En notis om ett mord i en lokaltidning blev upprinnelsen till Fernanda Melchors roman, Temporada de huracanes (”Orkansäsong”) som utspelas på Mexikos landsbygd. Liksom i tidigare verk utforskar Melchor vad som kan få en människa att gå över gränsen och vad desperation kan leda till i denna skildring av våld, övergrepp och misär. Det är en dyster och mörk läsning men samtidigt fängslande, närmast hypnotiserande och Annakarin Thorburn stiger ur läsningen som ur en grotta, omskakad och hög av den litterära effekten.
Författaren och journalisten Fernanda Melchor, född 1982 och uppvuxen i delstaten Veracruz i Mexiko, läste en dag i en lokaltidning att kroppen efter en död medicinman hade påträffats i en flod. Enligt notisen hade han mördats av en tidigare älskare som misstänkte att medicinmannen utsatte honom för häxkonster för att vinna tillbaka honom. Nu är våld och kriminalitet inga ovanliga nyheter i Mexiko, men Melchor reagerade på att häxeri så självklart kunde ses som drivkraften bakom ett brott. Sedermera blev också den kvinnliga journalisten, som skrivit notisen, mördad. Mord på kvinnor, homosexuella och transpersoner i Mexiko blir sällan uppklarade, särskilt om den som ligger bakom brotten har pengar, och därmed makt. Också av den anledningen är temat viktigt att gestalta litterärt.
Notisen blev upprinnelsen till hennes andra roman, Temporada de huracanes , som kom ut 2017 och där hon liksom i tidigare berättelser utforskar vad som kan få en människa att gå över gränsen, vad desperation kan tvinga fram. Hennes första ingivelse var att resa till byn och intervjua invånarna där. Samtidigt var hon medveten om att knarkhandlare ofta använder dessa mindre byar som tillhåll. Att självpåtaget börja intervjua invånarna där skulle bli alltför farligt. För att ändå kunna berätta använde hon istället sina egna upplevelser från området och skapade den fiktiva men verklighetsnära byn La Matosa.
Ett mord snarlikt det som beskrevs i tidningsnotisen utgör också navet i Temporada de huracanes. Men här är det en transsexuell man – i byn kallad ”häxan” – som mördas. I var sitt kapitel får ett antal personer, med mordet som utgångspunkt, berätta om sina liv. Deras öden är alla lika dystra: dysfunktionella familjerelationer, kärlekslöshet, övergivenhet, längtan, social hierarki, grupptryck, destruktiv sexualitet, aggressioner. Stegvis växer en komplex skildring fram av ett samhälle inpyrt av våld, rädslor och hopplöshet och präglat av arbetslöshet, machokultur, homofobi, ockultism och knarkhandel. Här florerar rykten, baktaleri, svartsjuka och avsky. Och de giftiga tungorna har social makt. Också i de enskilda monologerna spelar ryktena en viktig roll – vi får information som bekräftas eller dementeras, och med de olika rösterna också nya versioner att förhålla oss till.
Läsaren får möta två generationer ”häxor”, en mor och ett barn, som båda skildras utifrån. De är mystiska, svartklädda gestalter som väcker rädsla och äckel, men också tilltro hos grannarna i byn. Där styr inte bara uråldriga rädslor samhället – skräcken för onda krafter, för djävulen – utan också det mänskliga sexuella begäret. ”Häxorna”, som lever i smuts och ensamhet, kan blanda brygder för att läka sjuka, abortera foster, hämnas på fiender eller nå framgång. De är på en gång socialt avskilda och centrala figurer: det är till dem grannarna kommer med sina bekymmer och behov, medan de själva betraktar byfolket i smyg, suktande efter närkontakt.
En efter en träder de olika invånarna i byn fram. Vi får möta en ung kvinna som lever i utsatthet och med våld hos sin mormor. Denna mormor har i sin tur bara ögon för sin son och sonson, som båda fastnat i droger och arbetslöshet. En trettonårig flicka har utsatts för sexuella övergrepp av sin styvfar och blivit gravid, men socialtjänsten pressar och hotar snarare än hjälper henne. En mamma hänger sig åt böner och kyrkobesök istället för att möta sin son i hans frustration, och en prostituerad kvinna överlämnar sig åt männens sexualitet med sin attraktionskraft som enda egen makt medan hennes tonårsson konstant bedövar sig med alkohol och droger. De inbördes relationerna mellan dem klarnar i takt med läsningens fortskridande.
Deras öden är nästintill outhärdliga att ta del av: alla blir de svikna, av familjen och av staten, av korrupta politiker och poliser och av ett icke-existerande statligt skyddsnät. Gemensamt för dem är deras starka längtan efter ömhet som bara leder till fördärv. I avsaknad av allt – pengar, mat, kärlek – blir till sist skam och hat deras enda drivkraft.
Melchors bok är en dyster och mörk läsning men samtidigt fängslande, närmast hypnotiserande. Rösterna ur mörkret i denna roman är medryckande och suggestiva. De intensiva monologerna rabblas fram i oavbruten svada och varje kapitel överfaller läsaren och drar henne med sig, som i en orkan. Personerna gestaltas trovärdigt, vissa utifrån, vissa inifrån. Ingen av dem är enkel, förutsägbar. Alla bär de på skikt efter skikt av erfarenheter och känslor, där också ”dåliga” känslor är mänskliga: svartsjuka, bitterhet, hämndlystnad.
Språket är grovt, kallt och inte sällan slang men på samma gång litterärt. För Melchor lyckas med det märkliga att trots den mardrömstillvaro hon gestaltar få även den känslige att njuta av läsupplevelsen. Rösterna blir till vittnesmål skrivna med kraft och berättelsen – med alla dess trådar – laddas med spänning från första sidan. Med bokens personer delar jag deras längtan efter att kunna fly, efter ett lysande hål att kunna krypa ut genom.
”Ofta skriver man för att läka sår”, säger Melchor i en intervju, ”men det kan ge motsatt effekt, att man river upp dem. När jag skrev den här boken konfronterades jag med känslor jag inte var redo för, och det blev smärtsamt. Många läsare har sagt sig uppleva samma sak.”
Personligen kliver jag ur läsningen som ur en grotta, omskakad och hög av den litterära effekten.