Den serbiske författaren och litteraturprofessorn Zoran Živković, som kallats Borges efterträdare, har givit ut tjugotre verk i fantastisk stil och är översatt till tjugotre språk, men är ännu okänd här. Med anledning av att hans senaste roman, Bela soba (Vita rummet), nyss kommit ut i engelsk översättning, presenteras han här av Radoslav Živković.
Den serbiske författaren Zoran Živković (1948) har kallats Borges efterträdare, men inte för att en av hans mest berömda böcker heter Biblioteka (Biblioteket, 2002). Istället är det Živkovićs fantastiska prosa som fått kritiker och läsare att göra jämförelsen. Och ”fantastisk” här inte menat som ett allmänt lovord utan som ”icke-mimetisk” – det vill säga som en litteratur som skapar verkligheten istället för att enbart avbilda den.
Živkovićs bibliografi är omfattande och rymmer numera tjugotre verk. Han är en av de mest översatta serbiska författarna på 2000-talet, översatt till drygt tjugo språk, men ännu inte till svenska. Hans noveller har ingått i antologier och tidskrifter i USA, England, Japan, Polen, Finland, Danmark, Frankrike och Ungern. Förutom utmärkelsen World Fiction Award för Biblioteket har han tilldelats betydelsefulla priser i Serbien och Montenegro – Miloš Crnjanski-priset – för romanen Fjärde cirkeln, Isidora Sekulić-priset för kortromanen Bron och Stefan Mitrov-Ljubiša-priset författarskapet i sin helhet. World Literature Today publicerade i sitt novembernummer 2011 en rad specialartiklar om Živkovićs prosa. Hans berättelser har också filmatiserats. I en artikel i Washington Post nyligen ansågs han, tillsammans med Cees Nooteboom, värdig ett Nobelpris.
Hans berättelser skildrar människor som i sin vardag ställs inför de yttersta frågorna – kärleken och döden. Prosan är både elegant och skarpsinnig med en alltid närvarande humor i böckernas annars milda mörker. Läsaren möter platser och miljöer, som inte låter sig placeras geografiskt utan handlingen skulle kunna utspelas var som helst på jorden.
Som tidigare universitetsprofessor i litteratur och kreativt skrivande, ser Živković gärna sitt författarskap som del av den mångkulturella, europeiska litterära tradition, som av många kallas Mitteleuropa. Till denna tradition räknar han inte bara litteratur från det geografiska Centraleuropa, utan också verk av författare som Hoffmann, Gogol, Kafka, Bulgakov, Lem och inte minst Dostojevskij. Alla har var och en på sitt sätt också bidragit till hans egen icke-mimetiska prosa. Att Olga Tokarczuk härom året fick Nobelpriset var särskilt glädjande för honom då hon har en given plats i den traditionen.
Živkovićs poetik uttrycks kanske bäst i en rad från just mosaikroman Biblioteket, som för övrigt belönades med World Fantasy Award år 2003. I boken får huvudpersonen – som i sin brevlåda oförklarligt fått ett efter ett exemplar av boken ”Världslitteraturen” tills de nu blivit sammanlagt 8.305 stycken – helt enkelt konstatera ”att världen är full av mirakel som inte låter sig förklaras”. Denna insikt rimmar väl med Živkovićs egen uppfattning att realismen som litterär metod är otillräcklig. Väldigt lite, menar han, kan nämligen skildras genom efterbildning av verkligheten – mimesis. Det mesta som bevarats från världslitteraturens första femtusen år, bland annat genom folklore, sagor, epik och litteratur inspirerad av drömmar, har heller inte varit mimetiskt.
Och då har ändå verkligheten på hans eget Balkan, i synnerhet under 1900-talet, varit så inspirerande för många andra författare. För utomstående har området inte sällan framstått som en närmast mytisk plats, ett slags Europas skuggsida som vägrar att låta sig illumineras utan istället är fast i sina eviga konflikter och hat, ibland med någon blåsorkester i bakgrunden. Men enligt Živković behöver skönlitteraturen alls inte sträva efter att gestalta och ännu mindre kommentera verkligheten. I sin skaparglädje vill han inte stanna där, utan fånga mer än så: människan ställd inför de yttersta frågorna, överallt på jorden, och inte nödvändigtvis just på Balkan. Nationella identiteter, historiska händelser, politiska skeenden eller för den delen omvärldens föreställningar om Živkovićs eget hemland eller andra nationer i området har nästan ingen plats i hans böcker.
I Nemogući susret (Omöjliga möten, 2000), också det en mosaikroman, låter han berättaren – alla sex berättelserna är i jag-form – uppleva möten som ställer dem inför människans yttersta tillstånd. Någon möter sin egen död som erbjuder honom en annan valfri existens, varvid personen väljer att få vara en fjäril istället för människa. En annan ställs inför sig själv i yngre dar. Andra möter utomjordingar, Gud respektive djävulen. Den sista berättelsen i boken ramar så in allting – berättaren träffar där en namnlös gestalt ur sin egen bok och denne slår fast att det inte finns någon gräns mellan verkligt och overkligt. Berättelsen om ett annat av mötena – mötet med sig själv – är vacker, terapeutisk och skarpsinnig. En äldre får möta sitt yngre jag, som i sin tur önskar möta sig själv i barndomen. Utan att därför förstå att den äldre mannen är han själv, uppfattar han dennes budskap, att människan inte kan tillåtas se in i framtiden: det vore omöjligt att leva utan både hopp och rädsla.
Också i Vremenski darovi (Tidens gåvor, 1997) förekommer en lång rad gestalter, däribland en författare som i sin lek med tiden påminner om djävulen själv, en paleolingvist som genom klyftan i verkligheten gör en tidsresa för att få höra människans urspråk och en urmakare som ser klockan vridas tillbaka och peka på hans egna felsteg i ungdomen. Boken avslutas med att Živković i en dialog mellan författaren och en kvinnlig målare låter författarens ansikte träda fram ur mosaiken tillsammans med det ansvar han fortsättningsvis tvingas bära.
Vad Živković genom sin fantastik velat fånga är inget mindre än kärleken och döden, Eros och Thanatos, vår starkaste känsla och vår förgänglighet. Människolivet likställer han, som i en gammal visdom, med ett skiljetecken, ett ”–” mellan födelse och död. Ur det skiljetecknet har sedan hans litterära universum kunnat växa fram.
Hans senaste bok, Bela soba (Vita rummet, 2021), handlar om en författare som skriver sin sista roman samtidigt som hans livskamrat Ivana försvinner under mystiska omständigheter. Živković har givit författaren i boken sitt eget namn och just det, har han sagt, lämnar honom inget utrymme att fortsätta skriva. Men samtidigt avslutas boken med frågan om boken som huvudpersonen – alltså författarens namne – ska börja arbeta med dagen därpå, kommer att få ett lyckligt slut. Bela soba blir därmed till intelligent metalitteratur i vilken spänningen byggs upp kring det invecklade samspelet mellan kärlekens försvinnande och själva bokens tillblivelse.
Den круг (cirkel), som förekom redan i inledningen till hans första bok, Četvrti krug (Fjärde cirkeln, 1993), sluts med denna sista bok. Den fanns till en början bara som ljudbok på nätet med författaren själv som uppläsare. Först efter att boken nu har kommit ut på engelska som The White Room kommer den att ges ut på originalspråk. Ett möjligen ovanligt grepp, men egentligen helt i linje med hur Živković tidigare arbetat med sin engelska översättare. Många gånger har enskilda kapitel skickats iväg innan författaren börjat skriva på nästa. Inget redaktörsarbete har kunnat göras därefter.
Med utgivningen i år av Vita rummet i engelsk översättning finns hans samlade verk tillgängliga för omvärlden. Det borde nu därför inte dröja länge innan den första boken översätts till svenska. För fantastiska berättelser om Eros och Thanatos är ju både sannare och vackrare än realistiska berättelser om kärlek och mänskligt lidande i krigets skugga. Sannare för att de visar vilka vi skulle kunna bli i vår alltmer gränsöverskridande och komplexa omvärld. Hur mycket vackrare får läsaren däremot gärna upptäcka själv.
- Klicka här för att läsa om Sana Stanisic – också från Balkan – om om hans roman Herkunft, som ställer angelägna frågor om vad härkomst egentligen betyder
- Klicka här för att läsa ”Poesi som räddar stenar”. Om folket bogomilerna på västra Balkan och deras stelar
- Klicka här för att läsa Joel Kellgren om Jay Parini och dennes självbiografiska roman Borges and Me