I rappa, roliga och avslöjande dialoger skriver Yasmina Reza fram medelklassens oro och ångest och hur den hanterar sina nojor utan att det därför blir ytlig underhållning. Hennes senaste roman Serge har hyllats i Frankrike och är omdebatterad i Tyskland – där den legat i topp på försäljningslistorna – för den diskussion som förs i boken kring vad minnesmärken egentligen är och den ”holocaust tourism” som äger rum till lägren från andra världskriget.
Den franska författaren Yasmina Reza är mest känd som dramatiker; hon har spelats på flera svenska scener och hennes dramatik har fått en initierad och intresseväckande presentation i Dixikon av Per Arne Tjäder. Men Reza är en mångsysslare, hon skriver även reportage, noveller och romaner, av vilka Heureux les heureux finns i svensk översättning av Marie Berthelius (”Lyckliga äro de lyckliga”, 2013). Hennes senaste roman, Serge (2021), har hyllats av en enig kritikerkår i Frankrike, medan den i Tyskland har väckt tveksamhet hos några och av andra utropats till ett mästerverk.
Ett splittrat mottagande väcker alltid nyfikenhet: vad beror det på? I det här fallet handlar det om att man inte får skriva om Förintelsen på ett sätt som lockar till skratt, särskilt inte i Tyskland. I Rezas roman reser tre medelålders syskon, Serge, Nana och berättaren Jean, med Serges dotter Joséphine till Auschwitz. Det är Joséphine som väcker tanken, Nana hakar genast på och Serge går motvilligt med på att åka om han får med sig deras bror Jean. Så ser förutsättningarna ut för resan till det förflutna.
Syskonen är judar födda och uppvuxna i Frankrike, deras mor har just gått bort, hennes sista önskan var att få teven inställd på rätt kanal, deras far är död sedan ett par år, ingen har tills nu talat om Förintelsen eller om morföräldrarna vilkas aska skyfflats ner i Auschwitz massgrav.
De fyra kommer dit i juni, när det är som vackrast, Jean stirrar på det saftiga gräset och de blommade träden och kan inte föreställa sig utrotningslägret under grönskan. Han tänker att platser ljuger, Auschwitz Birkenau förråder de döda i stället för att avslöja förövarna, och lägret kommer att försvinna när ingen längre vet vad som hände där utan bara ser blommor och blad. Brodern Serge obstruerar och lyckas så dra till sig de andras uppmärksamhet, han vill över huvud taget inte se någonting, inte gå in i museet eller någon av barackerna, han trotsar oavbrutet rökförbudet, medan Nana lojalt hänger med den unga Joséphine som har läst på allt om tortyren, de medicinska experimenten och folkmordet. Den tredje generationen vill veta.
”Minnesfetischism”, tänker Jean i stället och förtydligar: man lär sig inget av andras minnen och knappt av sina egna; allt går igen. Det var just den meningen som fick några av de tyska kritikerna att ta avstånd från hela romanen. Men den är alls inte ytlig underhållning – en kritik Reza för övrigt ibland fått även för sina dramer – utan en mycket mångbottnad berättelse om en medelklassfamilj där de enskilda medlemmarna efter ett halvt liv av tystnad vaknar upp, börjar tänka och ser sig själva som de är.
Det finns tydliga paralleller mellan Rezas dramatik och hennes prosa, temat är där som här medelklassens oro och ångest – och hur den hanterar sina nojor. Och romanerna bygger som pjäserna på rappa, roliga och avslöjande dialoger. I Serge visar de olika personerna upp sig i all sin inbördes olikhet så fort de öppnar munnen. Serge har svårt att stå ut med att inte vara i centrum, han har många förhållanden bakom sig, men inget har botat honom från hans grundläggande självupptagenhet. Jean håller sig tvärtom helst vid sidan, där han i lugn och ro kan iaktta de andra. Han har aldrig varit gift och har inga barn men tar då och då hand om sonen till en före detta flickvän som han vagt inser att han borde flytta ihop med. Nana är den enda som verkar vara lycklig om nu något sådant som lycka finns, men hennes två bröder gör allt för att förminska henne och förlöjliga hennes man.
De reser till Auschwitz för att söka den familjehistoria de aldrig känt till när ingen längre finns kvar som skulle kunnat berätta, men de sköra band som håller dem samman tänjs i stället till bristningsgränsen. Joséphine och Nana letar i lägrets arkiv medan Serge surar i bilen, men de hittar inte sitt familjenamn. Syskonen grälar, Nana slutar prata med Serge, de reser hem igen, till synes utan att Auschwitz har förändrat något. Och varför skulle det det, de har ju haft med sig själva på resan.
Det är just det som är poängen, resan har givit dem självinsikt, de har blivit medvetna om sin egen förgänglighet, om hur kort vår tid på jorden är och att var och en, som den italienske poeten Quasimodo skrev, ”står ensam på jordens hjärta genomborrad av en solstråle – och plötsligt är det afton”. Insikten leder inte till något lyckligt slut, Serge kan inte förändra sig själv, men förstår att han borde försöka, och Jean förblir handlingsförlamad men kan betrakta sina medmänniskor med större empati än tidigare, sedan han sett sin syster komma ensam ut ur gaskammaren och förtvivlat springa därifrån på alltför höga klackar och med sin röda axelremsväska svängande mot höften.
Bilden ger ett exempel på hur Reza arbetar: Alla som sett Schindlers list minns en enda färgfläck i den i övrigt svartvita filmen, en liten flicka iklädd sin röda kappa. Regissören Spielberg hade fått idén från ett av vittnena under Eichmannrättegången, en förintelseöverlevande som berättade att hans dotters röda kappa var det sista han såg av henne innan hon försvann i kön in till gaskammaren. Reza låter de döda vila osedda medan den levande och översiggivna systerns röda väska väcker broderns medlidande.
Varken Yasmina Rezas roman eller hennes dramer är komedier, utan de är tragikomedier som bemöter människans tillkortakommanden och existentiella ensamhet med humorn som vapen. Dialogen rör sig fjäderbollslätt och med stor träffsäkerhet över en avgrund, inget faller platt eller går över gränsen till det banala.
- Klicka här för att läsa Per Arne Tjäder om Yasmina Rezas Heureux des heureux
- Klicka här för att se ett klipp ur en längre intervju med Yasmina Reza i ett specialprogram i La Grande Librairie
- Klicka här för att lyssna på hela intervjun som podcast
- Se den okommenterade dokumentärfilmen ”Austerlitz” (titeln hämtad från W.G. Sebalds Austerlitz), av ukrainaren Sergej Loznitsa, om turismen till Förintelsens minnesmärken, det som kallas ”Holocaust tourism” eller ”Dark tourism”: