Den absoluta avantgardisten: Franciska Clausen

Øregaard Museum

Av IVO HOLMQVIST

Överklassen är bra att ha” står det under en klassisk teckning av Albert Engström, med Kolingen och hans luggslitna kompis bekvämt vräkande sig på en marmorsoffa bland välklippta häckar i en tuktad park.

Jag vet inte om det finns någon motsvarande dansk skämtteckning med trashankar som suveränt sätter sig över alla klassgränser och obesvärat rör sig i Köpenhamns schangtilare salar. Men på den kanske mest bekanta av Storm Ps alla bilder vet Perikles, där han traskar längs en dammig landsväg i sommarhettan bredvid sin kumpan, när en Tuborg smakar som bäst: ”Hvergang!”

Tack vare dem och andra öldrickande danskar – i danskan finns till och med ett särskilt ord för bierflaskan som alltid är till hand, en håndbajer – har pengarna flödat in till bryggerierna vars ägare vetat att ta sitt kulturansvar. Bryggare Jacobsen såg till att det blev ett Ny Carlsbergs Glyptotek och en lille havefrue vid Langelinie. Och vår sydvästra broder- och systerfolk rökte så många fina cigarrer, fast kanske mer förr än nu, så att Hirschsprung kunde inrätta sitt behagliga museum med danska gulaldermalerier inne i Köpenhamn. Och man spisade ost så att Knud W. Jensen fick de miljoner som behövdes för Louisiana några kilometer norrut.

I de burgnare norra delarna av Kongens By, det som kallas whiskybæltet ligger residensen tätt i den del av Hellerup som omger Øregaardsparken. I de kvarteren rör sig bland annat Indonesiens, Australiens och folkrepubliken Kinas

Konstbild

Franciska Clausen

ambassadörer i vackra villor som en gång var privatägda. I kanten av parken ligger ett stort vackert vitt hus, skänkt till staden i början av 1920-talet av familjen Hegel som var ägare till Gyldendal. Nu förvaltas det av Gentofte Kommune och är inrättat som konstmuseum.

Så bra att danskarna hävt sina bajer, rökt sina cigarrer, ätit sin ost och läst sina böcker! Så trevligt att den överklass som blev rik på sådan konsumtion varit rundhänta mecenater.

Øregaard Museum avslutades i dagarna den mycket sevärda specialutställningen Absolut Avantgarde 1921-1931, ägnad Franciska Clausens ”heroiske år” (den går snart vidare till Aabenraa, hennes hemstad). Det ger en märklig känsla av déjà vue att se hennes många målningar och skisser, som hade Piet Mondrian, Fernand Léger, Maholny-Nagy, Otto G. Carlsund och halva Bauhaus varit i farten.

Hon kände de flesta modernister, i många fall var det hon som stod främst i ledet. Hon var född 1899 och tog sig redan som sjuttonåring under brinnande krig till Weimar där hon gick på den konstskola som några år senare blev till Bauhaus, drog därpå vidare till München, med en kort parentes på Kunstakademiet i Köpenhamn.

Från konkret konst – hennes tidiga verk vittnar om mycket säker färgkänsla – via expressionism rörde hon sig via kubismen till det abstrakta, flyttade 1922 till Berlin där hon träffade Archipenko, och vidare västerut till Paris två år senare där hon gick på Légers Académie Moderne.

Konstbid

Franciska Clausen

Hon var en av stiftarna av gruppen Cercle et Carré, och utnyttjade suveränt både cirkeln och kvadraten i sin konstruktivistiska konst. Men usel ekonomi tvingade henne hem i början av trettiotalet, och därmed var de heroiska åren till ända. Hon formgav flotta reklamaffischer, bland annat för tyska resebyråer, men uppdragen var få. Hon överlevde på sitt porträttmåleri.

Mot slutet av hennes långa liv (hon dog 1986) gjordes en svensk kortfilm om henne där hon vältaligt lade ut texten om sin konst, på markerad sønderjydsk. När det ibland blir lite väl abstrakt avbryter hon sig med ett vänligt och självkritiskt ”det der var nok mest sludder og vrøvl”.

En fin film, fast hennes många målningar klarar sig bra på egen hand, utan förklarande utläggningar: den maskinmässiga Skruven, de abstraherade interiörerna i Baren som ligger nära Braque och Picasso i sin kubism, strängt geometriska färgkvadrater som hos Mondrian vars konst hon var en av de första att förstå, cirklar i komplementärfärger med rött ställt mot grönt och gult mot blått.

Med programbladets koncisa formulering: ”idéen om det abstrakte maleri som et almengyldigt udtryk som samtidig markerer sig som et modstykke till surrealismen”.

Ivo Holmqvist

(Gentofte Kommune borde se till att inträdet till Øregaard liksom på Louisiana kan betalas med ett internationellt gångbart kreditkort, som Master Card eller Visa, och inte som nu bara med det begränsade danska Dan-kortet. Det är en irriterande provinsiell praxis, som vore man inte intresserad av andra besökare än de inhemska).

________________

– Se en video om hennes inflytande på bl.a. Picasso från danska TV Syds serie Sku’ det være kunst!?

Kommentera: