom den ryska litteraturen.
Det skulle emellertid dröja innan något av Dovlatovs verk faktiskt gavs ut. Efter återkomsten från lägertrupperna studerade Dovlatov journalistik. Svårigheterna att sedan få en fast tjänst, hans tillkrånglade familjerelationer och grundmurade avoghet mot den sovjetiska tillvaron fick honom att i början av 1970-talet söka sig till Estland, där han under ett par år arbetade som journalist. Då och då extraknäckte han vid det stora museireservat som omfattar Aleksandr Pusjkins ägor i Pskov, på den ryska sidan av Peipussjön.
Den förljugna och spritindränkta tillvaro som han förde i Estland och Pskov, och senare skildrade i verk som Zapovednik (”Reservatet”, inte översatt till svenska) och Kompromiss (”Kompromissen”, 1981, det enda av hans verk som översatts till svenska) visar också tydligt skillnaden mellan den grå, sovjetiska vardagen och den storslagna och bitvis romantiska bakgrund som de amerikanska modernisterna kunde använda sig av.
Kompromiss är, liksom Zona, en stilstudie med få motstycken – varje kapitel inleds med en av de texter Dovlatov själv skall ha författat för den tidning han arbetade på, Sovjetskaja Estonija (”Sovjetestland”), i glättigt progressiv stil med småroliga vändningar. Dessa inledande stycken följs av den egentliga historien om hur samma text kommit till, vilket oundvikligen och på ett för de inblandade sällan fördelaktigt sätt tydligt kontrasterar mot hur de framställts i tidningen.
Att skriva i skuggan av tidigare generationers giganter – som Hemingway och Solzjenitsyn, Achmatova eller Pasternak – måste med tanke på det biografiska materialets klart oromantiska karaktär, ha tett sig omöjligt, annat än med den självförnekande ironi som Dovlatov odlade. I tematik och struktur blev flera verk påfallande lika dem som skrevs av den likaledes alienerade men något äldre amerikanska beat-generationen. Men när Dovlatov i Sovjet skriver om hur han som lägervakt super tillsammans med straffångar, äter en lägerchefs hund, knyter slips på fel lik vid en partifunktionärs begravning, blir förförd av estniska ungkommunister, syr ihop byxorna på sin förhatliga redaktionschef när de har spruckit och chefen visar kalsongerna för hela tidningen och hur han bara undantagsvis är nykter, kunde det inte publiceras, utan stoppades av censuren.
Med tiden fick Dovlatov allt fler problem, både på grund av sin inställning till den sovjetiska makten, hans misslyckade försök att publicera sina böcker (även som samizdat), och på grund av vad som med sovjetiska mått mätt var ett tämligen utsvävande och spritindränkt leverne. Efter att ha flyttat tillbaka till Leningrad uteslöts han 1976 ur det sovjetiska journalistförbundet, greps för ”huliganism” 1978, och blev samma år i praktiken tvingad att emigrera. Tillvaron i USA, dit han flyttade, blev inte alltigenom bättre än den hade varit i Sovjetunionen. Dovlatovs ironi riktades både mot sitt nya hemland och mot den emigrantryske skribent han blivit, mot dennes impotens och överflödighet i det nya landet, teman som också senare generationers ryska emigrantförfattare återkommit till.
Ständiga penningproblem, bristande språkkunskaper och frustrerade drömmar blev Dovlatovs följeslagare under denna sista period i hans liv. I verk från den här tiden (t.ex. Nasji, ”De våra”, eller Filial, ”Filialen”; inte översatta till svenska) återkommer beska observationer av journalistikens villkor, i Sovjet som i USA. Hans ’amerikanska’ verk ger också uttryck för en tydlig vilsenhet och ironiserande nostalgi inför det land och den kultur han förlorat. Samtidigt var det först i förskingringen som Dovlatovs berättelser kunde publiceras öppet – han agerade chefredaktör för en stundtals populär emigranttidning, och lyckades med Brodskys stöd få de kontakter som krävdes för att få större spridning av sina texter hos en amerikansk läsekrets.
Tack vare detta lyckades Dovlatov mot mitten av 80-talet till sist uppnå viss framgång i USA. Emellertid tog det bitvis ganska hårda liv han fört till sist ut sin rätt, och han avled 1990, drygt 49 år gammal. Som en avslutande ironi har Dovlatov förblivit populär i det fria Baltikum – särskilt Estland – kanske för att han var en av få sovjettida författare som förhöll sig till de baltiska folken som egna nationer och subjekt.
- Klicka här för att läsa om den ryske författaren Prilepin, i vilken frågan om det går att skilja författaren från hans verk får särskild tyngd
- Klicka här för att läsa om den lyriske ironikern Dmitrij Bykov, numera stämlad som statsfiende i Ryssland
- Se en trailer, textad på engelska, för en film om Dovlatov