Vercingetorix erkänner sig besegrad inför Caesar i en målning från 1899 med en del "alternativa fakta" (Bild: Wikicommons)

Caesars galliska krig i nytt ljus
Markus Schauer – Der gallische Krieg

I vår tid av ”alternativa fakta” visar den tyske latinisten Markus Schauer i en ny bok hur redan Caesar med sin bok om det galliska kriget, De bello gallico, med medvetna litterära stilgrepp sökte övertyga de politiska motståndarna om hans egen förträfflighet och blidka dem där han varit självsvåldig. De bello gallico framstår lika mycket som en lägesrapport som fiktion och ett politiskt initiativ – alltså en fortsättning av politiken med litterära medel.
_______

Den politiska självinsceneringen söker sig ständigt nya uttryck, och fastän vår tids tävlande i denna oädla konst kan få oss att häpna, framstår de ändå som amatörer i jämförelse med den historiske överdängaren Julius Caesar. Trots tvåtusen år inom disciplinen har han sannolikt inte mer än inlett sin karriär som dess obestridlige mästare, och när dagens allra stingsligaste utmanare – i såväl öst som väst – en gång förpassats till historiens kuriosakabinett kommer Caesar alltjämt att vara den främste.

Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag ur boken

I sin nya bok, Der gallische Krieg. Geschichte und Täuschung in Caesars Meisterwerk (”Kriget i Gallien. Historia och förvillelse i Caesars mästerverk”), visar den tyske latinisten Markus Schauer att Caesar i allt väsentligt uppnådde denna tätposition genom en slipad litterär innovation, som blev avgörande dels för utformningen av Commentarii de bello Gallico, dels för vår bild av strategen och härskaren Caesar.

Men boken inleds inte med den diskussionen, utan med den historiska bakgrunden till det politiska och sociala landskapet i den tidens Rom. Det är en introduktion som betonar de styrande eliternas föreställningsvärld som drivkraften i ett samhälle så olikt vårt eget att det kanske bäst förstås som en främmande men ändå bekant kultur. I de övre skikten var äran central och människovärdet vägde lätt inom slavekonomin och i imperiebyggarnas brutala framfart. Det är mot denna bakgrund som verket måste läsas. Schauer redogör initierat för Caesars litterära grepp, och lyckas genom språkvetenskaplig textanalys lägga fram delvis nya rön om hur listigt den gamle romaren förstod att utnyttja sin tids skriftkultur för sina egna syften.

Kriget i Gallien, som De bello Gallico heter i Åke Fridhs svenska översättning, inleds med meningen ”Gallia est omnis divisa in partes tres” – ”Gallien är som helhet betraktat delat i tre delar” – vilken i sin saklighet tycks helt oklanderlig. Men Markus Schauer visar här att alternativa fakta fanns redan på Caesars tid, eftersom det då inte fanns något tydligt definierat Gallien. Visserligen var flera galliska stammar bosatta norr om Alperna, men området var inte någon tydligt definierad geografiskt enhet. I stället menar Schauer att Gallien såsom vi alltjämt uppfattar det konstruerades av Caesar, som för sina politiska syften måste klargöra vilket territorium han hade att erövra. Därför förmedlar redan verkets första ord – Gallien – ett dolt politiskt budskap, förstärkt av preciseringen ”som helhet” med dess antydan om vilken maktpåliggande uppgift som Cesar hade framför sig.

I vår tid är Caesar en av de få romare som alla känner till. Men innan Caesar inledde sitt galliska fälttåg år 58 f.Kr. var det snarare Pompeijus som, efter sina erövringar i Asia, var den då allmänt kände. Enligt Schauer hade Caesars tid som konsul däremot utvecklats till ˮen fars, hans politiska arbete höll på att gå om intet och hans politiska framtid stod skriven i stjärnornaˮ. Men dessa kärva auspicier till trots kunde han, tack vare försänkningar i ledande kretsar, bli prokonsul med ansvar för provinserna Illyria och Gallia Cisalpina, och dessutom komplettera dem med grannprovinsen Gallia Transalpina sedan ståthållaren där plötsligt avlidit. Ett bättre utgångsläge för att värva trupper och bedriva lukrativa fälttåg kunde knappast tänkas. När sedan helvetierna också försökte ta sig över gränsen, fick Caesar skäl att själv bege sig till skådeplatsen för att där inleda sin långa militära kampanj.

Men i Rom kvarstod problemet med de politiska motståndarna. De måste på något sätt övertygas om hans förträfflighet och ibland även blidkas när krigslyckan sviktade eller när han själv varit alltför självsvåldig. Det var mot denna bakgrund Caesar började skriva sin Kriget i Gallien, som är lika mycket en lägesrapport som fiktion och ett politiskt initiativ – alltså en fortsättning av politiken med litterära medel. Valet av genre föll på den gängse texttypen comentarii, som var en sorts sammanställning vilken, utifrån personliga anteckningar, ämbetsakter, protokoll och urkunder, ofta gjordes av någon välvillig skribent som anlitats för uppdraget.

Romarriket år 50 f.Kr. efter erövringen av Gallien

Caesar däremot valde att själv fatta pennan för att på så sätt få kontroll över texten och skrev sedan – paradoxalt nog – om sig själv i tredje person, vilket Schauer framhåller som Caesars viktiga innovation. För läsaren ter sig detta grepp först något förbryllande, men redan efter ett par sidor tycks det helt normalt och redovisningen av Caesars militära och politiska agerande framträder med växande objektiv auktoritet. För att pedagogiskt illustrera sin poäng omformulerar Schauer några passager i första person, och genast förlorar texten sin trovärdighet och slagkraft. Detta helt övertygande resonemang om berättarperspektivet underbyggs vidare med en fördjupad analys av textens sakliga tonläge. Caesar, som inte bara var de täta kolonnernas utan också de komprimerade satsernas banerförare, formulerar sig neutralt och anför ofta oklanderliga faktauppgifter för att minska misstron bland läsarna i Rom, som ju inte riktigt kunde veta vad han höll på med. Men detta görs inte enbart i upplysningssyfte, utan också för att han obemärkt ska kunna bestämma perspektivet och lägga tonvikten där det passar honom själv, och i slutet av verket uttöms metodens hela potential när han övergår till ren historieskrivning för att tillförsäkra sig ett gott eftermäle. Därav talet om förvillelse (”Täuschung”) i undertiteln till Schauers bok!

Julius Caesar. Byst från mellan 44-30 f.Kr. idag på Vatikanmuséerna

Denna förändring av textens karaktär hade kunnat locka till en psykologiserande läsning, men det hade knappast varit en framkomlig väg, till dels beroende på dess generella knapphändighet. Schauer håller istället fast vid sin lingvistiska metod och framhäver just det begränsade ordförrådet som utmärkande för Kriget i Gallien. Caesar använder ca 2 600 ord, som främst rör galliska fenomen samt fältlivets och logistikens områden. Detta ordförråd utnyttjas skickligt av Caesar för att skapa ett språkligt och tematiskt rum fyllt enbart av sådant som är centralt för honom och hans eget projekt. Romersk inrikespolitik nämns knappt alls. Därmed kan han förtiga sina egna svagheter och politiska planer. Vidare innebar redan valet av den konstlösa genren commentarii ett avsteg från retoriska utsvävningar, något som gav Caesar tillfälle att med ett enkelt språk avväpna läsarens kritiska tänkande. Helt platt är ändå inte texten. Tempo- och stilväxlingar blandas med dramatiska passager, även om han inte framhåller sig själv eller hans ibland stora militära framgångar i dessa. Hans egna tal återges vanligen ordkargt. Motståndarnas däremot byggs ut till retoriska mästerstycken som får dem att framstå som giganter. Även detta är förstås beräkning och ett sätt att få Caesars segrar över dem att framstå som än större bragder.

Genom att placera Kriget i Gallien i den historiografiska traditionen och där undersöka texten språkligt och litterärt visar Schauer att närläsningen fortfarande är vårt viktigaste verktyg för att avlocka texter – gamla som nya – oväntade hemligheter. Hans bok är ett försök att få syn på Kriget i Gallien utan att låta sig styras av dess långa receptionshistoria. Något han tack vare en konsekvent genomförd metod i allt väsentligt också lyckats med.

 


Tommy Andersson

Tommy Andersson

Tommy Andersson är översättare, bl.a. aktuell med Victor Klemperers LTI och Friedrich Kittlers Nedskrivningssystem 1800/1900.

Mer att läsa på annat håll

Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

Kommentera: