En av de berättelser som alla som studerar kinesiska får sig till livs är den om Qu Yuan, Kinas förste namngivne poet, som inte bara skrev den långa dikten ”Klagan” (Li sao) utan också var politiker och rådgivare åt kung Huai av Chu. Baktalad och förvisad till ett liv långt från hovet våndades han så över tillståndet i riket och sin egen oförmåga att göra något åt det, att han tog sitt liv genom att dränka sig i floden Miluo. Qu Yuan, som levde ungefär 340–278 f.v.t., kom så småningom att betraktas som en förebild för kinesiska intellektuella vad gällde plikten att engagera sig i hemlandets politik. Men är det möjligt att som intellektuell göra motstånd och ”säga sanningen till makten” i ett land så repressivt som Kina av idag?
I Penser en résistance dans la Chine d’aujourd’hui (ung Att tänka oppositionellt i dagens Kina) från förra året, har Anne Cheng och Chloé Froissart sammanställt ett antal exempel på hur kinesiska intellektuella och akademiker har gått till väga för att göra just det. Boken kan ses som en fortsättning på Anne Chengs La pensée en Chine d’aujourd’hui (Folio Essais, 2007) och Penser en Chine (Folio, 2021), och den innehåller en samling texter av kinesiska intellektuella publicerade mellan 2012 och 2023, uppdelade på fyra områden: historieskrivning, juridik, minoriteter/mångfald samt den enskilde medborgaren kontra makten. De flesta författarna är han-kineser, men här finns också ett par uiguriska och en mongolisk akademiker, samt en tibetansk författare.
Om 1980-talet av många kineser upplevdes som något av en intellektuell blomstringstid, då kulturrevolutionens vansinne var över och gränserna öppnades mot nya tankar och ny kultur, har en motsatt utveckling varit tydlig sedan Xi Jinpings maktövertagande 2012. Redan i april 2013 publicerade det kinesiska kommunistpartiet ett ”Tillkännagivande angående tillståndet i den intellektuella sfären” (senare kallat ”Dokument nummer 9”) där man pekade ut sju trender som utgjorde en fara för samhället och kunde leda till ”stor oreda”. De sju saker man inte längre fick propagera för var demokrati i västerländsk stil, universella värderingar, civilsamhället som motvikt till staten, neoliberalism, den västerländska synen på journalistisk, historisk nihilism (dvs historieskrivning som avviker från den som godkänts av partiet) samt ifrågasättande av reformpolitiken eller av att socialism med kinesiska förtecken verkligen skulle vara socialism.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
På det akademiska området har situationen sedan dess hårdnat betydligt, inte minst för att övervakningen av professorer och andra föreläsare har ökat, till exempel genom att kameror installerats i föreläsningssalarna och betalda angivare bland studenterna rapporterar sånt som de anser vara felaktigt eller brottsligt. Fudan i Shanghai, ett av Kinas äldsta och mest respekterade universitet, valde 2019 att stryka alla referenser till rätten att tänka fritt i sina stadgar, för att istället skriva in att lärare och studenter ska utrustas med ”Xi Jinpings socialism med kinesiska förtecken för en ny tid”. Cybersäkerhetslagen från 2017 har gjort det möjligt för myndigheterna att straffa personer som gör inlägg som anses ”skada den nationella säkerheten”. Den som vill framföra kritik eller ta upp känsliga ämnen till diskussion måste hitta sätt att göra det utan att trampa över yttrandefrihetens flytande och ständigt allt snävare gränser.
Att skriva historia under en totalitär regim
Att ”historisk nihilism” togs med som en av de sju farliga tendenserna i ”Dokument nummer 9” är kanske inte så underligt. George Orwell formulerade det bra i 1984:
”Den som kontrollerar det förflutna”, löd en av Partiets paroller, ”kontrollerar framtiden, och den som kontrollerar nuet kontrollerar det förflutna.” 1
Ett välkänt exempel på historisk nihilism där ”nihilisterna” avgick med segern hittar man i historikern Zi Zhongyuns artikel, som inleder Penser en résistance. Hon återberättar en anekdot ur Sima Qians (ca. 145–90 f.v.t.) Historieskrivarens anteckningar, om hur statens Qis officielle statshistoriker skrev att rådgivaren Cui Zhu gjort sig skyldig till mord när han intrigerade för att döda hertigen av Zhuang, som var hans arbetsgivare. Cui Zhu försökte få historikern att ändra skrivningen, och när det inte lyckades lät han avrätta honom. Statshistorikern efterträddes då av sin bror, som inte heller hörsammade Cui Zhus uppmaning. Också han avrättades. Broder nummer tre tog över, och även han vägrade att ändra något i texten. Cui Zhu gav upp och gick till historien som mördare och förrädare.
.jpg)
Zi påpekar att man i Kina traditionellt har fäst oerhört stor vikt vid en objektiv historieskrivning. Så var det till exempel under århundraden förbjudet för utomstående att få tillgång till de texter som historikerna skrev om den innevarande dynastin, detta för att kejsare eller andra högt uppsatta personer inte skulle veta om de framställdes positivt eller negativt. Zi är medveten om att detta är en romantiserad bild av verkligheten, men menar samtidigt att man kan se ett tydligt brott i sättet att skriva historia efter att kejsardömet avskaffats och de styrande började se till att den officiella historien helt enkelt skrevs om för att deras handlingar skulle rättfärdigas. Zi lyfter fram Sovjetunionen som negativ förebild och ger flera exempel på modern historisk litteratur som har förvrängt historien eller förbjudits för att de inte gör det. Hennes kritik är relativt öppen, och artikeln publicerades också ursprungligen redan 2013.
En annan historiker, Xu Jilin, väljer att framföra sin kritik på ett sätt som är något mer subtilt och kräver att läsaren har förmåga att läsa mellan raderna. Xus text är en presentation av den japanske historikern Maruyama Masao (1914–1996) och hans sätt att hantera den moderna japanska historien, inklusive fascismens framväxt på 1930-talet. Det är inte svårt att förstå att det Xu egentligen vill visa är hur hans kollegor borde handskas med den kinesiska moderna historien, men då hans text publicerades så sent som 2022 kan han inte tala klarspråk på samma sätt som Zi Zhongyun, utan tvingas ta omvägen via Maruyama Masao. Ett annat exempel på den typen av kritik finns i bokens sista del, där statsvetaren Liu Yu i en text från 2023 diskuterar Hannah Arendts Den banala ondskan, på ett sätt som gör att texten enkelt går att överföra till kinesiska förhållanden.
Lag och rätt
Även på det juridiska området kan man framföra viss kritik, även om det har blivit svårare. Penser en résistance visar upp tre olika exempel, från 2013, 2017 och 2022. Det första exemplet är en intervju med professor He Weifang, där han lägger fram sina synpunkter på den heta debatt om den kinesiska grundlagen som utbröt 2013. I december året före hade Xi Jinping hållit ett tal där han nämnt vikten av att grundlagen faktiskt implementerades. Som ett svar på detta kom ett öppet brev av 71 intellektuella som ställde krav på att grundlagen skulle respekteras bättre. Diskussionerna om grundlagen varade hela 2013 och kom att bli alltmer intensiva och hätska.
I intervjun från juni 2013 ger He Weifang sin syn på hur debatten fördes och på de olika argument som lades fram. Senare, i december samma år, skulle han stänga sitt Weibo-konto och dra sig ur debatten, men He, som var en av dem som 2008 skrev under den s.k. Charta 08 som uppmanade till politiska reformer, är ändå en av de kinesiska intellektuella som trots sina kontroversiella ställningstaganden har fortsatt att verka inom akademin, även om han mot slutet av sin karriär ”förvisades” till ett mindre universitet i Xinjiang.
En annan jurist som mycket öppet har kritiserat den kinesiska statens agerande är Xu Zhangrun, tidigare professor vid det prestigefulla Qinghua universitet i Beijing. I den artikel från 2017 som har tagits med i Penser en résistance diskuterar han ”dåliga lagar”, det vill säga lagar som är omöjliga att genomdriva (som till exempel alkoholförbudet i USA 1920–1933), lagar som är orättfärdiga (som ”brott mot den allmänna opinionen”), lagar som är olagliga (till exempel bryter mot grundlagen) och lagar som är orättvisa (som att man i vissa länder kan slippa straff för våldtäkt om man gifter sig med offret). Xu ger flera exempel på hur den sortens ”dåliga lagar” har tillämpats i Kina, inte minst när det gäller barnbegränsningsprogrammet och han hänvisar ofta till traditionella kinesiska moralbegrepp, kanske som ett sätt att undvika anklagelser om att vara alltför västerländskt orienterad.
Xu har fortsatt att vara en sträng kritiker av systemet, och har bland annat öppet kritiserat Xi Jinpings beslut att avskaffa gränsen för hur länge samma person kan vara president. 2020 publicerade han en text där han fördömde kinesiska myndigheters sätt att hantera corona-pandemin, och därefter greps han. Han släpptes så småningom, men avskedades från sin tjänst.
Myten om det Enda
I sin inledning till Penser en résistance nämner Chloé Froissart den franske filosofen Claude Lefort och hans ”le fantasme de l’Un”. Lefort syftar på människors strävan efter något slags enhet att uppgå i, om harmoni och konsensus, en fantasi om ett tillstånd där allt är ett: ett land, ett folk, ett språk, en religion, ett parti, en ledare. Att detta också är ett ideal för de styrande i Kina är ingen nyhet. På ytan tillåts en viss mångfald, men den går inte på djupet.
Så finns till exempel ett antal partier vid sidan om kommunistpartiet, men deras syfte är endast att fungera som demokratiskt alibi och de har inget verkligt inflytande. Och även om man från kinesiskt håll gärna lyfter fram att det finns mer än femtio olika etniska grupper i landet vid sidan om han-kineserna reduceras de flesta till utsmyckning – de sjunger, dansar folkdans och klär sig i vackra folkdräkter. Det ”självstyre” som finns i de så kallade ”autonoma regionerna” Tibet och Xinjiang är i själva verket inte så stort.
Särskilt uigurerna i Xinjiang har under senare år utsatts för svår förföljelse. Sedan 2017 har ett stort antal interneringsläger upprättats och närmare 2 miljoner uigurer, kazaker, kirgizer och andra personer ur etniska eller religiösa minoriteter har fängslats. I Tibet har repressionen varit hård sedan 1950-talet, med en storskalig förstörelse av traditionell kultur, särskilt sådan som är knuten till religionen. Sedan 2009 har minst 160 tibetaner, de flesta munkar eller nunnor, bränt sig själva till döds i protest mot det sätt på vilket Tibet styrs. I både Xinjiang, Tibet och Inre Mongoliet har det dessutom skett en stor och av staten uppmuntrad invandring av han-kineser, och allt färre skolor i dessa områden undervisar idag på de lokala språken.
Fyra av texterna i Penser en résistance är skrivna av personer som själva tillhör en etnisk minoritet. Två av dem – Ilham Tohti och Rahile Dawut – sitter numera fängslade, dömda till livstids fängelse för ”separatism” och för att ha ”skadat den nationella säkerheten”. De texter de bidrar med till Penser en résistance är på ytan inte särskilt provocerande. Ilham Tohtis bidrag är hans egen berättelse från 2014 om det han önskar uppnå med sin forskning och sina aktiviteter online: en ökad förståelse mellan folkgrupper i Kina. Rahile Dawuts text från 2012 är ett bidrag till en forskningsantologi till minne av den svenske diplomaten och turkologen Gunnar Jarring och handlar om pilgrimsfärder till Ordam mazar, en uigurisk helgedom som numera har jämnats med marken av kinesiska myndigheter. Dawut skildrar hur pilgrimsfärderna har gått till, men visar också på deras för-islamiska rötter i buddhism och shamanism.
Den tibetanska poeten Tsering Woeser har en något vassare ton i sin text från 2020 om Limi, ett kulturellt tibetanskt område precis bortom gränsen till Nepal. Woeser, som är gift med en av de andra skribenterna i antologin, Wang Lixiong, har författat ett antal böcker om bland annat Tibet under kulturrevolutionen och om självbränningarna, men de har förstås inte gått att publicera i Kina. Här berättar hon om en gränsbefolkning vars livsmönster och färdvägar korsar de gränser som staterna drar upp och som bevarar mycket av den kultur som nu hotas i Tibet, men hon går också till attack mot de Potemkin-byar som den kinesiska militären låter bygga i gränstrakterna för att visa att detta är kinesiskt territorium. Woeser bor i Beijing och har till skillnad från Tohti och Dawut inte fängslats.
Den sista av de fyra minoritetsförfattarna är Jin Zhiyuan, vars text från 2014 handlar om problemet med att allt färre yngre mongoler lär sig läsa och skriva på sitt eget språk, eftersom kinesiskan av både föräldrar och myndigheter anses vara bättre att satsa på ur karriärsynpunkt. Jin talar om en brist på mongoliskt kulturellt kapital och lägger fram förslag på hur undervisning i mongoliska ska göras mer lockande.
En förtroendekris
Penser en résistance dans la Chine d’aujourd’hui innehåller sammanlagt fjorton texter och jag ska inte ta upp alla här. Vissa, som Wang Lixongs analys av Mao eller Ilham Tohtis beskrivning av sin egen verksamhet känns kanske inte som de allra bästa exempel man kunde ha valt för att illustrera de insatser kinesiska intellektuella faktiskt gör för att föra fram åsikter som avviker från maktens. Men antologin utgör ändå en fascinerande samling texter, med utförliga presentationer av de olika författarna och den kontext i vilken deras bidrag skrevs.
Den allra sista, av Guo Yuhua, numera pensionerad professor i sociologi, handlar om hur man skapar eller återuppbygger förtroende mellan medborgarna och staten. Som exempel använder Guo de volontärinsatser som gjordes i Wuhan under corona-pandemin, då vanliga medborgare spontant organiserade sig för att hjälpa sjukhus och grannar under krisen. Nu när den kinesiska ekonomin inte växer lika snabbt som förr, ungdomsarbetslösheten enligt Världsbanken ligger på närmare 17 % och värdet på bostäder störtdyker vore det nog bra om de styrande satte sig ner och läste hennes artikel. Kanske kan det också vara passande att avsluta den här sammanfattningen med just det citat ur Konfucius samtal (Lunyu) som Anne Cheng inleder bokens förord med:
Zigong frågade om konsten att regera. Mästaren svarade: ”För att regera krävs tillräckligt med mat, tillräckligt med vapen samt folkets förtroende.”
Zigong sade: ”Om man måste avstå från ett av dessa tre ting, vilket kan man då först undvara?” Mästaren svarade: ”Vapnen.”
Zigong frågade: ”Och om man måste avstå från ett av de två återstående tingen, vilket kan man då undvara?” Konfucius svarade: ”Maten. Alla människor ska dö. Så har det alltid varit. Men utan folkets förtroende kan staten inte bestå.”
(Från Konfucius samtal, Appell förlag, 2016, s. 154. Översättning: Torbjörn Lodén)
Anne Cheng (f. 1955), fransk sinolog, undervisar vid Collège de France, har skrivit ett stort antal böcker om kinesisk filosofi. Hon har också tidigare verkat vid Centre national de la recherche scientifique och Inalco (Institut National des Langues et Civilisations Orientales). 2024 tilldelades hon Ordre national du Mérite.
Chloé Froissart (f. 1976), professor i statsvetenskap vid Inalco, tidigare föreståndare för det fransk-kinesiska samhällsvetenskapliga forskningscentret vid Qinghua i Beijing. Hennes forskning kretsar kring civilsamhället i auktoritära stater.
- Klicka här för att läsa Anna Chen om den internationellt uppmärksammade, tibetanske författaren och filmregissören Pema Tseden
- Ett längre samtal med de två författarna om boken: