Av LENA KÅRELAND
Jean-Jacques Rousseau tycks lika fascinerande i dag som under sin livstid. Han har väckt både beundran och avsky, och det är svårt att förhålla sig objektiv till den store 1700-talsfilosofen. Som person var han ytterst komplex och motsägelsefull, och hans skrifter har tolkats på olika sätt beroende på läsarens ideologiska utgångspunkter. Både vänsterradikala och konservativa har stött sig på hans verk.
I år uppmärksammas trehundraårsminnet av Rousseaus födelse 1712 i Genève, och det finns skäl fundera över vad Rousseau har att säga moderna läsare. Hans tankar speglar ett annat samhälle och andra värderingar, men i mycket var han före sin tid. Det var utan tvekan en bidragande orsak till att han under sin stormiga väg genom livet drabbades både av landsförvisning och fick se sina verk sättas på index.
Rousseau var verksam inom flera områden – filosofi, pedagogik och litteratur – och vad som styrt hans tänkande är framför allt hans tilltro till naturen. ”Allt är gott, som det danas av naturens upphovsman; allt förvanskas i människans händer”, konstaterar han i Emile (1762), där han diskuterar barnets uppfostran. Den naturliga människan är dock inte detsamma som människan i naturtillståndet. En sådan människa är inte stort mer än ett djur, hävdar Rousseau. Till skillnad från djuren äger människan förmåga till utveckling, och hon har ett moraliskt mål. Det yrke Emile i första hand ska lära sig är att leva. Han ska inte bli ämbetsman, soldat eller präst – han ska i första hand vara människa, skriver Rousseau, som dock enbart har pojkens uppfostran för ögonen. Hans kvinnosyn är inte mycket att hurra för. Kvinnans främsta uppgift är att behaga mannen.
Med Emile lade Rousseau grunden till en modern syn på barnet, kännetecknad av respekt för barnets individualitet. Boken om Emile är också en stridsskrift, en örfil rakt i ansiktet på samtidens samhälle. Rousseau frilägger skoningslöst den korruption han såg omkring sig. Det var därför viktigt att skydda barnet för civilisationens inflytande. Man ska respektera naturen och den enskilde individens egenart. Barn ska behandlas som barn, inte som vuxna. De måste få göra sina egna erfarenheter och inte låta sig styras av auktoriteter. Sådana tankar har tagits upp av många 1900-talspedagoger, t.ex. Maria Montessori.
Som skönlitterär författare väckte Rousseau stor uppmärksamhet för brevromanen La nouvelle Héloïse (1761). Boken blev en bästsäljare så snart den låg på bokhandelsdisken och en viktig inspirationskälla för romantikens författare. Fram till år 1800 hade den kommit ut i sjuttiotvå upplagor. Berättelsen om Héloïse är ett försvarstal för kärleken och passionen. För Rousseau var passionen något livsavgörande och den var också oupplösligt förbunden med dygden. I romanen hyllas även naturen och det lantliga livet.
Rousseaus mest omtalade verk torde vara självbiografin Confessions. Dessa bekännelser, som skrevs under åren 1765 – 1770 och publicerades posthumt 1782 och 1789, har i hög grad influerat utvecklingen av självbiografin som genren. Det inre livet är ämnet för Rousseaus bok, och läsaren möter ett modernt jag, som tveklöst öppnar sitt innersta på vid gavel. Här döljs inga brister och de mest intima detaljer avslöjas. ”Jag vill att hela världen läser i mitt hjärta.” Rousseau drivs delvis av en önskan att försvara sig och rentvå sig från de anklagelser som från många håll hade riktats mot honom och hans verk. Han vill övertyga läsaren om sin själs renhet.
Bokens upptakt är stolt och utmanande. Att skriva sina bekännelser, menar Rousseau, är ett företag som tidigare aldrig ägt någon motsvarighet och som fullbordat aldrig skall finna någon efterföljare. Rousseau blev ett mönster för flera senare självbiografiska författare. George Sand, som ungefär hundra år senare skrev Historie de ma vie, hade honom både som ideal och varnande exempel. Hon ville distansera sig från Rousseau, vars bekännelser hon såg som en ”förvirrad gest av högmod och ödmjukhet”. Det fanns enligt Sand för mycket av självhävdelse i Rousseaus bekännelser. Samtidigt beundrade hon hans stil och uttrycksförmåga.
I Frankrike och Schweiz har Rousseau hyllats på flera sätt under jubileumsåret med seminarier, konferenser och utställningar. Le Monde har gett ut ett intressant specialnummer om Jean-Jacques Rousseau. Le subversif. Där ger bland andra Julia Kristeva honom sin hyllning i en tänkvärd artikel. Den som vill få en helhetsbild av Rousseaus liv och verk bör dock välja Raymond Troussons fylliga biografi som kort och gott har titeln Jean-Jacques Rousseau (Tallandier, 850 s., 27 eur).