Alistair Cooke

Klicka på omlsgaet för att köpa boken

Av IVO HOLMQVIST

Under nästan sextio år läste engelsmannen Alistair Cooke varje vecka upp sitt ”Letter from America” i etern via BBC, ett rekord som ännu ingen slagit. Han dog med stövlarna på, det allra sista programmet sändes i februari 2004 och när han avled en månad senare var det i sin våning på Manhattan, med utsikt över Central Park.

Alla som följde hans personliga och mycket informativa tv-serie om USA, den sändes också i Sverige, kommer ihåg hans stora hyllvägg med böcker om Amerika. De var ordnade efter kontinenten, med Florida-litteratur längst ner i högra hörnet och böcker om The Pacific Northwest diagonalt i motsatta hörnet.

Boken bakom den serien blev en bästsäljare. Men hans mångåriga rapporter från det stora landet i väster byggde minst lika mycket på självsyn som på läsning. Efter Cambridge (där han bytte bort sitt mesiga förnamn Alfred till det mera distingerade Alistair) läste han vid Yale och Harvard, och blev snart både bofast som transatlantisk reporter, och som amerikansk medborgare. I tjugofem år var han USA-korrespondent för The Guardian, och alltså dubbelt så länge för BBC där han hann med 2 869 program. En del av dem, med hans behagligt sonora stämma, har BBC lagt ut på nätet.

Många av breven för radio har kommit i bok (bland annat i ett par pocketböcker från Penguin: ”Talk About America” och ” The Americans”) liksom hans intressanta essäsamling ”Six Men”, om möten med bland andra Chaplin, Humphrey Bogart och Bertrand Russel. ”Memories of the Great and the Good” ger korta glimtar av ett par dussin andra notabiliteter av de många han hann träffa under sitt långa liv som reporter, bland dem Shaw, Wodehouse, Robert Frost, Eleanor Roosevelt, Reagan, Eisenhower, Duke Ellington… Och andra böcker har samlat hans artiklar om golf som var ett av hans specialintressen. Därtill var han en hyfsat bra jazzpianist, och kunde skriva om Louis Armstrong och andra med sakkunskap.

När en assistent gick genom hans papper några veckor före hans död hittades djupt inne i en garderob ett outgivet manuskript som förläggaren när det var nytt inte trodde folk skulle vara intresserade av, just efter kriget (fast John Gunthers motsvarande ”Inside USA” kom i väldiga upplagor ett par år senare). Manuskriptet blev liggande i malpåse i sextio år, det har det inte farit illa av. Atlantic Monthly Press gav ut det sent omsider 2006: ”The American Home Front 1941-1942″.

Man grips av en stark nostalgi efter en svunnen tid i dessa tolv kapitel om en resa runt USA per flyg och tåg men mest med bil (en elegant strömlinjeformad Lincoln Zephyr). Det handlar om krigets Amerika, men med oväntade paralleller till dagens USA.

Omedelbart efter attacken på Pearl Harbour klassades tvåtusen japanska män som en säkerhetsrisk och arresterades. Men också sjuttiotusen andra amerikanska medborgare förpassades snabbt till tio läger i Lone Pine, i Kaliforniens isolerade bergstrakter, utan någon chans till rättegång (en händelse bekant från David Gutersons bok ”Snow Falling on Cedars”, och filmen som gjordes på den).

Alistair Cooke

Alistair Cooke är imponerad av hur snabbt krigsindustrin tagit fart. Genom rationaliseringar byggs fartyg på fyrtio dagar i stället för som tidigare på tvåhundra – utan dessa Liberty Cargo-båtar som ingick i lend lease-programmet skulle England haft det än värre under kriget. Men han ser också hur landsbygden avfolkas när industrin går på högvarv, och hur bönderna får klara sig utan sina söner som skeppas iväg som soldater. Han talar sig varm för typiskt amerikanska företeelser, som en drugstore med soda fountains (och glömde aldrig trots sina många amerikanska år att se på landet och händelserna med en främmande observatörs klara blick).

Mest lyrisk är han när han på hösten 1942 mot slutet av sin kontinentala resa kommer till New England, med flammande lönnar och vita kyrkspiror. Men där finns varken cider eller lönnsirap. Dels behövs stålcisternerna för kriget, dels finns inte, när många är inkallade, folk nog till hands att hjälpa till vid skörden. Allra mest positiv är han när han kommer till Dartmouth College i New Hampshire, en oas av gedigen bildning i de stora skogarna – en entusiasm jag delade när jag efter studenten hamnade där, drygt tjugo år senare.

Nick Clarke gav ut en nästan heltäckande biografi om honom 1999 (Arcade Publishing, New Tork), där sista avsnittet heter ”Signing off”. Det var en lite förhastad rubrik, Cooke höll alltså på ännu fem år till. De märkliga händelserna efter hans död har därmed inte kommit med. Kroppen obducerades men stals och skelettet såldes vidare, ett makabert slut för en brittisk gentleman.

Episoden berörs som hastigast av dottern Susan Cooke Kittredge som spekulerar hur fadern skulle ha reagerat på en sådan nyhet:

”Undoubtedly, he would have appreciated the Dickensian nature of the crime and the complicated cultural forces that allowed it to happen. He would probably have researched the scandal and done a talk on it.”

Det kan man läsa i hennes inledning till den flotta bok som gavs ut lagom till hans hundraårsdag 2008: ”Alistair Cooke: Reporting America. The Life of the Nation 1946-2004” som också innehåller hennes kommentarer till de fem kapitlen som ger ett brett urval av hans BBC-inslag och artiklar i The Guardian, nästan nittio stycken ordnade kronologiskt, årtionde för årtionde.

Det börjar med soldaterna som återvänder efter kriget och som det inte finns bostäder eller collegeplatser för, det fortsätter med Kubakrisen, Vietnamkriget, mordet på John Lennon, farsen kring O.J. Simpson, attackerna 9/11, och avslutas med den fundersamma frågan ”Was Saddam a Threat or Not?”.

Mycket handlar om presidenterna, från Truman via Eisenhower, JFK, Johnson, Nixon, Ford, Carter, ”Bill and Monica”, till Bush sr och jr, annat om oljekris och kärnkraftsolyckor, Civil Rights och proteströrelser, vapenlobbyn och det vilda skjutandet i skolorna, boxning och film (Gary Cooper, Marilyn Monroe, Walt Disney), om Koreakriget och McCarthys kommunisthets på femtiotalet (den processen följde han noga, och skrev en särskild bok om), Watergate och Nixons snöpliga avgång, NASAs rymdprogram, mordet på J F Kennedy och på brodern Robert (där fanns Cooke på plats, få meter från mördaren).

Alla dessa händelser och personer är tolkade av en reporter som lät nyheterna tala men själv höll sig diskret i bakgrunden. Hans ambition var, som har erkänner i ett av sina brev, att vara ”a reporter… of the facts and feelings that go into the American life I happened to observe” (han ogillade stämpeln journalist). Han glömde aldrig bort de stora perspektiven, han var alltid medveten om de politiska, sociala och kulturella sammanhangen i sitt adopterade hemland:

“The way to be as fair as possible is to notice that no fact of human life comes to you uncoloured by what people feel it means.”

Ivo Holmqvist

_________

– Se ett videoklipp från Cookes serie History of America här:

1 kommentar

  1. Stefan Swanström says:

    Alistair Cooke skall definitvt ha ”kvalitetsstämpel”. Jag hoppas många yngre nu får upp ögonen/öronen för denne eminente och mångsidige reporter av amerikanskt liv..

Kommentera: