Av EVA MATTSSON
« Je suis certain qu´on ne peut être heureux sans argent. Voilà tout. Je n´aime ni la facilité ni le romantisme. J´aime à me rendre compte. Eh bien, j´ai remarqué que chez certains êtres d´élite il y a une sorte de snobisme spirituel à croire que l´argent n´est pas nécessaire au bonheur. C´est bête, c´est faux, et dans une certaine mesure, c´est lâche »
Så skriver den unge Camus år 1938 då han bestämt sig för att överge sin första roman ”Den lyckliga döden” för att istället satsa på manuskriptet till ”Främlingen”, genombrottsromanen som ska komma att bli en litterär sensation, ämne för otaliga analyser och filosofiska avhandlingar och en början till något nytt i litteraturhistorien. I L´Étranger skriver författaren i jag-form, han heter Meursault och stilen är avskalad. Koncentrationen ligger tydligt på huvudpersonen, vars mor just avlidit på ett vårdhem 80 kilometer från Alger, då handlingen tar sin början.
När jag i en fransk bokhandel hittade Camus allra första, av honom själv refuserade verk i nyutgåva och började läsa det uppmärksamt, blev jag förvånad och omskakad. Ty den kompositionsmässigt misslyckade och sällan diskuterade ”La mort heureuse” innehåller idémässigt och stilistiskt nästan allt som ska komma senare i den mogna författarens verk.
Här finns den starka känslan av alienation, likgiltighet och uttråkning som vi ska finna fullt utvecklad i Främlingen. Här diskuteras ”vanan” och dess existentialistiska betydelse för vilken livsväg man mer eller mindre slumpmässigt ser sig trava på. Jämsides med uttråkning, automatiska gester och rutiner samt en viss känslostumhet hos mannen som lever ensam och obunden, finns här också en utvecklad förmåga att sätta ord på lycka. Som glädjen att svalka sig i havet och simma, den behagliga dåsigheten efter en älskogsnatt, tillfredsställelsen att äta sig mätt, att vandra ensam i natten, att insupa medelhavsflorans dofter i en cocktail.
Huvudpersonen i ”La mort heureuse” är omtalad i tredje person och han heter så när som på en bokstav samma sak som i ”Främlingen”, han heter Mersault. Vi möter honom en aprilmorgon då allt är jungfruligt och svalt; tidigblommande röda geranier, grå aloe och en klarblå himmel visar på världens generositet och skönhet. Dagen kommer att bli het.
Mersault är på väg till en svårt invalidiserad man vid namn Zagreus, som bor i ett välbärgat och pampigt hus utanför Alger. Mersault har en portfölj med sig som han snart ska fylla med pengar. Han är fattig och har bestämt sig för att ändra på den saken. Sålunda närmar han sig invaliden som saknar ben och rörelseförmåga och sätter en pistol till hans tinning. Dessförinnan har han systematiskt fyllt sin portölj med en sedelbunt som fanns i sjukrummet. Efter ett tidigare besök i huset vet han exakt var saker och ting befinner sig och han vet att Zagreus i stort sett är led på livet, att han yttrat en önskan om att få dö.
Sen Mersault snyggat till rummet och fått mordet att se ut som ett planerat självmord, beger han sig skyndsamt från brottsplatsen. Författaren får det inför läsarna att verka som om dådet var avtalat och ganska önskvärt, eftersom den svårt invalidiserade själv ville dö. Ändå finns åtskilligt som indikerar att vi just mött en kall och alienerad mördare. Och ville verkligen Zagreus dö? Innan skottet föll hade han just vänt sitt huvud mot den klara blåa himlen utanför och en tår föll på hans kind.
I texten spelar olika krafter mot varandra och som uttolkare möter man paradoxer och ibland förflugna idéer. I det avseendet är ”La mort heureuse” mycket svårare att läsa och förstå sig på än den stiliserade och renodlade Främlingen. Fortsättningen och slutpartierna på förstlingsverket är spretiga och verkar inte helt genomtänkta. Många olika personer passerar genom boken. Patrice Mersault (samtidigt med den autentiske Albert Camus som i dagboksform dokumenterat sina utlandsresor och romanuppslag) åker till Prag, Berlin, Wien och andra platser, sparar på pengarna han stulit vid rånmordet och har därför råd att mot slutet köpa sig ett enklare hus i Algeriet och där njuta av ett liv som präglas av regelbundna vanor, fina grönsaker och frukter, härliga simturer och umgänge med fräscha unga flickor.
Camus har själv lidit av penningbrist och har haft svåra lungbesvär. Detta tillskriver han nu också sin hjälte som är besatt av tanken på att njuta så länge han kan. För det behövs pengar (här stulna) och god hälsa (något som Patrice Mersault saknar, ty i likhet med Camus lider han av tbc). Så kan man se hur författaren hoppar mellan olika filosofiska tankar och blandar egna, personliga resebeskrivningar med fiktiva episoder. Författaren funderar över alienation, lycka, vikten av att ha det gott ställt, konsten att hålla sig klar i huvudet även om man är döende och inte minst över frågan om dödsstraffet som invigda camusläsare vet kommer att bli ett kardinaltema som ska dyka upp i olika varianter under hela det kommande författarskapet, och utvecklas särskilt noggrant i romaner som L´Étranger, Caligula och Le Malentendu samt i artikeln ”Réflexions sur la peine guillotine”.
Albert Camus inser runt 1937-38 att hans första roman är för spretig och hoppig, och då låter han Mersault langa över facklan till Meursault i ”L´Étranger” som i jagform får berätta om sin sista tid på jorden.
I klar och reducerad form låter författaren Meursault fara till moderns begravning, gå på en Fernandelfilm med sin flickvän Marie och därefter ligga med henne. Vidare inlåter han sig i brottslingen Raymonds tvivelaktiga sällskap, hamnar i skottlossning, av slump och på grund av nåt som närmast liknar solsting. Och i yttersta sinnesförvirring blir denna beskedliga karl till mördare mot sin vilja. Han vill egentligen bara vara lycklig och lagom hjälpsam och tillmötesgående mot sin omvärld, men istället avlossar han på en het strand sammanlagt fem skott mot en oskyldig arab som han inte ens känner. Så hamnar han i fängelse och får en viss tid ägna sig åt att fundera över livet och vänta på sitt dödsstraff. Här mycket tydligare analyserat än i anteckningarna (Carnets) och i den första förvirrade romanen.
Den mognande Camus släpper snabbt ambitionen att analysera lyckan jämsides med sanningen. Hädanefter blir sanningen och människans natur de viktigaste utgångspunkterna för hans studier. Då han skrivit in sig i temat främlingskap tillräckligt djupt låter han extas, närvaro och sensualism bli mera avgränsade komponenter i prosan.
Det som tjusade mig vid läsningen av den för mig obekanta debutboken var den poetiska och sensuella begåvningen i texten. Underbara, ljusskarpa och doftrika naturbeskrivningar från Algeriet strömmar generöst över läsaren, pregnanta och ibland medvetet puerila analyser av gatulivet i Prag får en att ana både ruttenhet och mänsklig värme på gator, krogar och kyrkogårdar. Hela känsligheten för enstaka, utvalda detaljer och repliker får en att tveklöst känna: Detta är en stor författare i vardande.
De ibland barnsliga och nästan burdusa iakttagelserna står redan här, alldeles i början av författarskapet för en medveten stilistik. Genom att dröja vid enkla detaljer, som en saltad och aningen jäst gurka i Prag, utvinner han starka effekter. Han får läsaren att längta efter både gurkan och Prag. Och samtidigt att rysa av obehag och önska sig bort och minnas: vissa utlandsresor är verkligen tröttsamma.
”La mort heureuse” ska inte läsas som en första version av ”L´Étranger” utan som en fristående lite ofärdig roman. För en Camusälskare är boken hursomhelst en gåva att ta till sig.
Eva Mattsson
– Klicka här för att läsa Peter Landelius om Camus´ Främlingen
– Klicka här för att läsa Merete Mazzarella om Främlingen
– Se ett klipp från 1957 då Camus tilldelades nobelpriset