Nu har jag fått Sommarlov. – Eller har tagit det: det är ju trots allt pensionär jag är.
Sommarlov måtte höra till språkets allra vackraste ord. Att få sommarlov är att få lov till något alldeles unikt – kanske till att somra? Sedan i går förmiddag befinner jag mig i Ekenäs som är min hemstad – inte i den bemärkelsen att jag skulle vara född och uppvuxen här utan i den bemärkelsen att jag valt den. Edward Said har skilt mellan origin och beginning. Ekenäs är min nya början.
I går kväll var jag ute på promenad med min goda vän Kerstin som är bibliotekschef i kommunen och som tagit ledigt från sin tertialrapport. Hon bekymrade sig över att den nya bokbuss staden ska få har blivit föremål för kritik. I en insändare i lokaltidningen Västra Nyland har bekymrade unga föräldrar låtit förstå att den tar resurser från dagis och i ett samtal hade stadens grundtrygghetschef sagt: ”Nog fattar du väl att folk hellre vill slippa köa till sin höftledsoperation än ha bokbuss?” Vad vi gick där i skogen och undrade över är varför mjuka värden alltid ska spelas ut mot varandra: varför ska satsningar på biblioteket spelas ut mot satsningar på vård och omsorg? Varför spelar man inte ut de mjuka värdena mot hårdare? Mot motorvägsbyggen, till exempel?
Sen lärde Kerstin mig att känna igen näktergalen som först knäpper och sedan flöjtar. Eller låter litet hur som helst. Inget under att näktergalens finska namn är ”hundra tungor”.
Med anledning av min recension av Eberhard – och av att det nu är tre veckor sen jag själv blev utskälld i DN: jo, jag håller räkning, det gör jag, det är nu tre veckor och en dag – så har jag också gått och reflekterat över att någon litteraturforskare borde forska systematiskt i vad negativa recensioner egentligen betyder för författare. Själv har jag fått två som satt bestående spår.
Den ena fick jag 1981 för min andra självbiografiska bok, Att spela sitt liv. Den var av en äldre manlig kritiker, Ole Torvalds, som två år innan förtjust tagit emot min självbiografiska debut, Först sålde de pianot och rentav i en enkät inför julen valt ut den årets bästa bok. Nu lät han förstå att den nya boken var så eländig att den fått honom att misstänka att inte heller Först sålde de pianot var så bra som han först hade trott. Det var naturligtvis det som var dråpslaget: att han tog tillbaka en tidigare uttalad uppskattning. Jag begrep också att problemet var att det nu var mitt vuxenliv jag nu skrev om. Torvalds hade uppenbarligen tyckt att jag var riktigt näpen som barn, men han ogillade den jag hade blivit.
Min andra rejält destruktiva recension fick jag 1983 för min första roman Påsk: Hufvudstadsbladets kritiker Elisabeth Nordgren skrev att den var full av ”pubertala existentiella” resonemang. Jag som hade trott att den var existentiell rätt och slätt var nära att tappa fotfästet totalt: det var min verklighetsuppfattning som försatts i gungning för här var nu uppenbarligen något som alla andra begrep men inte jag. Jag kände mig utskämd som genom en pinsam fläck nånstans på ryggen. Samma dag som recensionen var i tidningen skulle jag i väg på en författarmatiné och när jag väl satt på tåget upptäckte jag att jag inte fått boken med mig.
Jag är mera härdad idag men jag inser att jag hade tur att DN-recensionen av Topeliusboken kom först tre månader efter utgivningsdagen: då hade jag redan hunnit börja skriva på nästa bok, jag var redan inne i nästa bok. Hade jag inte varit det hade det troligtvis tagit många månader innan jag kunnat börja skriva. Det är nog det som är det värsta med negativa recensioner: att de berövar en självförtroendet. Och lusten.
Ifall någon undrar hur man ska förhålla sig till författarvänner som fått negativa recensioner så är svaret – mitt svar, för författare är ju olika: hör av er till dem! Ens vänners tystnad ökar känslan av pinsamhet.
Man är också glad – mycket, mycket glad – åt främmande som hör av sig. En blogg-läsare hörde av sig med ett litet brev. Hon uppgav ingen adress, annars hade jag svarat. Men: jag vill så gärna att hon ska veta att jag blev glad.