När konstsamlaren Ludwig Pollak i början av 1900-talet fann Laokoons saknade högerarm fick hela Laokoongruppen en ny innebörd. Den tidigare hjältesagan om Laokoons kamp mot övermakten blev istället till en skildring av en redan förlorad strid. I Hans von Trothas roman Pollaks Arm står också den fiktive Pollak och hans berättelse inför ett kanske ofrånkomligt slut.
Hans von Trothas roman Pollaks Arm utspelar sig under en eftermiddag i centrala Rom. Det är den 15 oktober 1943 och nazisterna ockuperar sedan en vecka de norra och centrala delarna av Italien. Den sittande regeringen har kapitulerat inför den avancerande allierade armén som söderifrån, efter landstigningen på Sicilien, börjat befria landet. Här, precis som i de flesta länder nazisterna intog, ville de genast bli av med de judar som ännu befann sig där. Datum var redan bestämt.
Detta är den historiska bakgrunden till ett samtal som von Trotha föreställer sig ägde rum i Rom, hemma hos den kände konstsamlaren och museimannen Ludwig Pollak, som vid det här laget var 75 år gammal. Han kan få skydd i Vatikanen, om han bara skyndar sig, deportationen kommer att ske följande morgon. Men Pollak har inte bråttom, han skjuter på det oundvikliga beslutet – stanna eller fly – och väljer att i stället berätta sin historia för Vatikanens utsände, en fiktiv tysk lärare som försöker få Pollak att ta sitt förnuft till fånga och rädda sig själv och sin familj. Trots att läraren, kallad K., gör allt för att övertyga Pollak om att söka skydd i Vatikanen, det brådskar, tiden rinner ut, slår den gamle ifrån sig, han vill berätta sitt liv nu när han äntligen fått en lyssnare som förstår hans storhet.
Romanen bygger på den verklige Ludwig Pollaks liv. Han föddes 1868 i Prag som tyskspråkig jude till dubbelt utanförskap i en värld av tilltagande nationalism. Pollak söker sig till arkeologin, men efter att ha avlagt en doktorsexamen i Wien får han klart för sig att en jude inte är välkommen på universitetet och väljer att i stället bli konsthandlare. Det blir en framgångsrik bana som kommer att göra honom till den främste kännaren av antik konst i Rom, där han också kommer att leva större delen av sitt liv. Pollak säljer eller skänker sina förvärv till samlare i Rom, inklusive Vatikanen, där han får äran att träffa tre påvar i rad. Han är med andra ord en erkänd expert, en aktad medlem i en exklusiv skara män, som värnar om arvet efter Antiken.
I von Trothas roman är det inte som i Tusen och en natt, där Scheherezade med sina sagor skjuter det oundvikliga på framtiden. Tvärtom: När Pollak insisterar på att få berätta sin historia tackar han nej inte bara till att rädda sig själv, utan också sin fru och barn. Och när romanen slutar väntar också arrestering, bortforslande och död på fler än 1 000 romerska judar. I en efterskrift anger von Trotha det totala antalet deporterade till mellan 1.022 och 1.035. Av dem ska endast ett tiotal överleva, dock inte Pollak och hans familj. Inte utan orsak kallas den 16 oktober 1943 ”sabato nero”, den svarta lördagen.
Varför låter sig Pollak inte räddas? I romanen väljer den gamle konstsamlaren och arkeologen att inte tro på att han och familjen befinner sig i fara, inte kan det väl störa nazisterna att en gammal ofarlig gubbe framlever sina sista år i lugn och ro i sitt lilla palats bland sina återstående skatter? I stället berättar han medan skymningen faller över Rom – och över hans liv – om sitt främsta fynd, ett marmorstycke som han stöter på hos en antikvitetshandlare i Rom och genast känner igen som den felande armen till Laokoon-statyn. Pollak har nämligen en unik blick, han kan skilja falskt från äkta. I konsten vill säga, inte i verkligheten.
Laokoon var en präst som enligt Vergilius Aeneiden ville varna trojanerna för att den häst som grekerna lämnat utanför Trojas stadsmur rymde fiendesoldater – men han och hans söner snärjdes av sjöormar som Athena skickade på honom för att säkra grekernas seger över Troja. När statyn hittades i Rom 1506 och placerades på Vatikanen saknade Laokoon höger arm. Det åtgärdades dock av en uppfinningsrik skulptör som försåg honom med en arm som sträckte sig uppåt i en heroisk pose i en framgångsrik strid med en orm, en imponerande komposition som genom århundradena beundrats av många, däribland Michelangelo. Det är också den versionen av Laokoon som Tessin den yngre lät gjuta av i gips och föra till Sverige 1698, nu en del av Konstakademiens samling på Fredsgatan i Stockholm. Där kan man se det som fångade den store tyske arkeologen Johann Winckelmann på 1700-talet och fick honom att utropa ”Edle Einfalt, stille Grösse” om Laokoon, ädla enfald, stilla storhet (där enfald betyder ren, enkel).
Den arm som Pollak funnit vänder tolkningen av Laokoon upp och ner. Armen är bakåtböjd, Laokoon är redan snärjd av den sjöorm som omslingrar honom och hans söner. Statyn föreställer nu inte längre en hjältes motstånd, utan snarare en förlorad mans undergång, inte en krigare utan en civilist som dras ner, inte styrka utan lidande och svaghet, ja, död.
Det är en sorgesång över en försvunnen tid som von Trotha ger oss, Pollak är vän med många stora män och samlare, inte bara i Rom, och han tycker om att dela med sig av både framgångar och besvikelser till den alltmer otålige K. Vad hans fru och vuxna barn anser får vi inte veta, de sover i närheten, och de kommer aldrig vare sig in i det rum där Pollak och K. samtalar eller i romanen överhuvudtaget, de förblir i skuggan.
Därmed också sagt att det är en manlig berättelse. Alla som för ordet i denna roman är män, Pollak, läraren K, den Monsignor i Vatikanen som K på dagen för deportationen informerar om sitt misslyckade försök att rädda Pollak och hans familj. Detsamma gäller mecenater, påvar, samlare och kännare som Pollak under sin framgångsrika karriär stött på, beundrat och uppskattats av.
Den stora gåtan blir till slut inte så mycket varför Pollak avvisar räddning för egen del, utan varför han låter fru och (vuxna) barn gå under med honom, och det utan att fråga dem vad de anser att han (eller de) bör göra, stanna eller fly. Romanen har inget svar på den frågan, och det behöver väl inte en roman erbjuda heller, det räcker med att jag som läsare kan ställa mig den. Vad skulle jag ha gjort, om jag varit i Pollaks kläder?
Pollak själv säger i romanen att hans liv började i gettot och att det nu, efter sju årtionden i frihet, åter begränsas till ett getto av nazisterna. Det låter som en sorts förklaring, som om han var Laokoon i sjöormens dödliga grepp, som om han valde att dö stående, bland sina böcker, mitt i sin konstsamling. Eller kanske enklare, så här: Pollak tänker sig den verklighet han önskar sig tills det är den han tror sig se.