Brottsligt att vara illegal flykting i Italien

Rom, söndag 17 maj – Det blåser hetluft i den italienska valkampanjen. Varje dag eskorterar italienska marinen några hundra båtflyktingar tillbaka till Libyen. Inrikesministern Roberto Maroni från Lega Nord konstaterar belåtet att äntligen visar Italien musklerna. Nu heter regeln ”respingimento”, som innebär att stöta bort flyktingarna. Det började med kriget med Malta som nekade ta emot flyktingar som plockats upp av det turkiska fartyget Pinar. Maltesarna nekade direkt och det verkade till en början som om Pinar skulle bli en flygande holländare. Kalla handen i alla hamnar för att Pinars befälhavare hade följt den internationella marina principen om att varje sjöfarare som är i nöd måste undsättas.

De 140 ombord på Pinar togs till slut om hand i Porto Empedocle på Sicilien. Men då hade två journalister och ett läkarateam på eget bevåg åkt ut till Pinar. Deras rapporter talade om ett verkligt nödläge för flyktingarna där en av dem redan dött. Liket förvarades under en presenning en meter ifrån platsen där en annan kvinna förlöstes. En sådan bild kunde ge en negativ trend i konseljpresidentens, Berlusconi, opinionsundersökningar.

En film hämtad från YouTube om immigranterna, flyktingarna på Pinar

Men tydligen blev händelsen droppen för Lega Nord-ministern Maroni. Nästa gång flyktingbåtar rapporterades i farvattnen mellan Libyen och Sicilien ryckte italienska marinen ut innan de kommit in på italienskt territorium. Närmare 300 fördes tillbaka till Tripoli. Maroni förklarade att detta skulle i framtiden bli den italienska politiken.

Och så har det fortsatt sedan dess. Varje dag återförs ett hundratal och ingen vet egentligen vad som händer med dem i det libyska fängelset. Visserligen protesterar valda delar av de italienska biskoparna, men kyrkans högre prelater tiger som muren. Visst protesterar både FN:s generalsekreterare och chefen för flyktingsekretariatet. Men det får de gärna göra – opinionssiffrorna visar att fortfarande är över 70 proc av väljarna helnöjda.

Thomas Hammarberg, Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter har uttryckt sin oro. Ingenting av detta tycks påverka den italienska regeringen för alla opinionssiffror visar att den har, liksom så många andra gånger, väljarna med sig. Inte bara de sedvanliga högerväljarna utan allt fler även från vänsterblocket tycker att det var hög tid att ta i med hårdhandskarna mot flyktingströmmen.

La Stampa uppmanade väljarna att tala om vad de tyckte om regeringens säkerhetspaket. 65 proc tyckte det var bra. Ändå behövde Silvio Berlusconi använda förtroendeomröstning som vapen för att hålla koalitationen samman. Fyra gånger kallades deputeradena en efter en att vandra genom den obligatoriska passagen för att lägga sina röster. Och majoriteten var som vanligt orubblig. Förtroendeomröstning har blivit ett institut som används allt oftare i Italien. Att begära förtroendeomröstning innebär att diskussionen i kammaren kortas ned till ett minimum. I stort sett blir det endast en relativt kort deklaration från respektive gruppledare om hur partigrupperna beslutat rösta.

Italienska emigranter

Italienska emigranter

Säkerhetspaketet innehåller en lång rad nyheter. Många anses från början vara författningsvidriga. – Här är en kort lista:

– Det blir ett straffrättsligt brott att vara en papperslös, illegal invandrare. Det kan bli böter på mellan 5.000 och 10.000 euro. Men det räcker inte att betala böterna. Den skyldige skall dömas av en domstol ”per direttissima”, vilket borde betyda på mindre än en vecka. Därefter skall han omedelbart förpassas ur landet. Brottet gäller alla: både de som grips vid gränserna medan de försöker ta sig in, och de som redan befinner sig i landet.

– En misstänkt papperslös kan nu hållas i Cie upp till 6 månader, istället för som tidigare under 60 dagar. Akronymen Cie betyder Centro di identificazione ed espulsione – alltså Centrum för identifiering och förpassning. Beteckningen ersätter den gamla Cpt – Centrum för tillfällig förvaring. Förlängningen av tiden ger myndigheterna större möjligheter att undersöka om det finns anledning att ge politisk eller humanitär asyl.

– Det blir obligatoriskt att visa uppehållstillstånd för de flesta byråkratiska handlingar. Att registrera födelse, giftermål eller att utnyttja vilken offentlig myndighet som helst, kräver att man kan visa upp ett giltigt uppehållstillstånd. Det här riskerar att leda till, hävdar oppositionen, att det kommer att finnas oregistrerade barn som kan tas ifrån föräldrarna och sedan erbjudas för adoption.

Oppositionen har vunnit en seger genom att ha tvingat regeringen att gå med på två undantag. Det blir inte obligatoriskt för läkare att anmäla papperslösa flyktingar som söker vård. Inte heller lärare och rektorer får sådan anmälningsskyldighet.

– Det blir fritt fram för ”le ronde” – medborgargarden. I lagtexten talas det om ”frivilliga för säkerhet”. Kommunala myndigheter kan ge medborgare tillstånd att patrullera städerna. Deras uppgift blir att samarbeta med polisen och larma myndigheterna om de upptäcker personer som kan misstänkas vara brottsbenägna. De får inte uppträda beväpnade.

– Hemlösa måste föras upp i ett register.

Bild från La Stampa

Le ronde - Bild från La Stampa

Allt detta och medias ihärdiga dunkande om när utlänningar begår brott, gör att känslan av osäkerhet och fruktan för övergrepp, stärks hela tiden. Och visst rör det sig om en medveten kampanj. Det är en uråldrig och väl känd politisk princip att se till att väljarna känner hotet utifrån, hellre än att se problemen på hemmaplan.

Och visst har han problem, Silvio Berlusconi. Den 31 maj löper hyreskontrakten ut med de hundratals hotell på Adriatsidan, som hittills har hyst jordbävningsoffren från Abruzzerna.  Nu skall turisterna från Nordeuropa tas om hand och då åker de som förlorat hem och anförvanter i jordbävningen ut från hotellen. Det rör sig om 33.000 personer som måste tas om hand på något annat vis.

Samtidigt klagar de som bor i tältstäderna – 180 tältstäder har rests i l’Aquilaprovinsen. Sommaren har nu kommit och efter köld och fukt i tälten är det nu 40 grader varmt. Berlusconi har varit tiotals gånger i området och försökt lugna invånarna samtidigt som han lovat att de skall kunna flytta in i riktiga hus med början från september.

Det här har blivit det stora provet för Berlusconis politik. Många undrar hur det skall vara möjligt att lösa bostadsproblemen för bortåt 30.000, som fått sina hus totalt förstörda. För 14.000 har bostäderna kontrollerats och de får nu tillstånd att flytta tillbaka. Problemet är bara att jordstötarna fortsätter och invånarna lever i skräck för att det som hittills inte har förstörts kan komma att drabbas i en kommande jordstöt.

Och så fortsätter följetongen om 18-åriga Noemi Letizia och hennes förhållande till Silvio Berlusconi. De italienska tidningarna gör som så många gånger förr – de ligger lågt med egna utsända och väntar istället på att engelska Times eller Guardian skall servera nyheterna. Mycket riktigt har Richard Owen åkt en andra gång till Neapel för att träffa familjen och försöka räta ut frågetecknen. Det mest spännande nu är mamma Annas påstående: Hoppas papi (pappsen ungefär) kan ge Noemi det han inte kunde ge mig. Det finns inga gränser för hur den meningen uttolkas.

Åke Malm

P.S. Angående flyktingar. Försvarsministern Ignazio La Russa, en gammal stridig person från den tid när MSI, senare AN, betecknades som nyfascistiskt, har sagt vad han tycker om FN:

FN är en absolut meningslös institution. Flyktingkommissariatet betyder inte mer än ett gammal fikon (fico secco). UNHCR:s språkrör i Rom sedan något decennium, Laura Boldrini betecknas som ”omänsklig eller en kriminell som dessutom bär en känd partisans namn och röstar på kommunisterna”.

Dagen därpå bad han om ursäkt och menade att han kanske överdrivet något. Då hade en enkel koll visat att Laura inte är släkt med en legendarisk partisankämpe och att hon aldrig varit medlem i Rifondazione comunista.

2 kommentarer

  1. admin says:

    Ivo Holmqvist: Apropå Åke Malms intressanta – och dystra – rapport om allt hårdare italienska handskar mot illegala invandrade vill jag gärna påminna om Nina Solomins utmärkta reportage Gränsen. En resa bland människor som kallas illegala, – om båtflyktingar som tagit sig in i södra Spanien. Dessvärre har den inte mist sin aktualitet på de fyra år som gått sedan den skrevs. I en recension från april 2005 skrev jag ”Det är ett sympatiskt reportage men ett på vissa sätt problematiskt projekt hon genomfört. Hon är hela tiden medveten om att hon /…/ har en returbiljett och när som helst kan lämna en tillvaro som för henne är tillfällig men för afrikanerna en hopplöst utdragen och inte sällan utsiktslös väntan på att släppas in men i realiteten skickas tillbaka /…/ Det är en mycket läsvärd och engagerande dokumentär – som förlaget kallar boken i undertiteln – som ställer fler frågor än den besvarar /…/ Bokens förtjänst är framför allt den snabba iakttagelsen, medkänslan och inlevelseförmågan hos Nina Solomin som visar ansiktena bakom en abstrakt statistik.

Kommentera: