Det är inte så vanligt att kvinnor skriver biografier över män. (Det är inte ens så vanligt att kvinnliga skönlitterära författare har en manlig huvudperson; för några decennier sen förklarade brittiska Margaret Drabble, författare till åtskilliga romaner, att hon aldrig skulle våga sig på att skriva ett samtal mellan två män i enrum.)
Men med Drömmaren Rousseau eller Om frihet, fantasi och den omöjliga konsten att leva i ett samhälle hör den finlandssvenska litteraturvetaren, lyrikern och essäisten Tatjana Brandt till dem som tagit steget och det envetet, passionerat, personligt och med tindrande gott humör. Litteraturvetenskapen förhåller hon sig svalt till: “För mig är hela idén att bekänna mig till en skolbildning eller acceptera tidigare skribenters premisser och utgångspunkter befängd. Det är att vägra både sårbarheten och styrkan i att använda sin röst.” Boken är en essä full av utvikningar och associationer, bland dem ett vackert credo om läsning:
“Läsning som jag ser det är ett slags fantasins praktik, den hjälper oss att drömma fram världen och oss själva annorlunda. Litteraturen visar oss andra tider med en helt annan emotionell färg, inordnar oss i andra samhällens värderingar och får våra egna att skava när vi återvänder. Att använda sin fantasi är en grundläggande övning i att tänka. Men läsning gör oss varken bättre eller sämre. Det går alltid att tänka dåligt, själviskt och ondskefullt. Somliga kanske drömmer om att bli envåldshärskare eller slavhandlare. Ibland är mina drömmar världsfrånvända och själviska. Det finns ingen metod som garanterar moralisk tillväxt. Att eftersträva godhet är ett val.”
Hon förklarar att hon är “sökande och delvis vilsen” men hon är inte rädd för att ta plats, att läsa hennes bok är mer än att höra hennes röst, det är att se henne hålla fast sin publik genom hela sin intensivt engagerade, ivrigt gestikulerande person.
”Stora delar av Rousseaus författarskap kretsar kring de problem och spänningar som det moderna samhället skapar,” skriver hon i förordet och så följer en uppräkning: “den hopplöst svåra kampen för erkännande, urbaniseringens anonymitet och rastlöshet, den grötmyndiga materialismen, förslavningen under våra sämsta impulser, en bristande kontakt med naturen.”
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Men under sina sena år ägnar han sig i stället åt sina memoarer och den fråga som tränger sig på är snarare “om individens problem med yttervärlden har att göra med samhället eller om det kanske snarare handlar om oförlösta rörelser i ens eget inre.” Under den tid Brandt läst honom har hennes eget intresse på ett liknande vis förskjutits från samhällskritik till “ett ökat behov av självförståelse och en större uppmärksamhet på det inre livets turbulens.”
Hon började med memoarerna – Bekännelser, heter de – och de gjorde, skriver hon, ett skakande djupt intryck. Om sin fortsatta läsning går hon så långt som att säga att det har förändrat henne. Tanken i hennes bok är att “att varva ett slags kärleksfull inlevelse med mer reflekterande partier” för att besvara den grundläggande frågan “Vad vill han mig?”
Det är inte så att hon förhåller sig dyrkande eller ens okritiskt, ofta är tonen roat överseende. Redan i första kapitlet skriver hon:
“Det är inte alltid stiligt när Rousseau agerar, han är inte den sortens tänkare som odlar ironisk distans eller melankolisk upphöjdhet. Växelvis är han rasande och förtvivlad, ibland ofrivilligt komisk, andra gånger visionär i sina överhettade dagdrömmar – men han är nästan aldrig irrelevant eller ytlig.”
Nej, “stilig” är väl det sista man skulle kalla Rousseau. Han är socialt klumpig, han är hypokondrisk, han är överkänslig, han har svårt att skilja mellan fantasi och verklighet, men visst är han mänsklig på gott och ont. Själv har jag genom åren haft svårt med Bekännelser; när Rousseau är öppen med att han ofta lockades att stjäla, ljuga eller blotta sig har jag tyckt att det känts exhibitionistiskt, ja, som ett slags skryt: “Tänk att jag berättar också det här om mig själv!” Jag erkänner hans geni men Tatjana Brandt har betydligt mer tålamod med honom än jag.
Det är Bekännelser som är stommen i boken och Brandt följer Rousseau genom barndom och ungdom med alla de olika – och mestadels misslyckade – försöken att skaffa sig ett levebröd, och med mötet med mammagestalten Madame de Warens som en höjdpunkt.
Så småningom kommer han till Paris och får uppmärksamhet när han 1750 vinner pris i den essätävling som Akademin i Dijon utlyst för att få svar på frågan “Huruvida vetenskapernas och konsternas återupprättande bidragit till att rena sederna?” Mer begripligt uttryckt: gör vetenskapernas och konstens framsteg världen bättre eller sämre?
Rousseau svarar med ett rungande nej, Han menar inte bara att vi skulle klara oss bra utan kultur utan framför kapitalismkritik genom att tala om hur civilisationen skapar konstgjorda behov av det vi idag kallar prylar och därmed gör oss ofria. I Akademins tävling fyra år senare heter hans bidrag “Avhandling om ursprunget till och grundvalarna för ojämlikheten mellan människorna”. I naturtillståndet är människan jämlik och fri, menar han, hon strövar i skogen, äter bär och jagar vilda djur. Jordbruk och järn är början till våra olyckor: den som odlar betraktar odlingarna som sin egendom och med järn kan man inte bara göra redskap utan också vapen att försvara sina grödor med. Texten påminner om Kommunistiska manifestet.
Hans kärleksroman Julie eller Den nya Heloise låg alldeles rätt i en tid då kärleksäktenskap började vara möjliga men långtifrån självklara, romanen blev överväldigande populär och folk
“…missar viktiga tillställningar för att de läser, de grips av konvulsioner och gråtattacker, de börjar klä sig och bete sig som Julie. Upplysningsfilosoferna må muttra bäst de vill men hela världen verkar ha gripits av Julie-feber. Tryckpressarna kan inte svara på allmänhetens omättliga efterfrågan, så på vissa håll hyrs romanen ut till timpris.”
Men Brandt har också invändningar. I uppfostringsromanen Émile ska gossen visserligen få leka och ströva fritt i skog och mark och lära sig av egna erfarenheter snarare än av läxböcker men Rousseau vill också att han ska bli en helt vanlig pojke, då förutsättningen för lycka nämligen är att inte drömma för stort. Brandt sammanfattar hans ståndpunkt: “Frihet och lycka uppstår när begären och förmågan sammanfaller, när ens önskningar inte överskrider det man själv kan uppfylla. Den som gläder sig åt att han kan tälja en smörkniv är lyckligare än den som drömmer om att vara bäst i världen på att dansa balett.”
Vad Rousseau här har tappat bort, menar hon, är frågan om meningsfullhet: “Varför är vi här på jorden? Vad är viktigt? Handlar livet bara om att ‘ha det bra’?” Brandt fasar för stympningen av själen: “jag avskyr idén att kasta ut sina drömmar, gärningar och sin förmåga att växa för att i stället slå sig ner och tälja smörknivar i självtillräcklig isolation.”
Hon pekar också på andra blinda fläckar. Émiles blivande hustru Sophie får en helt annan uppfostran än han: det exempel jag själv minns bäst – men inte hittar i Brandts bok – är att hon tidigt tränas i att bli avbruten i allt hon gör. Sådan är kvinnans lott. Rousseau gör också en egendomlig bedömning av yrken: att vara snickare är manligt och bra, att vara skräddare är däremot ovärdigt. Och – än värre: han hävdar att det finns folkslag som inte alls lämpar sig för demokrati eftersom de är ohjälpligt fördärvade från början.
Efter Émile fortsätter Rousseau kritiken mot ojämlikhet i Om samhällsfördraget vars första mening troligen är Rousseaus mest berömda: “Människan föds fri och överallt är hon i bojor.” Han vill utgå ifrån “människorna som de är och lagarna som de kan vara”, han är emot nedärvda privilegier, han accepterar inte att någon kan vara född till slaveri. Därmed fick myndigheterna nog och han fick tillbringa flera år i exil. Hans sena år fördunklas av sjukdom och paranoia.
Brandt lever sig in i honom, identifierar sig med honom på flera punkter, i första hand när det gäller behovet att fantisera. Själv har hon en vän som är utomjording och har ett eget språk som äger ett eget tempus, det andliga:
“Det liknar till sin innebörd lite engelskans ing-form men i stället för att signalera pågående handling är det här frågan om en handling som kommer att veckla ut sin betydelse över tid, som kommer att fortsätta att verka i en. Något man förbinder sig till, något man bär med sig, ett slags löfte. Det lättaste exemplet är det här språkets två former för ‘tack’. Det ena är vardagligt, bara ett tack. Den andra möjligheten är att använda det andliga tempuset och göra sitt tack pågående, ett tack som stannar med en, som kommer att vara aktiva livet ut, ett tack som blir en del av relationen.”
Det tempuset tycker jag om och jag tänker på att Tatjana Brandt är just den mamma Rousseau borde ha haft.
- Klicka här för att läsa fler texter av Merete Mazzarella
- Klicka här för att läsa Lena Kåreland om Rousseau i samband med 300-årsminnet av hans födelse