En syrisk soldat med gasmask och en öken att strida för (Wikicommons)

Vad skall soldaterna göra?
Rosa Brooks – How Everything Became War and the Military Became Everything

Går det längre att skilja mellan krig och fred? Med ”cyberwar” och drönare kan man föra krig överallt och hela tiden. Soldatens uppgift blir enligt Rosa Brooks inte längre ”bara” att döda och förstöra, utan allt från att analysera datakod och övervaka epost och sms till att utbilda domare i Afghanistan. Och militären gör det. Överallt och hela tiden. Också hos oss. Svenska FRA har fått beröm av amerikanska NSA som Swedish Kings of Cyberwar

_______________

Lova mig en sak, du får inte skjuta.” Det moderliga rådet brukar faktiskt följas av mången infanterisoldat, fick jag lära mig när jag gjorde min värnplikt vid Tolkskolan. Det andra laterankonciliet (1139) förbjöd all användning av armborst vid hot om bannlysning. Allt eftersom krigskonsten utvecklades, uppkom nya moraliska problem. Det handlade mest om hur man skulle hantera en verksamhet som redan i sig var förbjuden av Femte budet. Tanken att vissa vapen skulle vara mer omoraliska än andra omhuldas än idag (t.ex. förbudet mot ABC-vapen), dock mer sällan i praktiken. Kyrkofadern Augustinus hade tidigt utvecklat en tes om det rättfärdiga kriget (”bellum justum”) som alltså var Gudi behagligt.

Krigsmaktens uppgift är att döda människor så effektivt som möjligt, skrev Samuel Huntington i The Soldier and the State: The Theory and Politics of Civil-Military Relations (1961) som blivit en modern klassiker på sitt område. Men så enkelt är det ju inte, och som den eminente statsvetare han var visade Huntington på både utvidgningar och inskränkningar i krigsmaktens åligganden – de må ha varit välmotiverade eller ej. Hans teser har mött invändningar på såväl moraliska som strategiska grunder, t ex beträffande de ”strategiska byar” där USA på hans förslag samlade småbönderna i Vietnam och det ”krig mellan civilisationer” som enligt hans mening skulle efterträda det kalla kriget (The Clash of Civilizations, and the Remaking of World Order, 1996).

Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag

Rosa Brooks har i dagarna publicerat en bok med titeln How Everything Became War and the Military Became Everything. Den blir så mycket mer intressant som Brooks, jurist och socialantropolog från Harvard och Yale, har hunnit med en hel del under sitt fyrtiofemåriga liv – som rådgivare till Michele Flournoy i Pentagon, professor vid Georgetown och medarbetare i Foreign Policy, Amnesty och Human Rights Watch. Hon arbetade för Kerry 2004 och för Obama 2008. Dessutom är hon gift med en överste i de s.k. Special Forces. Trots den i sammanhanget sinistra metaforen frestas jag påminna om alla goda förläggares första regel (”Kill your darlings”): boken skulle ha blivit ännu bättre om den varit mindre pratig och hundra sidor kortare. Boken rekommenderas dock redan av så olika läsare som blivande försvarsministern James ”Mad Dog” Mattis och folkrättsprofessor Anne-Marie Slaughter som var Hillary Clintons planeringschef då Clinton var utrikesminister.

Men ämnet är viktigt och aktuellt. De senaste årens vapenutveckling har fått alltmer vittgående konsekvenser för militärstrateger, industriplanerare, säkerhetsansvariga, soldatutbildare och försvarspolitiker – för att inte tala om mer eller mindre välinformerade medborgare. De nya vapenslag som Brooks siktar in sig på är cybernetiken, krigföringen med drönare och robotsoldaterna. En annan kategori vapen – betecknade som ”icke-dödliga” – blev intressantare för polisen än för krigsmakten. Att staben för internetkonflikter, CYBERCOM, fick sitt huvudkontor i samma byggnad som National Security Agency är ingen tillfällighet. Attacker med drönare har på senare år blivit det slags krigföring som den nordamerikanska statsledningen (och väljarmajoriteten) föredrar på flera av de nuvarande ”krigsteatrarna” och intilliggande områden. Det är en tidsfråga när fler stora och små krigsmakter får tillgång till motsvarande instrument.

Brooks påpekar att de nya vapnen inte nödvändigtvis är ”omänskligare” än sina företrädare. Drönare och robotsoldater är mer träffsäkra än traditionella flygbombare och infanterisoldater, de kan bättre skilja mellan militära och civila mål, de är inte rädda för att bli dödade och/eller nerskjutna och kostar färre liv i den egna krigsmakten. Allt detta är fördelar för den som i likhet med Brooks hoppas på de humanitära hänsyn som föreskrivs av en folkrätt utan sanktionsmöjligheter. Politiska deklarationer i det här ämnet – de må vara för eller emot respektive metod – följs sällan av sakkontroll. Hon ser dock även andra problem med de nya vapnen mot bakgrund av egna erfarenheter på hög nivå i det amerikanska försvarssystemet.

Hennes tjänstgöring i Pentagon började med ”strategisk information”, dvs ideologisk krigföring eller ”public diplomacy”, ”soft power”, psykförsvar. Kärt barn har många namn. Hon fick hjälpa Michelle Flournoy att avskaffa flera nya enheter som skapats av Dick Cheney och George W. Bush, t ex Office of Strategic Influence som spred vilseledande uppgifter om Saddam Husseins Irak. Ett och annat blev kvar. Ordet MOOTW – Military Operations Other Than War, dvs nationsbygge i neokonservativ anda – hann aldrig komma i var mans mun, men termen GWOT (Global War On Terrorism), blev ett bestående arv.

Många verksamheter på icke-militära områden började ändå kliva varandra på tårna, bli ineffektiva och syssla med fel saker. I insikten om att krig inte bara vinns med militära medel har Försvarsministeriet byggt upp alltmer omfattande biståndsprojekt i Afrika, Mellanöstern och Centralasien. Det var inte bara State Department och USAID som såg det som illojal konkurrens när allt fler unga militärer skötte verksamheter som de själva ansåg krävde diverse civila utbildningar. Och dessutom hade resurser som fick hela den övriga statsförvaltningen att blekna av avund.

Carl von Clausewitz

Nu undrar Rosa Brooks och många med henne: hur ska vi kunna skilja mellan civilt och militärt, och mellan krig och fred? Hon fokuserar på USA:s konstitution och lagstiftning, särskilt den formella kompetensfördelningen mellan president och kongress. Ändå har hon inte mycket att säga om det förhållandet att kongressen på senare tid ofta har styrts av en republikansk majoritet som sällan varit generös med annat än höjda försvarsanslag. Brooks påpekar att redovisningen av dödsoffer för krigföringen med drönare är bristfällig. Men till Pentagons incitament för att använda dem hör att de till skillnad från CIA inte behöver redovisa verksamhetens detaljer. Det bör ha bidragit både till ometikettering av utgiftsposter, kompetenskonflikter och dubbelarbete, tidvis också uppmuntrat generaler som Petraeus och McChrystal att tubba president Obama till engagemang i Afganistan, Irak och Syrien som han annars skulle ha undvikit.

Carl von Clausewitz citeras gärna för sin truism om kriget som politikens fortsättning, men många glömmer fortsättningen: när man börjar ett krig ska man först identifiera fienden och definiera vad man vill uppnå. Det brukade erfarna militärer gärna påpeka efter nederlaget i Vietnam. Det kan också Barack Obama ha tänkt när han präglade sin egen ”försvarsdoktrin”: Don’t do stupid shit. Av George W. Bush hade han ärvt två illa motiverade och definierade krig i Afganistan och Irak, av Bill Clinton ett revanschsuget Ryssland, och därtill en rad äldre och alltmer ingrodda konflikter som den i Palestina. Och så seglade Kina upp som den nya stormakten i Stillahavsområdet.

Hur avslutar man ett krig som man inte har inlett och inte kan vinna? Barack Obama har kritiserats av många överlevare från det kalla kriget, men också av den egna vänstern som vill se en mindre expansiv militär närvaro utomlands (så Barry Posen, Restraint – A New Foundation for US Grand Strategy, 2014. ) Istället för att förebrås för sin oförmåga att styra sina allierade i Mellanöstern – den delar han med alla sina företrädare – bör han dock berömmas för sin framgångsrika diplomati gentemot Iran. Hellre än att rycka ut som en yrvaken brandkår vid varje konflikt tvingas USA – fortfarande världens ledande stormakt men med flera utmanare än förr – att koncentrera sig på att balansera vänner och fiender, menar statsvetarna Mearsheimer och Walt i Foreign Affairs July/August 2016). I den livliga debatten om framtidens amerikanska strategi är pensionerade generaler förvånansvärt oklara om den nya kontexten och stannar gärna vid ”more of the same” (t ex Breedlove i samma nummer). Flera av dem har nämnts som republikanska möjligheter när partiet sökte med ljus och lykta efter ett alternativ till Trump.

Krig på avstånd. Bild: Wikicommons

Den amerikanska debatten är bred, kunnig och frispråkig. Men både Bill Clinton och George W.Bush felbedömde de nya styrkeförhållandena efter Berlinmurens fall. Även i Washington har tankeutbytet sina gränser. Få debattörer (utom Trump) gör andra distinktioner mellan USA:s och övriga NATO-länders intressen än en återkommande klagan över den ojämna kostnadsfördelningen. Omvärlden konstaterar att Förenta staterna inte har bundit sig vid en rad internationella konventioner av relevans för både krigföringen och dess underliggande konflikter (Haagdomstolen, Havsrättskonventionen m.m.). Om landets soldater begår brott får de inte straffas av de länder där de är stationerade. Guantanamobasen ligger utanför den amerikanska lagens räckvidd.

Den offentliga diskussionen i Europa är fortfarande mer humanitärt än strategiskt inriktad. En påstådd folkrättslig skyldighet att försvara andra länders befolkning mot övergrepp – i FN-talen kallad Responsibilty To Protect – förekommer inte i den amerikanska debatten annat än i samband med traktatförpliktelser. Däremot påpekas allt oftare att hoten alltid kommer långt ifrån. Stormakter arbetar förvisso under villkor som är andra stater förmenade, men Europas yrvakna omsorg om sina yttre gränser kan inte dölja vår begränsade förmåga att tala om EU:s gemensamma intressen.

Det bör kanske understrykas att Brooks skrev sin bok långt innan Trump blev president. Att den blivande presidenten kommer att minska krigsmaktens roll eller användningen av de nya vapnen förefaller osannolikt. Hans uttalanden hittills tyder på en aktivism som kan skapa nya tillfällen för den amerikanska vapenindustrin och nya risker för att hanterbara regionala konflikter urartar. Härom står alltså ingenting i Brooks intressanta bok – det står skrivet i gudarmas knän.

Visst förändras militärens roll även i Sverige. Krigsmakten har döpts om till Försvarsmakten, trots att dess medlemmar skickas allt längre utanför vårt land på uppdrag som ibland är militära, ibland inte. Svenska FRA fick beröm av amerikanska NSA som Swedish Kings of Cyberwar i senaste numret[/list-punkt] av New York Review of Books såsom numera överlägsen sin brittiska motsvarighet i internetövervakning. Förr läste man ryska på tolkskolan, nu anställs man för att tala arabiska. Vapenindustrin, som på den tiden ansågs vara ett stöd för neutralitetspolitiken, är idag ännu närmare knuten till Storbritannien och Förenta staterna. Kompaniet som ska försvara Slite mot en osannolik invasion förefaller tills vidare mer energipolitiskt än säkerhetspolitiskt motiverat.

____________

  • En längre intervju med Rosa Brooks:
  • Dela artikeln:

    Peter Landelius

    Peter Landelius

    Författare, översättare, f.d. ambassadör. Hans senaste bok är Europa y el águila—Hacia una nueva relación con Estados Unidos hos Thomson Reuters Civitas, Madrid 2010.

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    1 kommentar

    1. peter landelius says:

      Idag (2017-01-29) läser jag en artikel av Rosa Brooks i Foreign Policy där hon lämnar fyra svar på frågan vad man ska kunna göra åt Donald Trump:

      1. Vänta till 2021.

      2. Avsätta honom från ämbetet, eftersom han redan har brutit mot grundlagen och kan befaras göra mer. Den lösningen har använts förr, fast Nixon avgick innan det hela var klart och Bill Clinton blev frikänd av senaten för betydligt mindre relevanta felsteg.

      3. Hoppas att vicepresident Pence ska ha förstånd att avsätta presidenten enligt den grundlagsparagraf som gör den åtgärden möjlig när presidenten inte kan sköta sitt uppdrag.

      4. Invänta att landets militärledning motsätter sig någon order som den inte anser sig ha grundlagsenlig rätt att utföra.

      Det är svårt att säga vilken lösning som verkar mest/minst sannolik, men tills vidare måste man nog tippa nummer 1. Nummer 4 skulle innebära en militärkupp, fast enligt Brooks var det flera generaler som fann det svårt att följa George W. Bushs order om t.ex. tortyr när det begav sig. Dem är den nye presidenten intresserad av att återinföra. Bush hade inte svårt att få europeisk hjälp på den punkten när det begav sig.

    Kommentera: