Titeln till denna korta men mäktiga debutroman är förmodligen snodd ur någon handbok i medicin men förvandlas här till poesi, medan andra, likaledes snodda meningar i texten, från verk av till exempel Marguerite Duras, Sylvia Plath och Antoine de Saint-Exupéry, blir oavvislig dansk verklighet sedan de gått genom Rasmussens penna.
Urscenen är ett möte mellan den unge Bjørn och hans manlige älskare i foajén till någon offentlig lokal. De har inte setts på länge men nu möts de alltså igen, till synes av en slump. Den äldre mannen, kanske en gång Bjørns ridlärare, föreslår en cigarett ute i friska lunden. En liten ritual med tändaren, laddningen finns kvar.
Utifrån denna banala scen tar prosan sats, med en språkenergi som om och om igen banar väg för någon sorts självbiografi. Den lille Bjørn som rider, mamman som förgrämd ser allt älskat gå förlorat, bröderna som lever aningslöst i sin vanlighet, ynglingen Bjørn som går i livets hårda skola och säljer vad han har, sin kropp, eller ger bort den, till vem som helst, med den snabbt gryende insikten att det mesta är förljuget och att han inte tror på särskilt mycket, pissar på det, på flaggan, kärleken, fuck it all. Men vem är Bjørn egentligen? Författaren? Ibland är han en hon. Ibland är scenerna de samma men personerna omkastade. Ibland är personerna de samma i scenerna men helt nya saker händer.
Texten är surrealistisk och stenhårt naturalistisk, den sjunger om kärlek och spottar samtidigt. Kärleken är ett masochistiskt kontrakt med grymma paragrafer om olydnad och felsteg, utan kontrakt och underkastelse kan inte Bjørn leva. Penetreringar skildras närgånget med stor inlevelse. Inga detaljer hoppas över. Och just dessa detaljer, plötsligt sliter de sig loss i en virvel av ord som andlöst sveper fram över sidorna, än hit än dit, men med en sådan perfekthet i avslutet som om det rörde sig om en uppvisning i dressyr där hästen styrs upp mot domarskranket i exakt sista sekunden.
Boken liknar inget svenskt. Snarare går tankarna till franska författare, varför inte Hervé Guibert som i sina bästa stunder skruvade upp sina fantasier på ett sätt som i alla fall har vissa likheter med Rasmussens prosa.
Björn Rasmussen är född 1983 och den danska verklighet han skildrar är föga insmickrande. Men språket! Det vill man se mer av.