”Ett modigt val” anser Margareta Flygt om att Antje Rávik Strubels läsvärda Blaue Frau tilldelats årets största tyska bokpris, Deutscher Buchpreis, då boken varken bjuder på en enkel läsning eller ett lätt tema.
Första gången jag hörde talas om Antje Rávik Strubel var 2001 då hon debuterade med Unter Schnee. Sedan dess har hon gett ut flera romaner, nominerats till Leipziger Buchpreis för Kältere Schichten der Luft (2007), tilldelats renommerade litteraturpris och nu har hon som kronan på verket prisats med Deutscher Buchpreis för den av recensenterna unisont hyllade romanen Blaue Frau.
Rávik Strubel verkar ha en förkärlek för de nordiska länderna och så utspelar sig också hennes Blaue Frau till stora delar i Helsingfors. Där andra författare har med detaljer som The Times och Le Figaro, skymtar här istället Dagens Nyheter och kahvia (finskt kaffe). Hon har förutom i romaner även skrivit om Sverige i den annorlunda reseessäsamlingen Gebrauchsanweisung für Schweden (sådana ”bruksanvisningar”, där olika kulturpersonligheter skrivit om hur man lär känna länder och dess kulturella egenheter, finns om en rad olika länder ).
Men Blaue Frau handlar varken om en svenska eller tyska, utan om tjeckiska Adina (även kallad Nina, Sala och ”den siste mohikanen”, som hon döper sig själv i ett för henne livsviktigt chat-rum under tonårstiden). Hon är född 1984 och växte upp på en skidort i Tjeckien, nära polska gränsen, så avfolkad att hon fick sitta helt ensam på skolbussen. Det var enbart under skidsäsongen, som orten levde upp, och då endast på grund av turister och säsongsarbetare. Det är inte svårt att förstå att också hon flyttade därifrån. 2004 tog hon bussen till Berlin, gick en språkkurs i Lichtenberg och träffar den lesbiska, excentriska fotografen Ricky, som tipsar henne om en praktikplats som ett slags allt-i-allo mitt i ett gammalt krigsslagfält i Uckermark norr om Berlin.
För hennes chef, Razvan Stein, är Adina guld värd. En tjej från öst ger hans projekt, en kulturell mötesplats mellan öst och väst, rätt kultur-cred. För formulerar man sig bara politiskt korrekt, verkar det finnas en ändlös brunn av statliga bidrag att ösa ur. När Johann Manfred Bengel, en typisk ”Wessi” och så kallad multiplikator inom internationell kulturpolitik, dyker upp, blir det Adinas uppgift att vara både tillgänglig och sälja in projektet.
Det närmast väntade sker när hon sedan våldtas av den slibbige kulturmagnaten Bengel. Adina flyr hals över huvud till Helsingfors, en stad “i ett land som hon inte känner, i ett land i Norden, där träden är annorlunda och människorna talar ett annorlunda språk, där vattnet smakar annorlunda och horisonten inte har någon färg.” Men också till ”de mänskliga rättigheternas stad”, eftersom hon vill föra talan mot män som våldtagit och misshandlat henne. Hon drömmer om rättvisa och hämnd, likt Sjörövar-Jenny i Brechts Tolvskillingsopera. Hon inleder ett slags relation med den estniske universitetsprofessorn och diplomaten Leonides, men den rättvisa hon vill ha får hon inte. En våldtäkt är enligt några av bokens citat ”något man får acceptera”, eller uppleva och sen gå vidare. Någon säger till och med att om hon inte har tillräcklig styrka, borde hon inte ha lämnat sin hemort. Inget av detta överraskar, och för henne återstår, om systemet inte hjälper henne, enbart den egna hämnden
Redan på sidan sexton får läsaren möta boktitelns ”blå kvinna”. Hon återkommer sedan i korta mellantexter romanen igenom, ett mytiskt väsen, som verkar vara vid ett vatten, och som reflekterar över skeendena på ett metafysiskt plan. Överhuvudtaget är vatten ett återkommande tema och en återkommande symbol romanen igenom. Avsnitten med den blå kvinnan går i dialog med andra mellankapitel där det dyker upp en författare vars biografi ligger väldigt nära Antje Rávik Strubels egen. Jag blir dock aldrig riktigt klok på denna blå kvinna – rör det sig om ett sagoväsen, den kreativa kraften eller är det ett delirium?
Romanens motto ska vara ett citat av den danska poeten Inger Christensen: ”Jag har hört att jag är den kvinna som han möter redan på sidan sexton”, men hos Christensen i hennes Azorno händer det redan på sidan åtta. Det är i Rávik Stubels bok vi möter blå kvinnan på sidan sexton. Men vem är kvinnan? Eller ska jag snarare ställa frågan ”Vad är kvinnor?” För lika mycket som en metoo-berättelse är romanen en berättelse om öst och väst, om den osynliga mur som kvarstår efter 1989 och som blivit en genomskinlig, men lika ogenomtränglig glasvägg för sann integration och allas lika värde. Västs ignorans är omåttlig och exotifieringen av människor från öst liknar övergrepp. Alla kallar Adina för något annat, ger henne andra namn: Stein kallar henne Nina, Leonides Sala. Ricky gör henne till sitt konstprojekt, Steins använder henne för att lura till sig offentliga medel till sitt kulturcentrum medan Bengels bara vill äga hennes kropp som man äger en slav – ja alla vill de något av Adina för sin egen vinnings skull. Till och med estniske Leonides, med egna erfarenheter av Östeuropa, projicerar sina drömmar på Adina mer än ser henne som en individ med ett eget värde.
Berättartekniskt cirklar romanen fram, eller snarare gungar fram, som vågrörelser i vatten. Minnen slår mot verkligheten och verkligheten mot minnen, som mot en sandbank. Det är ständiga tidsförskjutningar och tillbakablickar. Barndom blandas med tiden i Helsingfors och med tiden i Berlin och Uckermark. Språklösheten blandas med påtvingad stumhet, skärvor av ett liv medan traumat hela tiden ligger som ett oroande filter över romanen.
Antje Rávik Strubel skrev om Adina redan i sin debutroman. Då var hon ännu en ung flicka i den lilla tjeckiska skidorten medan hon i Blaue Frau fått ett vuxenliv med både zerfetzter Seele und zerrissener Bluse (”söndertrasad själ och sönderriven blus”), ett liv som inte blev som hon hoppats och där gränsen mellan öst och väst blivit en annan, men likväl består. Cirkeln är sluten.
Det här är ingen enkel roman, tidsnivåerna korsar varandra, rösterna blandas. Rávik Strubel leker kurragömma med läsaren och associerar fritt. Det är ett modigt val av juryn att ge henne Deutscher Buchpreis också i valet av tema. Men tyckte jag om att läsa boken? Nej, inte alls. Det diffusa, svårt greppbara, blandas med beskrivningar av det nordiska på ett betydelsetungt sätt och persongestaltningarna är dessutom (förutom när det gäller Adina) emellanåt lite väl endimensionella. Men kanske är världen så endimensionell? Är det så hon ser dem, männen? Visst finns det onda och korrupta män i väst, men när jag läser om dem vill jag gärna få uppleva fler nyanser.
Men de genomgående tidsförskjutningarna är mästerligt genomförda. Ämnena som berörs är angelägna, och för dessa måste det förstås finnas alla möjliga uttryckssätt. Så är då Blaue Frau läsvärd? Absolut! En roman att diskutera länge, både till form och innehåll.
- Deutscher Buchpreis
Priset, som sedan 2005 delats ut under bokmässan i Frankfurt, anses vara det största tyskspråkiga litterära priset. Vinnaren får 250 000 Euro och utöver det förstås en rejäl skjuts på sin bokförsäljning.
Varje år nomineras först 20 tyskspråkiga titlar till en longlist, som någon månad före prisutdelningen reduceras till en shortlist med sex finalister. De som sedan inte får priset får förutom äran även 2 500 Euro.
- Tidigare pristagare
2005 – Uns gehts gut, Philip Erlach
2006 – Die Habenichse, Katharina Hacker
2007 – Die Mittagsfrau, Julia Franck (Hjärtats blinda fläckar, 2009)
2008 – Der Turm, Uwe Tellkamp (Tornet 2011)
2009 – Du stirbst nicht, Kathrin Schmidt
2010 – Tauben fliegen auf Melinda, Nadj Abonji (När duvor flyger, 2011)
2011 – In Zeiten des abnehmenden Lichts, Eugen Ruge (Den tid då ljuset avtar, 2016)
2012 – Landgericht, Ursula Krechel
2013 – Das Ungeheuer, Terézia Mora (Monstret 2017)
2014 – Kruso, Lutz Seiler (på svenska Kruso 2016)
2015 – Die Erfindung der Roten Armee Fraktion durch einen manisch-depressiven Teenager im Sommer
1969, Frank Witzel
2016 – Widerfahrnis, Bodo Kirchhoff
2017 – Die Hauptstadt, Robert Menasse (”Huvudstaden” 2019)
2018 – Archipel, Inger-Maria Mahlke
2019 – Herkunft, Saša Stanišić– (kommer på svenska under 2022
)
2020 – Annette, Ein Heldinnenepos Anne Weber