Gyrðir Elíasson
Isländska författare (6)

Gyrðir Elíasson är en av Islands mest respekterade, om än kanske inte bäst säljande författare. Han är så kompromisslös i sitt minimalistiska skrivande att de situationer hans texter målar upp känns självklara men motsägelsefulla. Vilket ger dem en egenartad humor, som bygger på medmänsklighet mer än på gapskratt.

Gyrðir skulle aldrig ta ställning i sin dikt- och prosakonst för nånting annat än människans och naturens rätt att leva på egna villkor – om så det livet är rikt eller (allra oftast) rätt trångt. Han skulle heller aldrig bekänna sig till nån litterär riktning eller skolbildning, annat än världslitteraturen, i bemärkelsen allt bra som skrivits genom årtusendena. Han är ävenledes en mycket skicklig och noggrann översättare och introduktör, som två gånger har tilldelats priset Årets isländska översättning. Jag har besökt hans bibliotek och det är en skattkammare, där inspirerande föremål trängs med alla böckerna.

Jag översätter honom nämligen. Två och en halv bok har kommit ut på svenska, och mer lär det bli … nån gång. Därför vet jag inifrån hur svårt det är att hålla tonen i hans till synes enkla prosa eller konstlösa dikter. Orden måste sitta rätt eftersom de är förankrade i ett motstridigt medvetande som inte riktigt har klart för sig vad som är dess plats i världen och just därför blir ytterst mottagligt för tecken, som kan visa sig vägledande eller vilseledande, beroende på hur historien utvecklar sig. Allt som omnämns är alltså både vardagsnära och symboliskt; fast det handlar inte om stora symboler, snarare om möjligheter som dyker upp, små förändringar under promenaden eller kvällsstunden, vilka försynt och lätt spefullt ifrågasätter huvudpersonens (eller mänsklighetens) livsföring och brist på självinsikt.

*

Den första bok jag översatte var kortromanen Sömnhojen, vars huvudperson kanske är ett spöke och färdas till olika platser på Island i ett slags letande efter försoning. Nästa bok, novellsamlingen Bland träden, vann Nordiska rådets litteraturpris 2011. Det är korta noveller från dagens Island, sammanvävda av återkommande detaljer och stämningar. Den ”halva” boken var ett novellurval som kom ut hos Novellix under titeln Gula huset.

Gyrðir debuterade som poet i tjugoårsåldern, och har sen dess givit ut sjutton diktsamlingar, åtta novellsamlingar, fyra samlingar med kortprosa och sju kortromaner. Större format än så har han mig veterligen aldrig försökt sig på. Men jag skulle knappast bli förvånad om det en vacker dag dök upp en minimalistisk mammutroman!

Hans senaste bok är på 160 glesa sidor, och med korta kapitel, närmast i dagboksformat. Som så många gånger förr hos Gyrðir berättas i jagform historien om en man som av dunkla skäl har lämnat det vanliga livet i stan och parkerat sig på en liten ort i glesbygden. Faktiskt utgör den, också enligt författaren själv, sista delen i en trilogi som inte alls var planerad från början.

Kortromanerna Sandflodsboken (Sandárbókin. Pastoralsónata, 2007) och Söderfönstret (Sudurglugginn, 2012), har nämligen en liknande ram, men skiljer sig åt vad beträffar huvudpersonens intressen. Sandflodsboken skildrar en målare som bosätter sig i en husvagn på en camping och vill ägna sig åt träd hellre än människor. Men det är inte så lätt. Söderfönstret handlar om en författare som skriver om sin skrivkramp i närmast aforistiska noteringar. Bägge böckerna är mycket läsvärda och rika på ämnen att fundera vidare över, och finns i utmärkt norsk översättning av Oskar Vistdal.

Sorgarmarsinn, Det gula huset och Gyrðir Elíasson (bild Wikipedia)
Sorgarmarsinn, Det gula huset och Gyrðir Elíasson (bild Wikipedia)

I den nya boken Sorgmarschen (Sorgarmarsinn, 2018) är berättaren en amatörkomponist, vars försörjning är att skriva säljande reklamtexter, utan större engagemang och utan egen kunskap om de varor han ska få folk att konsumera. Ramen är att han har lämnat Reykjavík och hustrun för att under obestämd tid bo i ett lånat hus i en småstad. Där ägnar han sig åt det enda som väcker hans begär: att samla världens ljud i sin anteckningsbok, med prydlig notskrift. Inte fåglar; dem överlåter han med illa dolt förakt åt Messaïen. Men många andra slags ljud som han råkar passera översätts till noter för att bevaras. Och givetvis förkommer anteckningsboken. Det är det mest dramatiska som händer i hela romanen, förutom vissa förvecklingar i relationen till arbetsgivaren, till hustrun och till hennes släkting som är den som rår om huset.

Här är ett exempel på huvudpersonens konst:

Det är kväll, stilla väderlek, klar himmel, men luften har börjat mörkna litet grand eftersom sommaren delvis haft sin gång. Jag är ute på en stärkande promenad innan läggdags, och har begivit mig ända ner till kajen för att titta på glasfiberbåtarna, som ligger vid metallpiren (träbryggan är sedan länge borta, liksom träbåtarna). Havet kluckar försiktigt mot deras sidor. Det är ett extremt lugnande ljud, som genast väcker vissa funderingar hos mig. Jag ställer mig på knä, slår upp anteckningsboken ovanpå en av pollarna och klottrar några noter i den, innan jag fortsätter promenaden.

Exemplet ska visa den stilla, känsliga humor som genomsyrar Gyrðirs stil, och således även berättarens. Många fler känslor och tankar är inblandade än vad som fästs på papperet, och det är hela tiden som om huvudpersonen också såg sig själv utifrån. Varje ord är vägt på guldvåg och varje iakttagelse rymmer en hemlighet eller en antydan om större, ogripbara sammanhang. Samtidigt som den överväldigande känslan är hans hjälplöshet mot tidens gång, till exempel i parallellhandlingen kring den lokala butikens förvandling från handelsbod till opersonlig kedjebutik.

Visst kan man ana en självbiografisk nivå i texten: att Gyrðir känner igen sig i den solitär som har placerat sig i världens marginal för att teckna ner de ljud som väcker nånting inom honom. Här finns ett tydligt släktskap med den modernistiske konstnärens villkor.

Men konstens verkningskraft ligger i att Gyrðirs känsliga prosa här som annorstädes går iland med att förmedla rollgestalternas vresiga själsliv till läsaren. Deras uppmärksamhet och deras hemligheter, oftast tämligen dolda för dem själva. Sorgmarschen är allt annat än introvert klotter. Samtiden sedd från sidan blir tydlig och förnimbar för oss alla som lever i den. Och språket — språket lever upp så friskt att snart sagt varje ord får nytt liv.

 

– Se en intervju med Gyrðir Elíasson här (textad på svenska):

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!