Berlusconis revolution den 25 april

Rom, tisdag 28 april

Det är dagarna efter Silvio Berlusconis revolution. Än en gång har han lämnat vänstern maktlös, förvirrad och omtumlad. I 14 år hade han nonchalerat 25 april – ett datum så grundläggande för vänsterpartiernas självmedvetande. Man firade ju den dag från vilken landets författning utgick. – Vad var det då som hände 25 april?

Jo, året var 1945 och partisanerna i motståndsrörelsen, La Resistenza, hade redan befriat Bologna, Modena, Genua och Venedig långt innan de allierade trupperna under general Clark hade nått fram. 24 april hade Luigi Longo, ledare för Garibaldi-bataljonen gett order om ett folkets uppror i Milano. Start från kl 14 just den 25 april.

Bologna Första årsdagen av befrielsen 1946

Bologna; Första årsdagen av befrielsen, 1946

Men den dagen hade många börjat revolutionen redan på morgonen. Det första målet var att rädda så mycket som fanns av industrianläggningarna. Till en del lyckades detta – men de stora fabrikerna som Breda, Alfa Romeo och Isotta Fraschini hade redan bombats av amerikanerna.

Samtidigt förhandlade fascismens grundare och ledare, Benito Mussolini, i biskopsämbetet med ärkebiskop Alfred Schuster om hur han skulle ge upp kampen. Vad han inte visste var att de politiska ledarna i CLN (Comitato di Liberazione Nazionale), där alla de antifascistiska partierna fanns med, redan beslutat att Mussolini och fascismens ledare skulle gripas och avrättas. Under tiden ockuperade partisanerna tidningsredaktionerna. De första upplagorna av l’Unità och Avanti! började spridas på Milanos gator. De amerikanska trupperna kom fram först fem dagar senare då de konstaterade att allt var lugnt och att ordning rådde på gatorna.

"Igår, idag, imorgon - alltid partisaner"

"Igår, idag, i morgon, alltid partisaner"

25 april – Befrielsens dag – har blivit en nationell helgdag då man kunde fira landets befrielse från nazifascismen. Ett firande som länge innebar psykologiska och politiska tarmvred för en allt större del av väljarna. Dagen skiljde ju på medborgare som omfattade de demokratiska värderingarna och de som hade en massa olika (svep-)skäl till att fascismen gick under. För hur skulle man se på dem som anslöt sig till partisanjakten som mördade på uppdrag av Mussolinirepubliken i Salò?

Så under lång tid var detta vänsterns speciella festdag när värderingarna i författningen förklarades och uttolkades på massmöten landet runt. Men som så ofta händer – det gick rutin också i det här firandet. Till slut var det bara partiledarna, en handfull utkommenderade och så de kvarlevande gamla partisanerna med sina färgrika halsdukar som ställde upp framför det minnesmärke varje kommun med självaktning rest över döttrar och män som fallit under La Resistenza.

Sedan blev det 1993 och en viss Silvio Berlusconi vaknade en morgon, har han själv berättat, med vissheten att nu skulle kommunisterna ta över landet. De stora mittenpartierna, framför allt kristdemokrater och socialister, hade sopats bort med korruptionsskandalen Mani pulite – Rena händer. Av de traditionella masspartierna fanns bara kommunisterna kvar, ansåg Berlusconi. Visserligen hade PCI redan 1991, i spåren efter Berlinmurens fall, upplöst sig själv. Det nya partiet hade fått namnet Demokratiska vänsterpartiet.

Dock inte för Silvio Berlusconi. Han fortsatte under långliga tider att se stalinister och kommunister i alla vänsterpartier. Följaktligen hade han ingen lust att delta i firandet av 25 april. Medan resten av politiker-Italien firade dagen, brukade han dra sig tillbaka till villa Certosa på Sardinien.

Dario Frenceschini

Dario Franceschini

Ända tills i år. Den nya ungdomliga ledaren i numera Demokratiska partiet (PD), Dario Franceschini, vågade utmana Berlusconi: ”Kom med mig till Milano och fira 25 april”. Franceschini är en symbol för det nya PD. En 51-åring (vilket fortfarande är ungt i politikens Italien), som hann med att vara styrelsemedlem i Democrazia cristiana, innan det partiet försvann. Han svor en högtidlig ed vid partisanmonumentet i hemstaden Ferrara, när han valts till partiledare. En aldrig tidigare skådad gest – men en klar markering.

Ingen trodde att Berlusconi skulle nappa på utmaningen om ett gemensamt firande av 25 april. Men det gjorde han – nästan. Inte tillsammans men med en egen organiserad manifestation mitt uppe i jordbävningsområdet kring staden l’Aquila. Han valde den lilla byn Onna där nazisterna dödade 17 italienare.

Och talet han höll blev en vattendelare.

– Vi har en stor outplånlig skuld till de unga som offrade sin liv. Samma skuld har vi till de många unga amerikaner, engelsmän, fransmän och polacker som gav sitt blod under det italienska fälttåget. Utan deras offer skulle även våra partisaners insats ha varit meningslös. Också de som kämpade på fel sida, som offrade sina liv i god tro för deras egna ideal och för en sak som redan sedan länge var förlorad, har rätt till vår respekt.

Ungefär så föll hans ord och det blev applåder från alla håll. Ingen från vänstersidan tycktes ha någonting att invända. Tvärtom, en lång rad kommentatorer i Corriere della Sera tog talet som en anledning för vänstern att upphöra med dess hat mot Berlusconi. Ett tal som betyder en helomvändning. Äntligen kan man säga att Italiens efterkrigsperiod är över, tyckte t ex Paolo Franchi. Och många formulerade sig på liknande sätt.

Klicka på bilden för att se en video från talet

Klicka på bilden för att se en video från talet

Så aldrig tidigare har Berlusconi haft ett sådant stöd från väljarna. Inte en dag går utan att han besöker jordbävningsområdet. Det är nästan groteskt att se honom i spetsen för portföljbärare, medarbetare, livvakter och lokalpolitiker sprinta fram mellan ruinerna, kysser små barn och tröstar hemlösa i tälten som dryper av fukt. Över 70 procent stöder honom, säger han själv.

Han glömmer inte heller Neapel och soporna utan kör en eftermiddagsföreställning även där. Det är klart att i en sådan fart är det inte säkert att alla påståenden står sig inför historiens kontroll. Som när han hävdar att den ständigt kritiserade sopförbränningsstationen i Acerra kör för fullt och att nästan inga gaser alls släpps ut. Det visar sig att även om han invigde anläggningen 26 mars har den aldrig startat och sopbergen stoppas fortfarande ner i de få kvarvarande tipparna under lokalbefolkningens protester.

Men den informationen fanns bara att läsa i oppositionstidningen l’Unità. Som alla vet ett gammalt kommunistnäste.

Åke Malm

Kommentera: