Budd Schulberg, 1914-2009

budd_schulberg_2007Av IVO HOLMQVIST
Kursen i Film History på Dartmouth College i New Hampshire höstterminen 1964 var rolig att följa, med filmvisningar flera gånger om dagen. Det var den första akademiska i sitt slag, hävdade universitetsledningen stolt, fast det var kanske att tänja på sanningen. Sådana hade nog förekommit redan tidigare, åtminstone på UCLA och andra lärosäten närmare Hollywood.

Kursledare var en vithårig pensionär, kort i rocken men mycket energisk. Han hette Mayer, om jag minns rätt, utan att vara släkt med den store Louis B. Han hade ett gediget förflutet som administratör i filmindustrin där han känt alla. Han drog den ena anekdoten efter den andra om dem, och lockade dessutom levande legender över från västkusten att föreläsa för oss studenter i New England.

En av dem hade en rysk-judisk bakgrund och det hördes att han var uppvuxen i Brooklyn. Han var lång, kraftig och snabb i repliken: Budd Schulberg. Han hade redan hunnit med mycket trots att han den gången bara just hade hunnit fylla femtio. Jag hade läst hans roman What Makes Sammy Run från 1941, historien om uppkomlingen Sammy Glick som går över många lik under sin klättring mot höjderna.

bokomslag

Köp boken här!

Det är en avslöjande historia med många detaljer tagna från Hollywood (där Schulberg senior en tid var chef för Paramount), skickligt berättad. Men den gjorde honom förstås inte populär bland filmfolk som kände sig uthängda. Fem år tidigare hade han skrivit manus till Walter Wangers film ”Winter Carnival”, förlagd till Dartmouth där de båda gått.

I romanen The Disenchanted från 1950 som jag raskt skaffade mig berättade han i fiktiv form historien om den katastrofala förhistorien till filmen från 1936. Wanger litade inte på att den osnutne Schulberg skulle klara av jobbet på egen hand och städslade därför en mera erfaren författare att sätta snits på det hela: F. Scott Fitzgerald. Båda tog sig till Dartmouths vinterkarneval för att insupa lokalatmosfären, men den gravt alkoholiserade Fitzgerald drack sig snabbt redlös på annat.

Filmen är skral, men boken bra. Schulberg hade också arbetat samman med en annan lika berömd och lika hårt supande författare, Sinclair Lewis, något som han skrev en lång och läsvärd artikel om i Esquire på 1960-talet. Fitzgerald och Lewis drack ihjäl sig, Schulberg däremot klarade sig bra, om än inte alldeles fläckfritt.

Under trettiotalets värsta depressionsår hade han varit i Sovjetunionen och imponerats över nyordningen, gick med i partiet men gick ur efter någon tid. Under kommunisthetsens värsta tid i början av femtiotalet kallades han till ett HUAC-förhör om sin påstått oamerikanska verksamhet. Han svor sig fri genom att namnge nio andra vänstersympatisörer från den gången. Sådant var han inte ensam om att göra, en annan tjallare var regissören Elia Kazan.

Tre år senare skrev Schulberg manus till dennes film ”On the Waterfront” som gav en Oscar till manusförfattaren, och med en historia som ser angiveriet ur ett annat perspektiv. Det är en modig handling när prästen i New Yorks hamn (lysande spelad av den nyss bortgångne Karl Malden) försöker få hamnarbetarna att avslöja korruption i den egenmäktiga fackföreningen.

Liksom Norman Mailer (och Joyce Carol Oates) var Budd Schulberg lidelsefullt intresserad av boxning, en passion som bland annat avsatte romanen The Harder They Fall, 1947, och ännu långt upp i sina sena år skrev han ett manus om mötet mellan två giganter, titelmatchen i tungvikt mellan Joe Louis och Max Schmeling, ett propagandanummer i stor stil på randen till andra världskriget.

Manuskriptet är klart, men om det blir en film av det så hann Schulberg själv inte uppleva den: han dog häromdagen, 95 år gammal. För tre år sedan ställde han upp för en intervju inför kamera, utfrågad av New York Times som nu lagt ut sjutton minuter av den, hans ”The Last Word”. – En fängslande man, Budd Schulberg, både i det samtalet, och i det på Dartmouth för fyrtiofem år sedan, i tacksamt minne bevarat.

Ivo Holmqvist

Kommentera: