På sommaren byter Österlen ljud. I stället för vinterns mjuka, kärva skånska idiom skär den höga, lite vassare stockholmska sommardialekten genom fågelkvitter och vågsvall. Drömmen om det enkla lantlivet väcks ungefär samtidigt som den första pollenallergin ger sig till känna, till mäklarnas stora glädje. Så är det inte bara i Sverige, utan på många platser i västvärlden. Förfäderna flyttade in till städerna, barnbarnsbarnen söker sig nostalgiskt tillbaka till något ursprungligt, till drömmar om enkelhet, till en överskådlig verklighet.
Författaren Juli Zeh valde också att lämna Leipzig och flytta ut på landet för några år sedan, vilket räddade henne, säger hon, från depression och skrivkramp. Unterleuten, hemmes senaste roman, utspelar sig kanske just därför i en liten by med samma namn några mil norr om Berlin i Brandenburg, i ett avfolkat område som levt i skuggan av den tyska historien. Men till skillnad från henne själv, blir invånarna i Unterleuten inte räddade av livet på landet. Det tidigare avfolkade området har fått ett litterärt uppsving – för inte så länge sedan kom Sasa Stanicics ”Vor dem Fest” (2014) som också utspelar sig i samma område. Men där Stanisic bygger en kuliss för en ”furiös tragikomisk roman” (Der Spiegel), har Zeh skrivit en bredare, mer lättillgänglig samhällsroman. Hon målar upp ett mikrokosmos med gestalter som är udda, samtidigt som vi känner igen dem: vi har träffat dem alla, för Zehs hierarkier finns överallt.
Vi möter ett rikt persongalleri som får representera olika typer i det nya Tyskland. I Unterleuten bor före detta nazister och kommunister, deras barn och barnbarn. Men här bor också den desillusionerade universitetsdocenten och hans i amningsdimma frånvarande sambo som flyttat ut från Berlin, arvingen till det forna godset, borgmästaren som kommit upp sig tack vare kontakter. Vi möter den unga kvinnan från väst som vill bygga ett kombinerat ridhus och managementcenter tillsammans med sin till Berlin pendlande IT-man, den känslige författaren och investeraren från Ingolstadt som köpt en massa mark av den enkla anledningen att han kan det. I Unterleuten blandas Wessis och Ossis till något allmängiltigt mänskligt och till en tydlig spegel av vår tid.
I en by lever man nära bredvid varandra, sällan med varandra. Ju längre tid man bott i Unterleuten, desto mer vet man vilka osynliga regler som finns. Frågan är om och hur byborna vill förhålla sig till dessa. Det är först när ett investmentbolag från forna Västtyskland vill placera ut vindkraftverk i byn som konflikterna får syre och gammalt groll flammar upp till en bokstavlig eld.
Plötsligt blir marken som tidigare varit värdelös den mest åtråvärda och de som en gång varit förlorarna tror sig äntligen bli den nya tidens vinnare. Det hela eskalerar i en kamp om makt och pengar – det blir smutsigt, elakt och inte alls den idyll som invånarna en gång trott sig bo i. Det är med andra ord en verklighet, så hemsk, så vacker, så god och ond som allting annat i denna värld – och vi läsare är snart flera illusioner fattigare.
I varje kapitel får en person gestalta sin version genom den allvetande berättaren (vilken vi inte lär känna förrän på slutet). Det är perspektivbytena som gör läsningen spännande och överraskande, medan språket är enkelt och historien ibland något förutsägbar. Men förutsägbar är inte Zehs lek med verkligheten. Romanens motto ”Alles ist Wille”, allt är vilja, är ett citat av Manfred Gortz, författaren till den nästan parodiskt tidstypiska coachingboken ”Dein Erfolg” (Din framgång) som hästkvinnan ständigt refererar till och citerar. Denne fiktive författare visar sig finnas utanför romanens pärmar: han har en egen hemsida och hans bok går att köpa på Amazon för € 5,99.
Juli Zeh har alltså inte bara skrivit Unterleuten, hon har även spökskrivit en fackbok åt en av sina egna romanfigurer. På Random House websida finns dessutom en länk till en Manfred Gortz, som i en video dementerar att han skulle vara en fiktiv person i Juli Zehs värld:
Byn Unterleuten finns däremot inte på någon verklig karta, jag kan inte hitta hit med någon gps, men den finns på Zehs förlag Luchterhands hemsida, där det också finns en karta med samtliga byggnader, romanfigurernas biografier och ibland även deras facebook-konton (som Jule Fließ, vars enda två vänner också förekommer i romanen) och länkar till artiklar i tidskrifter och den natur- och fågelälskande Gerhard Fließ egna hemsida med nya länkar.
Det är nu jag börjar bli besatt av att hitta fler trådar och det är nu jag verkligen börjar tycka om Juli Zehs romanprojekt. Förr sa man att det som stod i en bok var sant – nu kan man åberopa internet. Zehs mikrokosmos blir en del av vår värld och vi vet inte längre vad som är sant eller falskt – eller om det ens betyder något. En håla som Unterleuten är oss lika främmande oavsett om den finns eller inte.
Om man särskriver Zehs påhittade bynamn Unterleuten till ”unter Leuten”, blir betydelsen en annan: bland folk. Det är där vi befinner oss – mitt bland människor med alla sina goda och mindre goda sidor. Och de finns överallt. Det finns inga genvägar till enkla, sanna liv – eller så kan de finnas överallt. Lyckligare har ingen blivit på landet, möjligtvis ser alla sig själv tydligare. Den naiva bilden av idyll dör – men det var väntat. Det är lika väntat som att bli vuxen och se sin familj i ett annat ljus: befriande, men smärtsamt.
Ja, de flesta människor vill väl, men ändå blir det ofta fel, vilket journalisten som varit romanens berättare sammanfattar i epilogen: ”Om jag lärt mig något i Unterleuten, så är det att varje människa bor i ett eget universum, i vilket hon har rätt från morgon till kväll.”