Inför fotbolls-VM 2018 har Ola Sigurdson läst den brittiska filosofen Simon Critchleys bok What We Think About When We Think About Football som inte försöker illustrera filosofiska sanningar med fotboll, utan istället med filosofiska medel försöker förstå vad fotboll är för slags fenomen.
Föreställ dig följande: du passerar vakterna och biljettkontrollen på Stadio Olimpico när april- eller oktoberkvällen håller på att gå över i natt. Du hittar din plats, sätter dig ned och finner efter en stund ett lugn i en krispig, inte alls obehaglig kyla. Strålkastarna lyser upp den intensivt gröna planen; du anar doften av gräs. AS Romas spelare springer in, matchen börjar, fansen skriker och skjuter bengaler och bangers, Roma vinner. Tillsammans med tiotusentals främlingar ställer du dig upp och stämmer in i Antonello Vendittis Grazie Roma, stapplande, eftersom du egentligen bara kan orden i refrängen. Vad är det du erfar? Atmosfär.
Eller kanske så här: du sitter i en hotellbar i Köpenhamn och lyckas få personalen att slå på andra kvartsfinalen mellan Barcelona och Roma i Champions League på TV:n. Roma har egentligen inte någon chans, eftersom de förlorade mot Barcelona borta med 4–1. De behöver göra tre mål mot ett av världens bästa fotbollslag – utan att släppa in ett enda mål själva för att gå vidare till semifinal. Edin Džeko lägger in ett tidigt mål, Daniele de Rossi sätter en straff och i den åttioandra minuten hittar bollen genom Kostas Manolas in i målet igen. Det omöjliga har hänt. Sådant som egentligen inte kan hända, inte ska hända, eller som åtminstone händer väldigt sällan men som faktiskt händer då och då: en match som är svår att beskriva i annat än teologiska termer även om du vet att det inte rör sig om något överjordiskt: ett mirakel. Vad är det du erfar? Ett förtätat ögonblick.
Varje gång Fotbolls-VM (eller EM) börjar närma sig grips jag av en mild form av rastlöshet i väntan på att turneringen skall börja. Egentligen finns det en hel del argument varför mitt myckna TV-tittande när det är större fotbollsturneringar är en ganska dålig idé: det rör sig om hårt regisserade, genomkommersialiserade händelser; dessutom tar det en hel del tid i anspråk, även på dagtid när jag borde ägna mig åt mitt arbete eller åt familjen eller något annat; ett märkligt upphaussande av Sveriges chanser i turneringen inleds fram till dess att några matcher har gjort tydligt varför Sverige snart är på väg hem (jämför Fotbolls-EM 2016).
Eftersom jag av princip och i praktiken gillar klubbfotboll långt mer än landskamper är det inte den nationalistiska yran som lockar mig – som sagt brukar den för Sveriges del snabbt komma på skam – och inte heller atmosfären, eftersom jag aldrig haft möjlighet att se vare sig EM eller VM på ort och ställe. I stället handlar det om de förtätade ögonblicken. Fotbolls-VM är en turnering med många av världens skickligaste spelare, och chansen är stor att en av de där matcherna som man kommer att tala om i åratal plötsligt uppenbarar sig. En sådan match där plötsligt allt stämmer för ett lag (eller motsatsen för den delen). Jag skattar mig fortfarande lycklig att jag fick se Tyskland besegra Brasilien med 7–1 i semifinalen den 14 juli 2014. Inte för att jag önskade att Tyskland skulle besegra Brasilien – på flera sätt var det inte vad jag hoppats – men för själva den häpnadsväckande upplevelsen att få se ett lag för vilket allt plötsligt stämmer, på ett sätt som gör att ett annat av världens bästa landslag reduceras till statister. Något liknande har jag bara upplevt några få gånger, ofta i samband med att Barcelona besegrat Real Madrid i El Classico. En sådan match är naturligtvis helt oförutsägbar, annars skulle tränare och spelare givetvis se till att det händer oftare. Ett förtätat ögonblick.
Ovanstående meditation eller kanske snarare apologi för att jag ägnar mycket tid åt att tänka på och titta på fotboll föranleds av en insiktsfull bok om fotboll och filosofi skriven av den brittiske filosofen och Liverpoolsupportern Simon Critchley, What We Think About When We Think About Football. Det finns en hel del välskrivna och intelligenta böcker om fotboll som Franklin Foers How Soccer Explains the World och Simon Kupers Football Against the Enemy. En av mina absoluta skönlitterära favoriter är David Peaces bok Red or Dead som (på drygt 600 sidor) handlar om den legendariske Liverpool-tränaren Bill Shankly.
Däremot skulle en bok om fotboll och filosofi lätt kunna kännas krystad, åtminstone om fotboll på något sätt skall tänkas illustrera filosofiska sanningar. Tursamt nog går Critchley inte i den fällan, utan det handlar i stället om att försöka förstå vad fotboll är för slags fenomen – och varför så många människor ägnar så mycket tid åt fotboll – med filosofiska medel. Critchley, som är en etablerad filosof, vänder sig till fenomenologin, en filosofisk riktning som slagordsmässigt brukar beskrivas som en vändning ”till sakerna själva”. What We Think About When We Think About Football blir således en vändning ”till fotbollen själv” och hur den ter sig för spelare, fans och tränare. Vad Critchley visar är att fotbollen rör centrala mänskliga erfarenheter som de jag inlett med: atmosfär, förtätade ögonblick, minne och solidaritet men också nationalism och en förvriden maskulinitet.
Critchley är väl medveten om de djupt problematiska sidorna av fotbollen – och han menar att det är de flesta supportrar överhuvudtaget. Den brittiske och marxistiske litteraturteoretikern Terry Eagleton skrev en uppmärksammad krönika i The Guardian inför fotbolls-VM i Sydafrika 2010 om att fotboll är ett folkets opium. Critchley nämner inte Eagletons krönika, men verkar ändå polemisera mot en viss ensidighet, att Eagleton bara uppmärksammar den ena sidan av fotbollen. Visst är fotbollens värld både krass och ibland avskyvärd i all sin nationalism och våldsbenägna fanatism, men tvärs igenom denna uselhet finns också den andra sidan, vad Critchley väljer att kalla fotbollens poetik och som är mer fokuserad på dess form. Här handlar det om sådant som samarbete (laganda), kollektiv mobilisering (supporterkulturen) och en förhöjd upplevelse av både rum (atmosfär) och tid (förtätade ögonblick). Den mer brutala sidan av fotbollen spelar inte ut (ursäkta metaforen) dess poetiska sida, utan båda existerar samtidigt. Vilket helt enkelt betyder att en supporter inte bara är alienerad, åtminstone inte hela tiden, utan snarare gör vad hon eller han kan med det som står till buds: fotboll blir också ett sätt att få syn på vardagen ur ett annat perspektiv, att lyfta den till något högre. Ibland blir Critchley närmast gnostisk, när han ställer poetiken helt vid sidan av fotbollens brutala vardag, men väsentligen rör det sig om hur fotbollens nationalism och våldsamma drag aldrig helt kan rå på dess vackra sida.
En återkommande jämförelse hos Critchley är med den antika dramatiken. I en tid när teatern inte spelar samma roll har fotbollen tagit dess plats. Det är här vi erfar ett slags rening, där vi tillåts och tillåter oss att träda ut ur den vardagliga mänskliga existensen. Fotboll, med dess vinster och förluster, blir ett slags erfarenhet av det som de gamla grekerna kallade ödet. Det är tydligt att Critchley själv inte är någon framgångssupporter, eftersom han betonar vikten av förlusten och den oavgjorda matchen, till och med den fruktade 0–0-matchen utan några mål överhuvudtaget. Också dessa bidrar till vår erfarenhet av fotboll. Fotbollen sätter oss i förbindelse med vår ångest, ångest som en erfarenhet av frihet och öppenhet inför framtiden. Varje match börjar på noll och förhoppningen om seger lever på nytt.
Jag vet vad han talar om: varje försäsong tänker jag att nu är IFK Göteborg på gång igen. Men till sist sänker sig ödet, fatum, över alla klubbar, inklusive Malmö FF (en trösterik tanke), och vi får söka meningen med fotboll någon annanstans än i evig framgång. Critchley, som själv beskriver sig som agnostiker, erkänner att för honom är Liverpool FC så nära en religiös erfarenhet han har kommit. Jämförelser mellan fotboll och religion kan vara en smula tröttande, men Critchley visar på hur de erfarenheter som är en del av fotbollen kallar på ett närmast teologiskt språk. Grace, som ofta bör översättas med svenskans ”grace” men som också för tankarna till de förtätade eller förtrollade ögonblicken.
Det finns åtskilligt mer i What We Think About When We Think About Football som rör erfarenheter som minne, dårskap, intelligens, upprepning och att förlora sig själv. Genom hela boken uppfattar jag en strävan efter autenticitet: att se matchen på ort och ställe snarare än på TV. Här har Critchley helt rätt, men för honom likaväl som för de flesta av oss andra innebär inte TV-matcher att alla dimensioner går förlorade. Som han själv avslutar ett kapitel om fotbollens historicitet: ”I varje sekund kan ögonblicket komma.”
Det är de ögonblicken supportern lever för, framför TV:n men också, och framför allt, på läktaren. Det är detta jag talar om när jag talar om fotboll.
Ola Sigurdson
(IFK Göteborg, Arsenal, FC Barcelona, AS Roma)