Władysław Czachórski (1850–1911) - Skådespelarna framför Hamlet (Wikicommons)

Att veta eller handla
Simon Critchley och Jamieson Webster – The Hamlet Doctrine

Prins Hamlet i Shakespeares pjäs verkar vara en personifikation av moderniteten. Redan från början får han reda på den hemlighet som driver pjäsen framåt, nämligen att hans farbror Claudius har mördat hans far, kungen, och därmed erövrat såväl kronan som drottningen Gertrude, Hamlets mor. Men vetskapen får honom inte att handla. Tvärtom är han fast i sin obeslutsamhet ända fram till den avslutande, kataklysmiska våldsscen där Laertes och Hamlet dödligt sårar varandra, drottningen dricker gift och Claudius får ett sting av ett förgiftat svärd och dricker ur giftbägaren. Endast Hamlets vän Horatio överlever för att berätta.

Hamlet är kanske den mest välkända av Shakespeares tragedier. Säg den – litterärt bevandrad eller inte – som inte kan citera början av den monolog där prinsen uttrycker sin tvekan inför den mänskliga existensen. Och det moderna hos Hamlet skulle vara just ambivalensen. Prinsens tvekan är en gåta som sysselsatt en häpnadsväckande skara kommentatorer genom historien. Hur kommer det sig att han inte avslöjar bedragaren och mördaren Claudius? Är det för att han överlägger bästa tillvägagångssättet för att hämnas? Är han helt enkelt feg? Eller vågar han inte riktigt lita på informationen han fått – trots allt av ett spöke? Är det kanske så att det är själva vetskapen i sig som gör honom handlingsförlamad? Hamlet är en mästare inom självreflektionens konst, men priset för detta verkar vara oförmåga att handla. Eller åtminstone att handla där det verkligen gäller: Hamlet lyckas ha ihjäl sin presumtive svärfar Polonius, han driver sin fästmö Ofelia till självmord och sänder iväg vännerna Rosencrantz och Guildenstern till en säker död i England. Farbror Claudius blir han inte av med förrän i slutscenen, strax innan han själv dör.

Eugène Delacroix - Ofelias död

”Det står ett pilträd lutat över ån
och speglar silvergråa löv i vattnet.
Av pilens kvistar band hon sig girlanger,
fantastiska, med nässlor, tusenskönor,
ranunkler, orkideer.
Där klängde hon på grenar över vattnet
och prydde dem med det hon bundit samman.
Då brast en svekfull gren, och hon föll ner
med kransarna i bäckens tåreflod”

Det är det gåtfulla i Hamlets tvekan som gör det så fruktbart att reflektera över tragedien. Den brittiske filosofen Simon Critchley och den amerikanska psykoanalytikern Jamieson Webster kallar sin bok om Hamlet för en ”sent blommande frukt av en gemensam besatthet”. Boken heter The Hamlet Doctrine och på bokens rygg kan man ana en undertitel: Knowing too much, doing nothing. Bäst beskrivs The Hamlet Doctrine som en meditation över Hamlet i dialog med några av de mest namnkunniga kommentatorerna genom historien: juristen Carl Schmitt, litteraturkritikern Walter Benjamin, filosoferna Hegel och Nietzsche samt psykoanalytikerna Freud och Lacan. Ordet ”meditation” eller ”eftertanke” är viktigt i sammanhanget. Det rör sig inte om en redovisning av forskningsläget eller receptionshistorien, utan själva existensen står på spel i Critchleys och Websters reflektion – precis som i pjäsen.

Det finns många bud om vad Hamlet egentligen handlar om. Schmitt menar att tragedin personifierar just den moderna oförmågan att fatta genuina beslut; detta kallar Schmitt för en ”hamletisering” av politiken. För Benjamin är prins Hamlet en tankfull melankoliker i en tidstypisk värld utan inneboende mening, vilket tar sig i uttryck i hans letargi. Hegel menar att Hamlet handlar om förlusten av etisk substans som gör meningsfulla handlingar möjliga eller kort sagt människans ofrånkomliga alienation i det moderna.

Freuds tolkning – som av författarna med emfas betecknas som en övertolkning – är att Hamlet illustrerar Freuds egen upptäckt av Oidipuskomplexet (att vilja döda sin far och gifta sig med sin mor). Lacan hävdar i stället i en medveten anakronism att Hamlet föregriper Sofokles pjäs Antigone – nämligen vad det betyder att vara trogen eller att inte vara trogen sitt eget begär. För Freud är prinsen själva personifikationen av den neurotiska personen, men Lacan går vidare genom att påpeka att prins Hamlet faktiskt, åtminstone momentant, förmår bryta med sin narcissism och gripa sitt eget öde. Ryktet om prinsens velighet är därför delvis överdrivet.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

En fråga som anmäler sig vid anblicken av uttolkarnas motstridiga åsikter om Hamlet är om man kan få pjäsen att säga precis vad man vill. Svaret måste bli nej, inte vad som helst. Den psykoanalytiska tolkningen av pjäsen är på sätt och vis inte så avlägsen från en mer filosofisk-social. Båda handlar om vanskligheten (eller omöjligheten) av att bli sig själv i det moderna. Dessutom ligger tragedins fortlöpande relevans just i att den är öppen för omtolkning och tillägnelse i vår egen tid. En konsensus om dess innehåll skulle snarast betyda att pjäsen inte längre har något att säga oss.

Så är alltså knappast fallet med Hamlet, och Critchley och Webster erbjuder, intressant nog, en egen tolkning. I de första delarna av The Hamlet Doctrine skulle man lätt kunna få för sig att de läser Hamlet som ett nihilistiskt drama om spöken, teater, handlingsförlamning, meningslöshet och våld, för att inte tala om alla dessa ”inten” som uppfyller själva texten i monologer och dialoger. Så verkar också vara fallet eftersom deras ”hamletlära” hämtar uttrycket såväl som inspiration från Nietzsche – insikt i tillvarons natur innebär också insikten om att handling inte kommer att åstadkomma någonting. Själva livet äcklar prinsen, menar Nietzsche.

Men sista ordet går inte till prins Hamlet utan till Ofelia, tragedins sanna hjälte. Hon är den enda som är trogen sitt begär. Där huvudparten om pjäsen handlar om hur kärleken förråds – av prinsen, hans släktingar och vänner, liksom Ofelias far och bror – blir Ofelia trogen sin kärlek, utan att kräva något i gengäld. Frågan är kanske inte ”att vara eller att inte vara” – som prins Hamlets nu närmast klichéartade formulering hävdar – utan i stället att älska eller att inte älska, med en kärlek som inte kan växlas in i makt, pengar eller lust.

Den strimma hopp som lyser i Hamlet är onekligen tunn, men i kontrast till tragedins övriga mörker ter den sig desto ljusare.

__________

  • lyssna på Hamlet and the Modern World, ett samtal med författarna, från BBC World:
  • Hamlet får veta. Paul Scofield och Mel Gibson i Zeffirellis inspelning

  • Ola Sigurdson

    Ola Sigurdson

    Professor i tros- och livsåskådning vid Göteborgs universitet. Författare och kritiker.

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Kommentera: