Människan fångad i sin egen fälla 
Om en sorgsen antropologi

För att verkligen kunna utforska människan, menar den franske antropologen Albert Piette, gäller det att fokusera på det mest ensamma som tänkas kan: på cyklisten, hopkurad på sin cykel, innesluten i sig själv och  koncentrerad kring själva trampandet. Jan Henrik Swahn har läst Piettes bok L´être-cycliste, anthropologie triste.

Inledningen är lockande, närmast lättsam. Författaren anförtror mig sin kärlek till cyklandet i allmänhet och cykelsporten i synnerhet. Som barn cyklade han omkring i hembyn, som ung skaffade han sig en racercykel med vattenflaska och i en attachéväska hemma ligger den heliga samlingen av samlarbilder på tävlingscyklister.

Han beskriver tomhetskänslan efter att cykeltävlingen Tour de Frances sista etapp avslutats och totalsegraren tagit emot sin buckla. Inga fler direktrapporter på teven. Tillbaka till vardagen igen, den tomma, trista vardagen.

Så långt är allt konkret och begripligt, möjligt att sätta sig in i även för den som aldrig suttit på en cykel och inte har en aning om vem bröderna Fåglum är. Men så börjar han diskutera Duchamps cykelhjul och texter om cykelhjul, citerar Alfred Jarry och Georges Perec, myntar begreppet ”volym av vara” (volume d’être) som han sedan konsekvent använder i stället för ”människa”, ”mänsklig varelse” eller liknande. Någonstans här blir jag övertygad om att författaren går i Oulipo-gruppens spår och att det rör sig om något slags lärt patafysiskt verk, eller kanske ett stycke potentiell filosofi.

Halvvägs inne i boken tvingas jag inse att jag är ute och cyklar. Jag slår upp författaren Albert Piette på nätet och förstår att han inte bara ser ut som utan även är en högt ansedd antropolog med ett ytterst seriöst syfte. Och med tanke på hur ofta han nämner sin landsman, filosofen Deleuze, vilket jag borde ha insett inte kan vara ett patafysiskt grepp, fanns det ingen anledning för mig att ifrågasätta Piettes nyskapade begreppsapparat. Jag börjar således läsa om boken från början.

Ytterst kortfattat kan sägas att Piette vill avgränsa sin antropologi från socialantropologin som han finner leder bort från den enskilde till det allmänna. Han vill samtidigt även avgränsa den från existentialismen eftersom den hela tiden villar bort begreppen genom att sikta in sig på den andre eller de andra. Både socialantropologin och existentialismen tenderar att mynna ut i något positivt, en glad samhällsvetenskap och en glad filosofi. Piette anser att detta är missvisande eftersom varje sann antropologi måste vara sorgsen. Det är nämligen, det får man komma ihåg, inte lätt att leva.

Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här

För att verkligen kunna utforska människan, det vill säga varje volym av vara, gäller det alltså att fokusera på det mest ensamma som tänkas kan, cyklisten hopkurad på sin cykel, med all sin volym av vara koncentrerad kring själva trampandet.

Cyklisten sitter på sin cykel och genom trampandet sätts två hjul i rörelse, vilket leder till en linjär förflyttning framåt. Man kan förlänga bilden och säga att livet i en mängd avseenden är cykliskt, bestående av en lång rad sammanlänkade cykliska fenomen, men ändå rör sig längs en linjär tidsaxel ända tills kedjan går sönder och livet upphör. Vi sover, äter, älskar, läser, skriver, i en enda lång serie av upprepningar, i det aldrig vikande hoppet om att få uppleva, komma på något nytt, där Nietzsches ord om att varje stund i livet måste levas på ett sådant sätt att man skulle vilja uppleva den en gång till, igen och igen, som det lilla barnet på cirkus.

Piette utgår från den försokratiske filosofen Parmenides uppfattning att verkligheten är som ett klot. För vad är cyklisten med sin böjda rygg över cykeln annat än just ett klot? I sitt ständiga trampande, där benen far upp och ner som pistonger, så länge det nu går.

För att visa att hans tankar om en sorgsen antropologi inte är tagna ur luften fäster Piette läsarens uppmärksamhet på det rent cykliska, den till synes oändliga kedjan av upprepningar. Han nämner att de flesta människor inte står ut med den sorgsna antropologins grundvillkor, att vi alla är inneslutna i oss själva och att vi alla kommer att gå under, utan i stället försöker intala sig att de är fria, att de själva bestämmer, att de har en fri vilja. Det gör det hela inte mindre tragiskt, enligt Piette. Människan är fångad i sin egen fälla men ser det inte.

Men så finns det de som ser tragiken i vitögat. Piette nämner konstnären Roman Opalka som fotograferar sitt ansikte varje dag och lägger ut fotografierna i långa rader. Ett annat sätt att försöka tränga in i vad ett liv är kan vara att skriva dagbok. Inte så att det blir litteratur, inte resuméartat eller sammanfattande utan rakt av, utan att hoppa över något, inte ens det mest obetydliga. En sådan dagbok kallar Piette för autografisk.

Som exempel på autografi anger han ett eget, 700 sidor långt manus bestående av anteckningar förda under fyra år där han beskriver hur det känns att fadern är död. Tills det inte känns något längre och skrivandet därför måste upphöra. Han har även ett manus med anteckningar kring vad hans döttrar ägnar sin tid åt när de är små. Med vilka de umgås, var, när, hur… Anteckningar nedkastade på papper, utan något som helst litterärt värde…

Slutligen har han också (med jämna mellanrum?) ägnat sig åt att räkna ut hur många dagar, timmar och sekunder som har gått sedan han föddes den 18 april 1960. Det måste vara ungefär två miljarder sekunder vid det här laget.

Hade jag själv varit antropolog med öppet sinne för allt som är nytt, även om det bygger på den gamla uppfinningen hjulet och på den antike filosofen Parmenides tankar, skulle jag förmodligen fått ännu större behållning av den här boken. Ändå berör den mig och skickar mig på något egendomligt sätt tillbaka till det där året i Paris då jag studerade vid Sorbonne och gick på öppna föreläsningar som Collège de France anordnade och där jag fick möjligheten att lyssna till Pierre Bourdieu, den blinde Jorge Luis Borges och Jürgen Habermas. Samt de fria seminarier med olika filosofer som ägde rum i latinkvarteren och som man kunde delta i.

Albert Piette påminner mig om en fransk tradition som jag kom bort ifrån men som glädjande nog tycks leva och ha hälsan.

• Klicka här för att läsa Magnus Hedlund om patafysikens avtäckare och den absurda teaterns fader, Alfred Jarry
• Klicka här för att läsa Jan Henrik Swahn om en flera avseenden fiktiv bok
• Se en av flera klipp där Albert Piette talar i olika ämnen, här om ungefär ”Den döende människans särart som grund för den antropologiska disciplinen”