Boris Pahor – Necropoli

Klicka på omslaget för att köpa boken

Av ÅKE MALM

Boris Pahors Necropoli är en smärtsam, ja, ångestfylld läsning. Jag har läst många skildringar av livet i nazismens koncentrationsläger och i utrotningslägren. Men knappast någon gång har jag läst en beskrivning som öppnar sådana avgrunder av mänsklig ondska och offrens elände.

Själv är Pahor mera modest och framhåller flera exempel på skildringar som beskrivit scener han själv slapp se. Men kanske är det bäst att lämna jämförelserna mellan olika berättelser om outsägbar mänsklig förnedring och nazismens syn på och behandling av ”die Untermenschen”.

Liksom Primo Levi upplever även Pahor ögonblick av skuld när han betänker att han själv slapp undan med livet i behåll medan miljoner lägerkamrater dukade under eller brutalt dödades.

Några ord om Boris Pahor som enligt flera källor förts fram som kandidat till Nobelpriset. I varje fall är det hög tid att hans böcker blir kända även på svenska. Själv har jag läst Necropoli på italienska men det finns flera översättningar av andra verk av honom till franska, engelska och tyska. Och till finska!

Boris Pahor är född i Trieste 1913 och således 97 år. Men efter att ha följt hans framträdande vid Roms Bokvecka förra veckan kan man bara konstatera att det är en oerhört vital och berättarglad nästan-hundraåring. Med tanke på allt han varit med om är det närmast ett mirakel att notera hans balans och förmåga att nästan ödmjukt och med självironi beskriva sina egna och lägerkamraternas umbäranden. Fakta om honom hämtar jag från en ”bio-bibliografica” av Enrico Bistazzoni som finns med som ett appendix i den italienska upplagan.

Narodni dom, Trieste, efter branden 1920

Han tillhör den slovenska minoriteten i Triesteområdet men beskriver hur slovenerna utgjorde majoriteten vid tiden för första världskrkiget – och en kulturellt sett mycket aktiv majoritet. Inledningen på hans liv som författare och kulturmänniska placerar han i det ögonblick fascisterna satte eld på slovenernas kulturhus, Narodni dom, och förhindrade brandmännens arbete.

Det traumat från ungdomen är inledningen till hans egen verksamhet som kulturskribent och författare. Branden berättar han om i en kort berättelse från 1959 med italienska namnet Il Rogo nel porto – Branden i hamnen.

Han återvände till allt detta när Triestes kommun ville ge honom en minnes- och hedersutmärkelse.

”Jag har lidit mycket. Jag har varit inspärrad i Hitlers läger. Men innan dess tvingades jag också utstå våldet under fascimens två decennier. Under hela min ungdomstid fick jag inte gå i skola. Fascismen tog ifrån mig den rättigheten. Det fick inte finnas något slovenskt språk, bara italienska. Om inte kommunen kan sätta in ordet fascism på rätt plats i motiveringen till priset – är det bättre att de inte ger mig något pris. Jag tänker inte gråta för den sakens skull”.

Necropoli avslutades 1966 och kom året därpå ut på slovenska. Den första översättningen kom på franska 1990 och i Frankrike har han också rönt den största uppmärksamheten. Italien förbisåg en av sina viktigaste författare fram till 2005 då den första upplagan presenterades av Consorzio Culturale del Monfalconese. De senaste upplagorna kom på förlagshuset Fazi Editore. Boken finns också som pocket med ett förord av Claudio Magris.

Under 31 år existerade inte Pahor för den italienska publiken. Under den tiden hann Frankrike ge honom en hederslegion och de tyska kritikerna föra upp hans bok på Bestenliste.

Inledningen av Necropoli är ett mästerverk. Pahor kör i sin Fiat 600 upp från Trieste till platsen där hans lidande inleddes, arbetslägret Natzweiler-Struthof i Alsace. Han slår följe på avstånd med en grupp turister från Schweiz och Tyskland. De lyssnar på en guide, som berättar om lägerinvånarnas lidanden.

Dessa åldrade, vithåriga turister som bär gammalmodiga handväskor över armen, och som införstående nickar åt guidens ord, liknar höns som på en signal om fara sänder upp sina röda periskop. Jag vet att jag är orättvis, lägger han till. Det skulle vara mycket bättre för mig om jag lämnade den här gruppen och kom tillbaks i morgon när det är vardag och troligen ganska tomt i lägret.

Så blir hans egen återkomst till lägret en kamp för att verkligen visa inför dagens besökare, vad verkligheten bakom lägrets taggtrådsstängsel innebar.

Träporten Natzweiler-Struthof

Träporten är då som nu krönt av taggtråd. Och stängd – då som nu. Allt är som förr – bara vakterna i tornen saknas.

Även nu – som då – måste man vänta vid porten; enda skillnaden är att ur vaktlokalen kommer en tjänsteman som öppnar porten och låter en noga räknad grupp besökare komma in. Det ger plats för en inre samling på lägrets öppna områden.

Men vakten känner igen honom och Pahor försöker förstå hans nervositet. Att han själv måste tjäna sitt bröd med att visa en före detta lägerinvånare ”platsen för min, för vår fördömelse”. Och plötsligt tar en av hans minnesbilder form och blir nästan konkret. Han ser framför sig Tola som grälar på det spinkiga liket han bär på båren som slår emot korsryggen med det rakade kraniet.

En störtdykning i en outhärdlig fasa som Pahor med lugn och värdighet dissikerar. Han beskriver ”hur han själv med naturlig enkelhet lyfte upp den av svält och umbäranden omkomne lägerkamraten på tygbåren. I första hand såg han till att liket inte stötte mot honom i trapporna.”

Han hade ju haft turen att bli utnämnd till sjukvårdare och kunde därför undgå det omänskliga slitet i stenbrottet. Han beskriver lidandet att behöva stå i det närmaste nakna i timmar på lägrets samlingsplats under strilande iskallt regn i väntan på att kommendanten skulle lämna sitt varma kontor och börja appellen. En beskrivning som för läsaren in i denna de fördömdas värld där det inte finns någon nåd.

En läsning så intensiv att den biter sig fast och inte släpper sitt tag på flera dagar.

Under vandringen runt lägret kommer besökarna till magasinet och han känner igen de långa tängerna som användes för att släpa ut liken från gaskammaren. Pahor minns kamraten Ivo som inte lyckades överleva och det oändliga avstånd som nu ligger mellan dem som inte kunde återvända hem och de som dukade under.

Vad som kanske ändå är det som fascinerar och som inte tillåter läsaren att lämna boken förrän den sista sidan har vänts, är Pahors eget språk. En konstfärdig konstruktion, en båge från meningens inledning till dess slut – där nästan alltid de sista orden i frasen utgör en överraskande, ibland chockerande, vändning. Ordens valörer är mätta med största noggrannhet. Det måste till en översättare med stor känsla för språket för att göra Pahors text rättvisa.

Åke Malm

___________

– Se en intervju med Pahor här (på italienska):

2 kommentarer

  1. Ivo Holmqvist says:

    Tack för dessa intressanta rader! Man kan läsa mer om Boris Pahor i en artikel från februari i fjol, utlagd på ramusrules,blogspot.com. Atlantis eller något annat lika ambitiöst förlag borde se till att boken om dödsstäderna kan läsas på svenska också. Något nobelpris får Boris Pahor nog inte, det skulle i så fall ha kommit för länge sedan, men ännu är det inte för sent med ett till hans landsman Claudio Magris.

    Man kan undra om fascisterna som stack slovenernas nationella hus (Narodni dom) i brand inspirerade till riksdagshusbranden i Berlin där nazisterna snabbt fann en påstådd förövare till illdådet, den förvirrade holländske kommunisten van der Lubbe – förde man fram en liknande slovensk syndabock i Trieste?

    Apropå Pahors återbesök i arbetslägret Natzweilet-Struthof där lugnet stördes av en hönsskock av skrockande tyska turister så har jag upplevt precis samma sak, i det nordtyska Bergen-Belsen som var det första koncentrationsläger som de allierade befriade. Det är en seren plats, inkretsad av en mängd raka trädstammar.

    Vår första kvart där kunde vi ostört ägna åt kontemplation, men sedan släppte en turistbuss ut en grupp äldre tyska damer, liksom i Pahors fall försedda med stadiga handväskor. De jagade effektivt bort allt lugn med sitt snattrande, som vore detta bara ännu ett turistmål att prata sönder och samman. Det var otrevligt, särskilt som vi misstänkte att många av de till åren komna säkert både anat och vetat vad som försiggick i detta och andra läger under de onda åren.

  2. I följande nummer av Pequod finns en essä om Pahor skriven av Drago Jancar:
    http://www.pequod.se/?page_id=947

Kommentera: