Gertrude Stein sa att hon reste till Paris för att ta död på 1800-talet och det lyckades hon med. Hon förnyade romanskrivandet, skapade en modernistisk diktning långt före Eliot och Pound och blev en modernismens musa inom både poesi och prosa. Om en myt under och efter livstiden har Francesca Wade skrivit boken Gertrude Stein: An Afterlife.
Gertrude Stein sa vid ett tillfälle att hon reste till Paris för att ta död på 1800-talet. Det lyckades hon också göra då hon blev modernismens musa inom både poesi och prosa. Hon var en kraftig och dominant kvinna som tog plats fysiskt, konstnärligt och intellektuellt. Hon tyckte om att sitta bredbent som en man. Jo Davidsons skulptur från 1922 fångar hennes personlighet på pricken. Hon sitter bredbent lätt framåtlutad med armarna vilande på knäna. En bastant sfinxliknande figur.
Stein väckte alltid reaktioner. Somliga beundrade henne, medan andra såg henne som en charlatan. Själv menade hon att hon var ett geni och ”århundradets litterära begåvning”. Hon förnyade romanskrivandet och skapade en modernistisk diktning långt före Eliot och Pound. Hon blev en myt under sin livstid, en myt som hon själv skapade och till sist blev ett offer för. Myten Gertrude Stein kom att överskugga författaren Gertrude Stein som fick det allt svårare att bli publicerad. Publikgenombrottet med Alice B. Toklas självbiografi utgiven 1933 orsakades mer av myten än författaren Gertrude Stein.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
I den nyutkomna biografin Gertrude Stein: An Afterlife (2025) försöker Francesca Wade upptäcka människan bakom myten, personen bakom maskerna. Steins privatliv präglades av den närmast symbiotiska relationen till Alice B. Toklas som hon träffade på sommaren 1907. Båda växte upp i Kalifornien som barn till judiska immigranter och båda förlorade tidigt sin mor. För Stein innebar det en insikt om livets osäkerhet och ovisshet, en insikt som kom att prägla hennes experimentella författarskap. Kanske förklarade moderns död även Steins livslånga ambition att bli en berömd författare och därmed odödlig.
Stein och Toklas var det första lesbiska par som levde i ett öppet förhållande i Paris. Offentligt stod Toklas alltid i sin berömda livspartners skugga men privat fick hon stor betydelse för Steins skrivande. Efter hennes död 1946 var det Alice som förvaltade Gertrudes författarskap och minne. Toklas ligger begravd tillsammans med Stein på Père-Lachaise kyrkogården i Paris. Hennes namn står på gravstenens baksida. Till och med i döden hamnade Toklas i sin livspartners skugga.
Förtjänsten med Francesca Wades nya biografi är att hon lyfter fram Alice Toklas roll i Gertrude Steins liv och skapande. Alice skrev ut hennes manus på maskin och korrläste dem. När Gertrude hade svårt att få sina verk publicerade, startade Alice förlaget Plain Edition 1930. Hon skötte hushållet och såg till att Gertrude fick arbetsro. Det var därför symtomatiskt att Steins berättelse om sitt liv fick titeln Alice B. Toklas självbiografi. Tillsammans med Toklas gjorde Stein en bejublad föreläsningsturné i USA som varade i sju månader från 1934 till 1935.
1903 kom Gertrude Stein till Paris och flyttade in i sin bror Leo Steins lägenhet på 27 rue de Fleurus. Det kom att bli modernismens adress där Gertrude hade sin berömda salong på lördagskvällarna som besöktes av avantgardet inom litteratur och konst. Henri Matisse och Pablo Picasso var ofta där. Picasso målade ett porträtt av henne i karakteristisk bredbent pose som hon tyckte om att bli fotograferad framför för att antyda kopplingen mellan 1900-talets två genier inom konst och litteratur. Det var ett tecken på modernitet för författare och konstnärer att besöka Steins salong som blev ett centrum i Paris avantgardekretsar under de första decennierna av 1900-talet.
Väggarna i lägenheten på 27 rue de Fleurus var täckta av konst av moderna och äldre konstnärer. Leo Stein blev konstsamlare och en betydelsefull konstkritiker av 1900-talets måleri. Sedan barndomen hade Leo och Gertrude haft en nära relation då de delade samma litterära och konstnärliga intressen. Men 1913 skedde en brytning på grund av förhållandet till Toklas som Leo ansåg var ”en sorts abnorm vampyr”. Han bosatte sig i Florens och syskonen Steins konstsamling delades upp mellan dem.
Nu började Gertrude Steins liv som modernismens musa. Den modernistiska prosan hade lanserats med novellsamlingen Three Lives från 1909 där Stein inspirerades av Cézannes måleri, medan den modernistisk poesin inleddes med diktsamlingen Tender Buttons från 1914 som fick ett sensationellt mottagande i Amerika. Boken har översatts till svenska av Görgen Antonsson med titeln Ömma knappar. Här gör Stein kubistiska studier av föremål och platser samtidigt som hon ger uttryck åt lesbisk kärlek genom ett kodat språk.
Höjdpunkten i Steins prosakonst är romanen The Making of Americans utgiven 1925. Hon menade att det var ”en berättelse om alla” genom att den gestaltade människoblivandets problem i moderniteten. I likhet med Prousts På spaning efter den tid som flytt handlar boken mer om själva romanskrivandet än om karaktärerna. Höjdpunkten i hennes diktning är Stanzas in Meditation som skrevs mellan åren 1929 och 1933 men publicerades först postumt 1956. Dikterna utforskar varseblivningens och skrivandets villkor. Den svenska översättningen av Görgen Antonsson har titeln Mediterande strofer.
Mediterande strofer kan sägas tillämpa de estetiska teorier som Stein utvecklade i essän Composition as Explanation från 1926 där hon presenterade idén om ett kontinuerligt och föränderligt nu. Det är ett begrepp som utgör den röda tråden i hennes författarskap. Synen på verkligheten som en kontinuerlig process sanktionerades av filosofen Alfred North Whitehead i boken Process and Reality från 1929 och processtänkandet utgör egentligen den styrande principen inom modernismen.
På 1930-talet kom Stein att se sitt författarskap som avsett för en postum publik snarare än samtiden eftersom det möttes av oförstånd. Under kriget bodde hon och Alice i en by i södra Frankrike ständigt utsatta för hotet att bli arresterade och deporterade som lesbiska judar.
Gertrude Stein dog den 27 juli 1946 av magcancer. På sin dödsbädd gav hon Alice Toklas i uppdrag att ge ut hennes opublicerade verk. Det blev Toklas livsuppgift under de närmaste tjugo åren, den period som Wade i sin biografi kallar Steins ”afterlife” – hennes postuma liv. På sätt och vis gav Stein uppdraget till sitt alter ego eftersom de hade levt i ett symbiotiskt förhållande och Alice var lika förtrogen med hennes författarskap som hon själv. Då fick Gertrude Steins skugga träda fram i rampljuset.
Carl Van Vechten och Donald Gallup anförtroddes arbetet att katalogisera och publicera Steins litterära kvarlåtenskap i arkivet på Yales universitetsbibliotek. I oktober 1950 åtog sig Yale University Press att trycka åtta volymer under de följande åtta åren. Det blev The Yale Edition of the Unpublished Writings of Gertrude Stein. Året därpå gjorde det avantgardistiska teatersällskapet Living Theatre en uppmärksammad uppsättning av hennes pjäs Doctor Faustus Lights the Lights i New York. Gertrude Steins postuma liv hade börjat.
1954 gav Toklas ut en kokbok som blev en bästsäljare. Hon var då 78 år. Receptet för kladdkakor blev känt som Alice B. Toklas brownies. I slutet av sitt liv konverterade hon till katolicismen i hopp om att möta Gertrude i livet efter detta. Hon dog den 7 mars 1967.
På 1960-talet blev Gertrude Stein en inspirationskälla för New York-skolan med sådana poeter som John Ashbery och Frank O’Hara. Hon påverkade även John Cages experimentella musik och senare på 1970-talet språkpoeterna. Steins profetia att hon skrev för framtiden hade besannats. Hennes böcker gavs ut på nytt och nya generationer av konstnärer och författare såg henne som en förebild. Feministerna gjorde henne till en feminist och postmodernisterna till en postmodernist. 1998 kanoniserades hon som en klassisk modern författare genom Library of Americas utgåva av hennes verk i två volymer.
- Klicka här för att läsa Bo Gustavsson om den ungerske filmregissören Béla Tarr, som i flera filmer arbetat nära årets nobelpristagare, László Krasznahorkai
- Klicka här för att läsa Arne Mellberg om Modernismens vägar och villovägar