Georges Seurat - Le Jardinier (Wikicommons)

Den passionerade trädgårdsmästaren

”Vi måste odla vår trädgård”, utbrister titelfiguren på slutraderna i Voltaires satiriska roman ”Candide”. Detta som ett numera bevingat svar på läromästaren Pangloss tankar om att vi lever i ”den bästa av världar” (efter filosofen Leibniz). Candides slutreplik tolkas ofta som en uppmaning till människan att snarare engagera sig i den faktiska världen här och nu än att syssla med filosofiska spekulationer och abstrakta tankesystem. Voltaire, som periodvis själv var trädgårdsmästare vid sidan av skrivandet, beskrev gärna trädgårdsarbetet som det mest effektiva sättet att hålla sig sysselsatt.

Någon som grundligt lyckades förena trädgårdsarbetets filosofiska och biologiska natur – såväl dess metaforiska som faktiska betydenhet – var den tyske poeten, essäisten, översättaren och polyhistorn Rudolf Borchardt (1877-1945). Även om hans diktning litteraturhistoriskt ofta förknippas med de stora generationskamraterna Stefan George och den gode vännen Hugo von Hofmannsthal, var han som lyriker en sann Einzelgänger, en solitär ordkonstnär med livets många kontrasterande manifestationer som material och arbetsfält. Titeln Poeta doctus, en filologiskt och litteraturhistoriskt lärd diktare, bar han med en större värdighet än de flesta av hans samtida skaldebröder. Borchardts diktning präglas inte minst av sin formstränghet och lyriska klarhet, influerad särskilt av de antika klassikernas poetologiska ideal, på tvärs mot den samtida modernismens anarkiska brott mot den klassiska lyrikens traditioner.

Sent i livet, omkring 1937/38, skrev han så den sedermera kultförklarade essäboken Der leidenschaftliche Gärtner (Den passionerade trädgårdsmästaren), som först gavs ut postumt 1951 och som nu, efter att under decennier varit utgången, åter finns tillgänglig i en snyggt formgiven liten illustrerad pocketupplaga i Berlinförlaget Matthes & Seitz utgivningsserie Naturkunden. Här utvecklar Borchardt de tankar om trädgårdens historia, filosofi och praktik som han odlade under sin tid i italiensk exil på 30-talet. Under huvudrubrikerna ”Människan och blomman”, ”Människan och trädgården”, ”Trädgården och den nya blomman”, ”Den vilda blomman och kulturväxten”, ”Blomman som en del av landskapet”, ”Blomman och den nya trädgården” och ”Så, plantera, gräva, livnära” undersöker Borchardt med diktarens fria blick relationen mellan människa och natur. Hans högst raffinerade utläggningar om trädgårdens idé, skillnaderna mellan den vilda och den kultiverade naturen eller om dödens plats i växtligheten kan läsas som ett slags trädgårdskonstens fenomenologi. Så är det också det genom livet och döden sammansvetsade förhållandet mellan människa och natur, snarare än naturstudiet som sådant, som i decennier upptog mycket av Borchardts tankar, och som alltså fick sin slutgiltiga och koncentrerade form i den här lika fascinerande som intellektuellt uppfordrande boken.

Rudolf Borchardt i Italien


Det särskilt fina och intressanta med Der Leidenschaftliche Gärtner är att Borchardt dock inte nöjer sig med tankebyggarens abstraherande blick på trädgården eller med växtriket som begrepp, utan att han via egna privata iakttagelser väver samman det begrundande med trädgården som praktik och botaniken som fysiskt och vetenskapligt fenomen. Som tydligast framträder denna dubbla inställning i bokens avslutande appendix, där Borchardt vetenskapligt klassificerar och beskriver närmare 200 ”förringade, nya, förlorade, sällsynta och egendomliga” plantor och blommor, var och en avbildad i detaljerade svartvita teckningar av illustratören Pauline Altmann.

Der leidenschaftliche Gärtner är i all sin genreöverskridande skepnad – diktverk, naturfilosofisk betraktelse, kulturkritisk essä, bekännelsebok, hortonomisk handbok och blomförteckning – ingen lätt läsning. Men trädgårdsmästare Borchardt är i grunden en formmedveten och stilistiskt upphöjd lyriker som gång på gång, och med utgivaren Christian Welzbachers ord, förvandlar boken om växter till en ”sublimerad, transcendental poetologi”, vilket skänker hans unika naturstudium ett märkligt skimmer. Eller som Borchardt själv uttrycker det: ”Blomman är den mänskliga andens ornament” och utgör därmed ”poesins centrum”.


Martin Lagerholm

Martin Lagerholm

Litteraturkritiker, skriver om främst tyskspråkig litteratur i bl.a. SvD

Mer att läsa på annat håll

Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

Kommentera: