Orejudo och ansvaret för det verkliga
Antonio Orejudo – Un momento de descanso

Bokomslag

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln (Adlibris 146 kr)

Av ULF ERIKSSON
Den 48-årige, i Madrid födde Antonio Orejudos författarskap är en utmärkt ingång till flera av berättarkonstens centrala frågeställningar. Han debuterade med Fabulosas narraciones por historias (Fabuleringar i stället för historier, -96; återutgiven -07), en virtuos collageroman förlagd till Madrids händelserika 20-tal. År 2000 återkom Orejudo med Ventajas de viajar en tren (Fördelar med tågresande), en hybrid mellan novellsamling och roman som inspirerats av Cervantes Exemplariska noveller. Den tar sin utgångspunkt i ett möte på ett tåg mellan en kvinna som nyss lagt in sin man på ett psykiatriskt sjukhus och en läkare från samma sjukhus.

Båda dessa romaner tematiserar relationen mellan det faktiska och det fiktiva innehållet i den aspekt av det förflutna som vi kallar historia. År 2005 kom den fascinerande romanen Reconstrucción (Rekonstruktion) som utifrån Vederdöparupproret i Münster år 1535 undersöker frågan om i vilken skala eller genom vilket betraktelsesätt historien framträder för oss. Det är en briljant förnyelse av den historiska romanens genre. (Se gärna min understreckare om Reconstrucción i SvD den 24/9 -05.)

Orejudo som också är litteraturvetare och undervisar vid universitetet i Almería har nu utkommit med en ny förtätad roman kallad Un momento de descanso (Ett ögonblicks vila). Titeln kan inge onda aningar om man är bekant med Orejudos förmåga att intensifiera och reflektera. Hans romaner håller alltid läsaren klarvaken med reflexioner över både det lästas litterära förpackning och det berättades vidare innebörd, samtidigt som händelseförloppen ofta är synnerligen roande. Så också i den nya boken.

Berättaren i Ett ögonblicks vila heter Antonio Orejudo och har liksom sin namne författaren varit gästforskare i USA. En dag då han signerar böcker på Madrids berömda bokmässa ute i Retiroparken dyker hans gamle studiekamrat och ämneskollega Arturo Cifuentes upp. Under en måltid börjar denne berätta om sina vedermödor som gästlärare vid universitetet i Missouri. Det var inte bara det att äktenskapet föll sönder. När en elev hade somnat på en lektion råkade Cifuentes säga: ”jag vet att jag är tråkig, men det finns elegantare sätt att demonstrera det”. När eleven långt senare inte fick godkänt på kursen anklagade hon honom för att med sin kommentar till hennes sovande ha kränkt henne offentligt. Konflikten medförde till slut att Cifuentes tvangs säga upp sig och återvända till Spanien.

Partiet om Missouri har sina bråddjup, men det visar sig att Cifuentes har än mer oroande saker att berätta om ett äldre förflutet som har att göra med Francodiktaturen och den spanska universitetsvärlden. Hans närvaro har dock också väckt till liv den lyssnande ramberättaren Antonios egna minnen av den doktorandvistelse i New York för länge sedan då han delade lägenhet med Cifuentes och dennes blivande fru.

Dessa minnen upptar romanens mittparti (vars titel är ”Hur jag blev författare”) och är en metalitterär essä i sig. Men Antonios ungdomsminnen är också av betydelse för att förstå den tredje, avslutande delens berättelse om maktmissbruk och verklighetsförfalskning inom den spanska universitetsvärlden.

Under redovisningen av minnena från doktorandvistelsen i New York får läsaren följa hur den unge Antonio ibland tjänar pengar på att ställa sig till förfogande för medicinska experiment. Ett av dessa innebär magnetstimulering av hjärnan, vilket utlöser en formidabel fantasiförmåga som håller på att skrämma livet ur honom: han tycker sig med ens ”veta allt” om främlingar han ser på stan. Kulmen på detta fantasiöverdåd sker när Antonio sitter på ett tåg från New Jersey och tåget övertas av sadistiska rånmördare som först dödar några passagerare, samlar in folks värdesaker och sedan ber om ursäkt och lämnar tillbaka föremålen. Tågöverfallet hejdas av militär, men detta har mördarna förutsett och informerat passagerarna om. Efteråt nämns inte händelsen i media.

bokomslag

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Antonio frågar sig marterad om det hemska förloppet bara har ägt rum i hans föreställning. Denna fråga infekterar hela hans verklighetstillit. Han börjar undra om inte allt han upplever är inbillning, ett klassisk filosofiskt problem. Chefen för det magnetiska stimulansexperimentet menar för sin del att han inte skall oroa sig: behandlingen har bara stegrat hans fantasi och detta bör han förstås utnyttja i sitt skrivande.

Efter den omtumlande magnetbehandlingen och tvångsföreställningarna blir Antonios doktoranduppsatser i New York emellertid alltmer egendomliga: uppsatserna förblir formellt och teoretiskt invändningsfria, men de innehåller också ”författare som inte existerade, men som enligt min uppfattning borde ha existerat för att man bättre skulle förstå den betydelse i sin samtid som de verkliga författarna hade, för att nu kalla dem detta.”

Nu tänker förstås läsaren som tar del av Antonios minnen att också hela berättelsen om Cifuentes är ett påhitt, det vill säga att det vi har läst inte är berättelsen om en litteraturforskare som träffar en gammal studiekamrat och får höra hans berättelse om en vistelse vid universitetet i Missouri, etcetera, utan en enda fantasi om allt detta.

Vi blir som läsare med andra ord berövade den fiktion – eller den tankeexperimentella läsmatris – enligt vilken berättaren berättar något som har karaktär av tilldragelse, en fiktion vi behöver för att uppfatta det berättade som intressant. Berättelsen töms på sin karaktär av vittnesbörd och får prägel av dröm snarare än återgivning av något som antas ha hänt oberoende av berättandet.

Men eftersom det är roligare att läsa utifrån fiktionen om det berättades verkligen skedda halt – av liknande skäl som vi har föga tålamod med folk som berättar sina drömmar – bleknar denna metalitterära anfäktelse snart bort ur läsarens medvetande och man fortsätter att ivrigt följa berättelsen som en skildring av vad som hände med berättarens doktorandvistelse när han började tryffera sina uppsatser med referat av verk som inte existerar.

Han fick förstås åka hem till Spanien, där han först en tid fortsatte att plågas av oron över om han delade verklighet med andra eller levde i sitt eget inbillningsuniversum. Men sedan, säger han, förstod han att en sådan oro leder till vansinne. Bättre då att lära sig kontrollera sina fantasier, ta ansvar för dem och rentav, slå litet mynt av dem som exempelvis i romanen Reconstrucción.

Även om den metalitterära misstänksamheten bleknat bort och den ”naiva” läsglädjen bevarats genom mittpartiet, så har läsaren ändå med sig denna utflykt med dess frågeställningar om verklighetsupplevelsens ursprung och konsekvenser när romanen i sista partiet djupnar i och med att Cifuentes berättar vidare och lägger fram sitt egentliga ärende. Han har nämligen kommit en vittförgrenad skandal på spåren, detta genom att fråga sig varför en annan spansk litteraturforskare vid namn Castillejo plötsligt i mogen ålder lämnade en välavlönad tjänst i USA för att försöka ta sig in vid Madrids universitet, men sedan efter några år hängde sig i aulan.

Spåren leder tillbaka till Francotiden och romanens övergripande tema tonar fram. Det visar sig att Castillejo återvänt för att hämnas sin far som avrättades strax efter inbördeskriget, under den frankistiska utrensningen av universitet och skolvärld.

bild

Orejudo

Författaren Orejudo använder här en existerande bok från -06 av historikern Jaume Claret Miranda, betitlad El atroz desmoche (Den skändliga stympningen), om frankisternas utarmning av det spanska universitetet under åren 1936 – 1945. För den intresserade kan i sammanhanget nämnas att Francosidans repressions- och utrensningsstrategi i stort nyligen har dokumenterats i historikern Paul Prestons stora studie El holocausto español, som kommer på engelska i höst.

Frankismens ideologer förstod, menar Orejudo, att en intellektuell utarmning av det spanska universitetet var den bästa garantin mot republikanska återfall. Härvidlag samverkade ”den akademiska dräggen”, som han skriver, och de ideologiska utrensarna. De sämsta lärarna fick genom den systematiska elimineringen av alla begåvningar tillgång till alla viktiga tjänster inom universitetet. Orejudo menar att det spanska universitet än i dag här och där lider av sviterna efter dessa förlorade decennier.

Jag skall inte avslöja hur det går och var Cifuentes till slut hamnar, bara säga att hans berättelse till slut fogas in i romanen på ett sätt som ger dess titel, Ett ögonblicks vila, en synnerligen ironisk innebörd. Liksom Javier Marías i sin stora romantrilogi Tu rostro mañana skildrar Orejudo i detta avslutande parti av sin nya bok ett ryktes- och intrigsamhälle som tycks sakna botten, men på ett mer stiliserat, mindre ordförbrukande sätt än Marías.

I en intervju i spansk TV sade Orejudo att romanen handlar om att verkligheten inte är vad vi trodde. Mer exakt skulle jag vilja säga att Ett ögonblicks vila är en roman om vad ansvar är eller blir när vi tvingas tolka vår omvärld och stå för vår tolkning. Romanen handlar om responsivt ansvar, distributivt ansvar, historiskt ansvar, juridiskt ansvar, vetenskapligt, exempelvis källkritiskt ansvar, med mera.

Men vilket slags ansvar det än gäller, förnimmer läsaren på var och varannan sida den latenta eller akuta, i värsta fall förlamande, i bästa fall produktiva konflikt som varje ansvarstagande innehåller, närmare bestämt en konflikt mellan att ha makten att självsvåldigt handla och att stå i dialogiskt, an-svarande eller kommunikativt förhållande till de av handlingen berörda.

Det är denna konflikt som en demokratisk offentlighet är till för att hålla vid liv och ge historiskt traderbar mening. Utan att försitta möjligheten att roa läsaren utgör Antonio Orejudos nya roman en nyttig påminnelse om de många banden mellan avancerad litteratur och ett öppet samhälle.

__________________

– Se ytterligare en intervju med Orejudo – om bl.a. universiteten – här:

Kommentera: