Den internationelle Tomas Tranströmer

Tomas Tranströmer
Av IVO HOLMQVIST

Engelsmännen blir sura för att Ian McEwan inte fick priset i år, irländarna för att Paul Muldoon fick stå över, syrianerna för att pengar och medalj gick Adonis näsa förbi, danskarna för att Klaus Rifbjerg inte belönats, amerikanerna för att Philip Roth och Joyce Carol Oates förblev obelönade, albanerna grumsar för att Ismail Kadaré får stå på tillväxt ännu ett år, och så vidare över hela världen. Så har det varit ända sedan 1901 när det första Nobelpriset i litteratur tilldelades den som hade gjort mänskligheten den största nyttan under det gångna året genom att skriva något i idealisk riktning, vad det nu var dynamitens uppfinnare menade med det.

Varför fick inte Ibsen det i stället för Björnson, varför fick Tolstoj aldrig ett pris, varför motade den ständige sekreteraren Carl David af Wirsén bort Strindberg? Kanske för att han tolkade idealisk som likabetydande med idealistisk, i värdebevarande mening. Så var det inte alls, menade Nobels gode vän matematikern Gustaf Mittag-Leffler. Enligt honom var det tvärtom de radikala krafterna som Alfred Nobel hade velat belöna. Därmed borde den danske kritikern Georg Brandes vars kandidatur ständigt motarbetades bakom kulisserna i Stockholm ha medaljerats bland de allra första…

Det är en årligen återkommande sport veckorna innan valet blir offentligt att dra fram alla som inte fått priset, alla ”Nobelpristabere” som Aage Jørgensen kallat dem i sin bok om danskar som varit på förslag men aldrig fick priset, förutom Brandes bland många andra Karen Blixen. Där var det nära ögat, men efter slutomröstningen gick det till sicilianaren Quasimodo i stället, det var kanske lite synd. Det var visst Eyvind Johnson som drev på att det blev så, men jag ser av Per Wästbergs senaste memoardel att inte heller Dag Hammarskjöld tyckte att baronessan Blixen med sin koloniala bakgrund var prisfähig.

Och varför aldrig Graham Greene? För att han var katolik, eller för att han inte höll sig till enbart högtsyftande romaner utan också kopplade av med entertainments? Borges, var han för reaktionär? Kanske det, men åsikter långt ut på högerkanten hindrade inte T. S. Eliot från att få priset.

Det har varit sport att häckla Pearl Buck som fick det 1938, men det är inte riktigt rättvist, hennes böcker har upplevt en renässans, inte minst i Asien. Och begåvades Sjolochov för att man ville blidka Sovjet sedan den misshaglige Pasternak fått priset men hindrats att ta emot det? (Lundkvist fick snabbt därpå Lenin-priset). Och var det han som skrev ”Stilla flyter Don”, hade han inte stulit manuskriptet från en soldatkamrat vid fronten? Etc.

Och priserna under andra världskriget till Johannes V. Jensen och till Sillanpää (som höll på att slarva bort både pris och pengar i fyllan och villan efter festen, det hade Hamsun också nästan gjort långt tidigare), de var kanske mest en manifestation av solidaritet med våra ockuperade och överfallna nordiska grannar? Fast de är bra båda två… Så där kan man hålla på i oändlighet… Vare nog med att konstatera att 2011 års Nobelpris i litteratur hamnat alldeles rätt, hos en stor poet som är mycket svensk och samtidigt mycket internationell.

Jag är glad att jag högg i sten när jag för ett halvår här på DIXIKON under rubriken ”Tomas Tranströmers pratbubblor i Auckland” trodde att kvoten för svenska priser fyllts för gott.

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!