Inför det tyska förbundsdagsvalet i morgon den 26 september har Martin Lagerholm läst politikern, debattören och författaren Sahra Wagenknechts stridsskrift Die Selbstgerechten. Boken är häftigt polemisk, inte minst mot de egna i vänsterpartiet Die Linke.
Förbannelsen består: en bayrare kan inte bli förbundskansler. Denna vedertagna ”sanning” har gällt alltsedan den stridbare CSU-ledaren och urbayraren Franz Josef Strauss dagar under 70- och 80-talen. Och trots överlägsna popularitetssiffror i opinionsmätningarna tidigare i våras, förlorade Bayerns nuvarande ministerpresident, den färgstarke och handlingskraftige Markus Söder, i partifraktionen CDU/CSU:s nominering av förbundskanslerkandidat. Nu skulle förstås vilken normal bayrare som helst väsa ”Preussen” med föraktfull min vid blotta tanken på Berlin och riksdagshuset, och antagonismen mellan nord och syd och mellan de två forna kungarikena är ömsesidig och mångsekelgammal. Nominerad blev i stället den i de breda folklagren betydligt mindre populäre Armin Laschet, som tilldelades partiledarposten och därmed också möjligheten att bli Tysklands nästa förbundskansler.
På senare veckor har det varit mycket jämnt mellan kristdemokraterna CDU/CSU, miljöpartiet Die Grünen och socialdemokraterna SPD, där sistnämnda från tidigare usla siffror på bara några veckor snabbt seglat upp i en, förvisso osäker, liten ledning i flera opinionsundersökningar. Detta mycket tack vare den lugne och saklige finansministern Olaf Scholz – der Scholzomat allmänt kallad på grund av sin robotaktiga framtoning – som nästan på egen hand fått opinionssiffrorna att rusa i höjden. Jämnt och spännande lopp inför valet nu på söndag.
Den som slutligen tar över efter Merkels 16 långa år som förbundskansler har att hantera många, tunga och överhängande politiska frågor – viktiga inte bara för Tyskland självt utan i lika hög grad för EU och Europa, där ju Tyskland länge tjänstgjort som ekonomiskt draglok. Covid- och flyktingkriser, klimatomställningar och förhållandet till Kina och USA kräver ju sin robusta kvinna eller man.
Ett annat minst lika delikat och brännande spörsmål är delar av den i universitets-, medie- och kulturvärlden allt högljuddare identitetspolitiken, woke-rörelsen och cancelkulturen; den aktivistiska utfrysningskultur som har för avsikt att beröva personer med ”fel” åsikter sina offentliga plattformar. Just dessa radikala fenomen som det senaste decenniet särskilt florerat i USA och Storbritannien, men som nu också har spridit sig till de flesta västländer, och det med allt störrre inflytande, blev tidigare i år på allvar föremål för offentlig diskussion i Tyskland i och genom politikern, debattören och författaren Sahra Wagenknechts stridsskrift Die Selbstgerechten (De självrättfärdiga; Campus Verlag). Hennes argument mot den hårdföra identitets- och kränkthetspolitikens mest vitttgående uppfattningar och aktioner i den häftigt polemiska boken, är i sig varken särskilt uppseendeväckande eller nya, utan utgör snarare en sorts sammanfattning av den rimliga kritik som på senare år varit i omlopp mot den omvälvande rörelsen. Klokt resonerar hon om hur moraliskt självgoda ivrare och demonstranter på lärosäten, kulturinstitutioner och i sociala mediers filterbubblor snarare splittrar än förenar i sina språkpolisiära verksamheter och jakt på ”avvikare”, och där den föregivna och rättvisemärkta vidsyntheten snarare tar sig uttryck i likriktning och angiveri. Klaus Rothstein på danska Weekendavisen myntade tidigare i år det träffande epitet ”totalitär tolerans”.
Vad som gör Wagenknechts bok särskilt intressant är att hon huvudsakligen skjuter skarpt mot Die Grünen och mot sitt eget parti, vänsterpartiet Die Linke. Hon är visserligen känd för sin frispråkighet, men med tanke på att hon är förbundsdagsledamot och tillika ett av partiets mest framträdande profiler, är hennes skarpa kritik mot de egna leden närmast häpnadsväckande. Hon vänder sig särskilt mot att den identitetspolitiska rörelsen betraktar sig och betraktas som vänsterliberal, medan den enligt Wagenknecht i själva verket varken är vänster eller liberal. Att tillhöra vänstern innebär per definition att engagera sig för dem som har det svårt i samhället och som ofta saknar både bildning, välstånd och inflytande. Men dessa så kallade vänsterliberaler kommer huvudsakligen ifrån och har särskilda intressen kopplade till storstädernas välbeställda akademiska medelklass. Vidare menar hon att liberal inte minst innebär tolerans mot oliktänkande, vilket är en sällsynthet hos cancelkulturens bildstormare och skarprättare. Liberalismen kämpar traditionellt också för jämlikhet och likhet inför lagen, fortsätter hon, medan identitetspolitiken i många avseenden tvärtom verkar för särbehandling av olika människogrupper.
Wagenknecht tycks visserligen vara övertygad om att de värsta avarterna av woke-kulturen med tiden kommer att försvinna eller reformeras, men att de hinner göra så pass mycket skada på samhällsklimatet i stort att det är viktigt att med goda argument granska effekterna av deras ofta antihistoriska och antiintellektuella föreställningar och slagord.
”Jag betraktar det som en tragedi att flertalet socialdemokratiska och vänsterinriktade partier låtit vänsterliberalimsen föra dem på villovägar”,
skriver en påtagligt frustrerad och uppretad Wagenknecht, som i stället vill lyfta fram de klassiska fördelningspolitiska arbetar- och klassfrågorna tillsammans med sina politiska meningsfränder. För sin egen och bokens skull är det därför ett smart drag att hon efter sin inledande drapa mot identitetspolitiken i ett andra textblock blir mer konstruktiv och presenterar bokens underrubrik ”Gegenprogramm für Gemeinsamkeit, Zusammenhalt och Wohlstand”. Och var vi som individer än befinner oss på den politiska skalan, borde åtminstone detta stå klart för oss alla: utan just föreningspunkter, gemenskap och välfärd är det i längden svårt att ens prata om ett fungerande demokratiskt samhälle. Men politik är ett vanskligt spel, och det är inte givet att den av de tre nämnda aspirerande förbundskanslererna som bäst förstått vikten av Wagenknechts ideologiska käpphästar också blir den som kammar hem segern på söndag.
Men någon bayrare blir det alltså inte.