De har flera saker gemensamt.
De förlorade sina fäder när de bara vara några år gamla. Papporna mördades på öppen gata. I två fall handlade det om yttersta vänsterns terrorism. I ett fall var det maffian som röjde undan ett hot mot den egna verksamheten.
Den första av dem var Mario Calabresi, son till poliskommissarien Luigi Calabresi som mördades 1972, av ett kommando från Lotta Contina, när Mario vara bara två år gammal. Kommissarie Calabresi hade av vänstern, utan grund som det skulle visa sig, utpekats som ansvarig för anarkisten Giuseppe Pinellis död. Pinelli föll från fönstret i kommissarie Calabresis tjänsterum i polishögkvarteret i Milano, och avled efter fallet mot stenläggningen i polishusets innergård.
Sonen Mario Calabresi är journalist. Han hade en lysande karriär som korrespondent i USA för la Repubblica bakom sig, då han för några år sedan blev chefredaktör för ansedda dagstidningen La Stampa i Turin. Hans bok heter Spingendo la notte più in là. Storia della mia famiglia e di altre vittime del terrorismo.
Jag anmälde boken här på Dixikon strax efter det att den kommit ut. I korthet kan sägas att den är ett utomordentligt stycke journalistik där hans egen erfarenhet ligger i första rummet. Men han har också tagit kontakt med andra unga människor i hans situation och jämfört sina egna reaktioner med deras.
Förra året kom så Umberto Ambrosolis Qualunque cosa succeda. Författaren, son till den mördade advokaten och konkursförvaltaren Giorgio Ambrosoli, är själv straffrättsadvokat i Milano. I bokens förord, av Italiens förre president Carlo Azeglio Ciampi, erinrar denne bl a om hur han själv, som chef för Italiens Riksbank, upplevde händelserna som föregick mordet på Giorgio Ambrosoli.
Umberto Ambrosoli är ingen författare. Det ger också boken en säregen stil. Han har valt att forma den som en berättelse för hans egna tre barn när de en gång vill veta vem deras farfar var och varför han dödades kallblodigt på gatan när han satte nyckeln i porten. Från första bokraden är skildringen en kärleksfull berättelse om en normal medborgare, en hederlig och pliktfull sådan.
Detta är ett av efterkrigsitaliens många dramer. Ett av de få där utredningarna tycks ha avslöjat alla fakta. I fallet Ambrosoli vet man vem som var anstiftaren, vilka hans motiv var och vem som utförde mordet.
Det handlar om den första stora finansskandalen, den som rörde sig kring bankiren Michele Sindona. Han som skapade ett imperium, fick med sig Vatikanens bank och den sicilianska maffian i en salig röra. Tills allt sprack, bankerna kraschade och Sindona själv gick under jorden i Sicilien skyddad av Cosa Nostra. Giorgio Ambrosoli fick uppdraget av Banca d’Italia att göra konkursutredningen. Trogen sin borgerligt gammaldags etik gjorde han en utredning som inte blundade för några potentater. En proffsmördare från den amerikanska maffian utsågs att göra jobbet.
Detta är handlingen i korthet. Men Umberto Ambrosoli har gjort en egen utredning, tagit fram glömda papper och kan dra egna slutsatser. Han sätter in händelserna i den konfliktfyllda period som börjar med studentrörelsen 1968, fortsätter med 70-talets röda och svarta terrorismer. Pappans roll förminskas inte, snarare tvärtom. Men det är svårt att tänka sig en bätre sammanfattning och repetitionskurs i italiensk nutidshistoria.
Umberto Ambrosoli citerar ett annat offer för terrorismen:
– Vad betyder det egentligen att vara en hjälte, frågar sig Pina Grassi, änka efter Libero Grassi, som dödades av maffian på Sicilien sedan han nekat att betala ”il pizzo”, maffiaskatt.
– Blir man en hjälte för att man är en normal medborgare, som gör sin plikt, tror på det man gör och som håller på sin egen heder. Är det en hjälte? En hjälte bara för att man mördats?
Man är frestad att tillägga att i dagens Italien är det så. Den som med oegennytta gör sitt jobb på ett hederligt sätt – är på sitt sätt en hjälte.
Benedetta Tobagi är det tredje namnet. Hon har skrivit Come mi batte forte il tuo cuore, ett citat ur en av Wislava Szymborskas dikter (”Hör bara / Hur ditt hjärta bultar i mig”). Det är kanske också den mest litterära av texterna. Benedetta Tobagi stannar inte vid den yttre bilden utan söker sig in i sammanhangen, bakom det som tycks ske.
Eller skedde. Benedetta är dotter till Walter Tobagi, en av Corriere della Seras mest kända och aktade journalister. Han var bara 33 år när han mördades framför porten till huset där han bodde i Milano. Det var den 28 maj 1980. Då var Benedetta tre år. Hon minns i inledningskapitlet avtrycket i faderns kudde i dubbelsängen. Några minuter tidigare hade han gått ut som vanligt för att promenera till jobbet. Men mördarna hann före. Benedetta minns tystnaden i lägenheten som bröts av hennes mammas gråt.
Vem var egentligen Walter Tobagi? Benedetta har forskat fram en bild av fadern. En djupt troende, religiös katolik – men som aldrig skrev en salvelsefylld text. Som under en period i början av karriären arbetade för italienska biskopskonferensens tidning l’Avvenire, men som där producerade normala nyhetstexter utan några speciella religiösa förtecken. Som tillsammans med jobbet på Corriere della Sera också var en uppskattad facklig representant. En uppriktig sympatisör med Bettino Craxis socialister. Som slapp uppleva partiets senare förfall och förintelse.
En journalist som skrev för att förändra och förbättra sakernas tillstånd. Benedetta kritiserar hennes mors uppfattning och hennes bild av trons vikt och roll i Walter Tobagis tillvaro. Ja, hon skriver öppet om hur mammans hårt dogmatiska inställning till religionen vållat henne själv stora problem.
En bit i pusslet som var människan Walter Tobagi. Hans dotter har skrivit ett porträtt som fångar en stark personlighets många dimensioner.
Men framför allt är det här en oerhört välskriven bok med en snabb, rapp och spännande modern italienska. Som öppnar bråddjup och oväntade djupdykningar i en omtumlande period i landet Italien.
Åke Malm
‣ Se en video från Rai Tre om mordet på Tobagi och om oklarheter och misstankar i den efterföljande utredningen
‣ Se en intervju med Benedetta Tobagi från universitetet Iulm