Att bestämma över liv och död

Debatten kring läkaren som gav ett spädbarn – en eventuellt – för hög dos morfin har aktualiserat en av de svåraste moralfrågorna om vem som har rätt att bestämma över liv och död. Idag tar läkare ett eget ansvar och deras val ifrågasätts sedan av domstolar. Det är inte rimligt.

För var går gränsen för att vi ska värna om ett liv? Ett barn som föds vecka 25, knappt väger ett halvkilo, kan idag överleva och få ett bra liv. Tidigare hade det fått en snabb dödsdom av läkarna.

I Österrike dömdes Joseph Fritzl till livstids fängelse bland annat för mord. Han hjälpte inte sitt nyfödda barn med svåra skador efter födseln till en läkare. Barnet dog efter två dygn. Ett omänskligt liv i en instängd källare är också ett liv värt att skydda. Eller var det barmhärtigt att barnet dog?

Påven har varit i Afrika, den kontinent där katolicismen sprids mest – liksom det också är den kontinent som är mest drabbad av aids. Ändå väljer påven att förkasta kondomer. Ju fler katoliker som sätts till världen desto bättre. Han pläderar för en ”humanisering av sexualiteten” och tycker att aids inte löses med att dela ut kondomer: ”Nej, det förvärrar bara situationen. ”. Javisst utan sex ingen smitta, men det är lätt förespråka avhållsamhet när man själv valt det.

Hur ska vi veta när vi ska värna om liv och när livet måste ges upp?

De flesta av oss är överens om att Fritzl skulle dömas – liksom att påvens värnande om ofött liv är brottsligt med tanke på spridningen av en dödlig sjukdom.

Vid livets slutskede kämpar vi för att förlänga livet, även de liv som inte vill levas längre.

I Tyskland har det sedan en tid varit en het debatt kring dödshjälp. Walter Jens en av landets stora intellektuella under BRDs efterkrigstid, har insjuknat i demens. Han har själv bett om aktiv dödshjälp om hans intellekt förtvinar – nu är han onåbar men blir hållen vid liv av sina anhöriga. Att sonen dessutom anklagar fadern för att själv har förvållat sin demens gör inte diskussionen lättare. Walter Jens var med i NSDAP sedan 1942 och sonen påstår att demensen framkallts på grund av faderns förträngning av sitt naziförgångna. Nu ska fadern, som inte längre kan försvara sig, lida och vegetera vidare i sin mentala dimma. Hans vilja att få dö ignoreras av anhöriga och läkare.

Döden hade varit lättare ifall vi som den sjuka kvinnan i Daniel Kehlmanns novell i ”Ruhm” skulle kunna be en författare att ändra våra liv. När kvinnan är på en dödsklinik i Schweiz ber hon att bli skriven frisk igen, vilket hon mirakulöst också blir.

Döden på Karolinska, i Fritzls källare, genom aids eller aktiv dödshjälp – det är alla extrema situationer som vi inte kan skriva oss ut ur. Det finns inga enkla svar.

Alla dessa liv, på gränsen till vad vi vill kalla värdefulla, klamrar vi oss fast vid i moraliska diskussioner. Få behöver ta ett personligt ställningstagande som läkaren på Karolinska gjorde. Därför måste regelverken bli tydligare för de som arbetar i vården, liksom möjligheten att bestämma själv över sitt liv och sin död ska stärkas. Vår egen moral kan ingen domstol eller kyrka fria oss ifrån, men liksom livet ska vara det, ska också döden vara människovärdig.

Kommentera: