Dåliga recensioner och hundra tungor

Nu har jag fått Sommarlov. – Eller har tagit det: det är ju trots allt pensionär jag är.

Sommarlov måtte höra till språkets allra vackraste ord. Att få sommarlov är att få lov till något alldeles unikt – kanske till att somra? Sedan i går förmiddag befinner jag mig i Ekenäs som är min hemstad – inte i den bemärkelsen att jag skulle vara född och uppvuxen här utan i den bemärkelsen att jag valt den. Edward Said har skilt mellan origin och beginning. Ekenäs är min nya början.

I går kväll var jag ute på promenad med min goda vän Kerstin som är bibliotekschef i kommunen och som tagit ledigt från sin tertialrapport. Hon bekymrade sig över att den nya bokbuss staden ska få har blivit föremål för kritik. I en insändare i lokaltidningen Västra Nyland har bekymrade unga föräldrar låtit förstå att den tar resurser från dagis och i ett samtal hade stadens grundtrygghetschef sagt: ”Nog fattar du väl att folk hellre vill slippa köa till sin höftledsoperation än ha bokbuss?” Vad vi gick där i skogen och undrade över är varför mjuka värden alltid ska spelas ut mot varandra: varför ska satsningar på biblioteket spelas ut mot satsningar på vård och omsorg? Varför spelar man inte ut de mjuka värdena mot hårdare? Mot motorvägsbyggen, till exempel?

Sen lärde Kerstin mig att känna igen näktergalen som först knäpper och sedan flöjtar. Eller låter litet hur som helst. Inget under att näktergalens finska namn är ”hundra tungor”.

Med anledning av min recension av Eberhard – och av att det nu är tre veckor sen jag själv blev utskälld i DN: jo, jag håller räkning, det gör jag, det är nu tre veckor och en dag – så har jag också gått och reflekterat över att någon litteraturforskare borde forska systematiskt i vad negativa recensioner egentligen betyder för författare. Själv har jag fått två som satt bestående spår.

Helene Schjerbeck - tidigare Ekenäsbo

Helene Schjerfbeck- tidigare Ekenäsbo

Den ena fick jag 1981 för min andra självbiografiska bok, Att spela sitt liv. Den var av en äldre manlig kritiker, Ole Torvalds, som två år innan förtjust tagit emot min självbiografiska debut, Först sålde de pianot och rentav i en enkät inför julen valt ut den årets bästa bok. Nu lät han förstå att den nya boken var så eländig att den fått honom att misstänka att inte heller Först sålde de pianot var så bra som han först hade trott. Det var naturligtvis det som var dråpslaget: att han tog tillbaka en tidigare uttalad uppskattning. Jag begrep också att problemet var att det nu var mitt vuxenliv jag nu skrev om. Torvalds hade uppenbarligen tyckt att jag var riktigt näpen som barn, men han ogillade den jag hade blivit.

Min andra rejält destruktiva recension fick jag 1983 för min första roman Påsk: Hufvudstadsbladets kritiker Elisabeth Nordgren skrev att den var full av ”pubertala existentiella” resonemang. Jag som hade trott att den var existentiell rätt och slätt var nära att tappa fotfästet totalt: det var min verklighetsuppfattning som försatts i gungning för här var nu uppenbarligen något som alla andra begrep men inte jag. Jag kände mig utskämd som genom en pinsam fläck nånstans på ryggen. Samma dag som recensionen var i tidningen skulle jag i väg på en författarmatiné och när jag väl satt på tåget upptäckte jag att jag inte fått boken med mig.

Jag är mera härdad idag men jag inser att jag hade tur att DN-recensionen av Topeliusboken kom först tre månader efter utgivningsdagen: då hade jag redan hunnit börja skriva på nästa bok, jag var redan inne i nästa bok. Hade jag inte varit det hade det troligtvis tagit många månader innan jag kunnat börja skriva. Det är nog det som är det värsta med negativa recensioner: att de berövar en självförtroendet. Och lusten.

Sommarlov i Ekenäs

Sommarlov i Ekenäs

Ifall någon undrar hur man ska förhålla sig till författarvänner som fått negativa recensioner så är svaret – mitt svar, för författare är ju olika: hör av er till dem! Ens vänners tystnad ökar känslan av pinsamhet.

Man är också glad – mycket, mycket glad – åt främmande som hör av sig. En blogg-läsare hörde av sig med ett litet brev. Hon uppgav ingen adress, annars hade jag svarat. Men: jag vill så gärna att hon ska veta att jag blev glad.

1 kommentar

  1. admin says:

    Hej!
    Jag ”stiftade bekantskap” med dig i och med Primärvårdskonferensen i Falun. Det var så befriande att lyssna på dig och dina tankar kring bemötande och vart patienten tar vägen. Framförallt efter att ha blivit matade av ministern hur bra vi är i Sverige och hur vårdvalet kommer att stärka patienten. (och som sagt det var talande hur han reagerade på din inledning) Vårdvalet bygger ju på att man är en relativt ”frisk” patient som inte har någon komplicerad sjukdomshistoria och därmed kan göra sina kloka val, hej och hå. Eller att det finns en stark anhörig som driver ens rättigheter…
    Dina reflektioner var som en motvikt till mycket annat som sades dessa två dagar. Det är så lättt att teoretisera men i handling missar vi ofta så mycket av det elementära i mötet med en annan människa att se just den och dess behov och möta honom/henne med respekt och värdighet.
    Ja jag blev nyfiken på vem du var, googlade och hamnade här och så beställde jag genast boken Hem efter festen från ett Antikvariat, tyvärr lyckades jag glömma den på ett hotellrum i Umeå. Jag tyckte så mycket om omslagsbilden på dig och din mamma. Nu har jag lånat den på biblioteket, men den har ingen bild på framsidan. Den vackra, starka skildringen gav mig många tankar kring min egen relation till min mamma. En mamma som jag älskade innerligt, men ingen okomplicerad kärlek – förresten vilken är det? Hon växte upp i Sortavala, Karelen vilket präglade henne djupt livet igenom. Hon dog för nästen fyra år sedan och då hade hon de sista åtta åren varit en skugga av den hon en gång var på grund av sjukdom. Men innan postpolion och annan sjukdom hann i fatt henne var hon en karismatisk kvinna som kämpade för det hon trodde på, hon älskade att diskutera det som var viktigt och sant. Hon förstod inte varför de flesta var så rädda ”att prata om
    viktiga saker”. Hon var lärare och det var verkligen hennes kall. Hon vägrade att prata i termer av svaga och starka elever. Hon drevs av Kierkegaards tes att man måste möta eleven där den befinner sig osv.
    Nu läser jag ”Tanten och krokodilen” och får många tankar och funderingar. Har precis läst kapitlet om fotografier och vad de förmedlar. Tänker på att du skriver att din mamma hade bara bilder framme på dig där du ler och ser glad ut och hur svårt du hade att förlika dig med dem. Blir nyfiken. Är det du som har valt bilden på bloggen? Jag förvånar mig själv med att skriva till dig. Har aldrig tidigare ens tänkt tanken att skriva till någon författare, trots mycket läsande och spännande litterära möten. Men det var något med dig redan där på Konferensen i Falun som gjorde att jag ville kommunicera. På något sätt påminde du mig om min mamma. Stark men på samma gång skör -vacker och med ett angeläget budskap.
    Önskar dig ett skönt sommarlov!
    Varma hälsningar
    Daniela Bjarne

Kommentera: