Simenon och flamländarna
Del 1

bokomslag

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Av EVA MATTSSON
Varför har Simenon så svårt att förstå sig på flamländare? Hur kommer det sig att han gång efter annan ser dem som tröga, fula, hopplöst påpälsade och fyrkantiga, till karaktären självbelåtna och avskärmade från omvärlden? Om de inte råkar vara lite eljest och rent av bakom flötet? Och framförallt varför retar han sig på deras språk? Han som själv har flamländska och till och med preussiska anfäder i släkten. Hur kommer det sig att han har blivit så ”fransk”?

Simenonforskningen är bred och detaljerad. Förutom de vanliga stilstudierna kring stämningsskapande, impressionism, familj och uppväxt, syn på brott och straff, frenetisk sexualitet och skuld, har man naturligtvis också noterat författarens horribla kvinnosyn och misogyni. Drag av antisemitism som framförallt var märkbara i de tidiga verken har förts till protokollet. Efter 1945 har karikatyrerna av enskilda polacker, diamanthandlare eller balter av judisk extraktion blivit mycket försiktigare. Partier har strukits och åtskilligt reviderats.

Psykoanalytiker, universitetsstuderande, doktorander, journalister och jurister har efter Simenons död 1989 fortsatt att utforska varje tänkbar aspekt av Maigretskaparens åsikter och stildrag. Många har andlösa av beundran sökt efter nyckeln till hans ofattbara energi och disciplinerade produktivitet. Även folk som föraktar författarskapet läser i smyg den ena boken efter den andra. Det är underbar avkoppling och i många fall storslagen litteratur.

Hittills har jag inte sett någon redogörelse som tagit fasta på den sydbelgiske författarens (i vart fall: sporadiska) avsmak för de germanska vännerna i nord och väst. Ty saken är inte entydig. Simenon är inte alltid negativ mot flamländarna, det händer till och med att han beundrar dem. Simenon är överhuvudtaget en motsägelsefull figur, vilket fastslås av experten framför alla andra, Pierre Assouline ”Simenon”, 1992, 1059 sidor).

När man ger sig in i produktionen har man drygt 400 verk att välja mellan. Av dem är 190 skrivna under pseudonymer, som Georges Sim, Jean du Perry, Gom Gut, Christian Brulls m fl. Ungefär 210-250 alster (en del artiklar) bär författarens riktiga namn. Tittar man på platserna där romaner och Maigretböcker utspelar sig kan man se, att de oftare äger rum i Frankrike än någon annanstans – även om atmosfären ibland är rent belgisk!

På Atlantkusten, i Vendée och Charentes har den simenonska familjen bott, på ön Porquerolles och i Cannes har man fiskat och solat och njutit med en pastis inom räckhåll. I Paris, där Simenon bott på Place des Vosges och i takt med stigande berömmelse också på de största hotellen, har han hämtat inspiration och stoff. I England, USA och Schweiz och kors och tvärs i Afrika har han varit.

Men Belgien har han långa tider undvikit. Det finns skäl till det. Som ung fick han som rastlös och karriärhungrig man helt enkelt nog av Liège. Belgiska konstnärer och författare såg alla Paris som målet.

bokomslag

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Efter kriget kom Simenon på kant med såväl franska som belgiska myndigheter för att han under kriget visat för stor fördragsamhet med ockupationsmakten. Ett annat skäl till konflikt med Belgien var att han några gånger råkat porträttera vissa människor alltför närgånget och under åren dragit på sig stämningar och skadeståndskrav. Samtidigt kan man se att både enskilda och institutioner (inte minst kyrkliga) hutlöst försökt pressa den förmögne Simenon på pengar. Belgarna har inte alltid varit snälla mot honom.

Jag har roat mig med att läsa om och specialgranska sex verk, där handlingen utspelar sig på belgisk mark eller i vart fall i centrum av flamländska familjer. Jag ville se hur han förhåller sig mot sina landsmän, på vilken sida om språkgränsen de än må uppehålla sig. Det är något Assouline inte ägnat så mycket uppmärksamhet åt.

La danseuse du Gai-Moulin (”Maigret blir misstänkt” på svenska – klicka här för att komma till Bokbörsen) är utgiven år 1931 då den 28-årige författaren just bestämt sig för att signera verken med det autentiska familjenamnet.

Kriminaldramat utspelar sig i hemstaden Liège där två ynglingar springer på barer, drömmer om feta pengar och passionerade kärleksaffärer. De svärmar för Adèle som är erfaren och etablerad i nattklubbsvärlden. Pojkarna längtar ut i världen och drömmer om bättre tider. 15-årige Jean Chabot har hederliga men fattiga föräldrar, han är lätt asocial och rotlös men har inte begått några egentliga brott. Den lite äldre René Delfosse är en odåga men med viss charm.

Ett lik hittas under mystiska omständigheter i en kappsäck som placerats i en park. Har mordet skett på baren Pélican, eller nattklubben Gai-Moulin eller hemma hos dansösen Adèle? Ingen vet. Polisen i Liège tar hjälp av en bredaxlad poliskommissarie som hämtats från Paris. Man anar konturerna av den som ska växa karaktärsmässigt och mycket snart bli den legendariske Maigret med pipa, hängiven hemmafru och allt.

Boksomslag

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Intrigen är osannolik och tilltrasslad men beskrivningen av Liège är livfullt tecknad med bageributiker, friteskiosker och floden Meuse mitten av allt. Detta är Valloniens hjärta och den som beskriver miljöerna har varit journalist i staden och är van vid snabba referat. Alla talar franska eller vallonsk dialekt. Av och till nämns en grek som pojkarna tar för turk. Det som inte är vallonskt eller franskt är främmande och bemöts med lätt förvirring eller skräck. Om grannarna i Flandern talas det inte. Här hade det inte heller varit befogat.

Året därpå 1932 ger Simenon emellertid ut en arbetad och gedigen deckare betitlad Maigret chez les Flamands. (”Maigret vid gränsen” på svenska; klicka här för att komma till bokbörsen) Platsen är Givet, en gränsstation mellan Belgien och Frankrike. En genuint flamländsk familj, de förmögna Peeters, har vänt sig till Pariskommissarien och bett honom om hjälp i en pågående utredning, de hoppas att han ska kunna rentvå dem från misstankarna om att vara skyldiga till ett mord eller dråp på en ung fransyska, Germaine Piedbouef. En av sönerna Peeters har haft ett förhållande med den fattiga fabriksflickan och har ett barn med henne, men är samtidigt bortlovad till en annan, en flamländsk läkardotter. Germaine är försvunnen och den franska polisen, tillkallad från Nancy, misstänker mord.

En sluss, floden Meuse, en gränstrakt. Peeters ägor ligger mellan det franska och det belgiska. Huset är solitt, dammfritt och varmt, Anna Peeters, husets kraftfulla och kompetenta dotter bjuder på cigarrer och genever, serverar en stabbig ristårta; gör gott kaffe. I familjens speceributik som också fungerar som bar, rör sig enbart folk som talar ”vlaams”. Mörkt trä, kaffelukt, cikoria, kanel. Maigret får höra att de flamländska sjömännen inte är omtyckta i Givet.

”Moins à cause de leur caractère que parce que, avec leurs bâteaux munis de forts moteurs, entretenus comme des batteries de cuisine, ils faisaient la concurrence aux Français, acceptaient du fret à des prix dérisoires. Et ils se mêlent encore de tuer les filles »

Flamländarna utgör en obehaglig konkurrens alltså, de har mäktigare båtar och med det belgerfranska bruket av ordet ”mêler” påpekas här att de blandar sig i saker de inte har med att göra. De drar sig inte ens för att smyga sig in i de franska hemmen och döda de bofasta flickorna.

Ryktesspridningen är i gång och olikheterna mellan de sociala, lättsamma fransmännen och de självgoda, patriotiska flamländarna slås fast. Då någon öppnar mun, i butiken exempelvis, och talar med ett nederländskt idiom, påpekas det mekaniskt. ”Madame Peeters continua à parler flamand..” Ja, och? Kundkretsen var ju flamländsk.

När Maigret går ut för att äta middag har han ett anteckningsblock med sig. Han noterar vad folk säger om Peeters: Hotellägaren säger, att ”det där är allt folk som tar sig för storborgare. Inte skulle väl jag få för mig att utbilda min son till advokat?” En fiskare: ”En pays flamand ils sont tous comme ça”. På flamländsk mark är dom alla sådana. En annan: ”Dom håller sig för sig själva som frimurare”

Chez les flamands” är en i mitt tycke suverän kriminalroman. Miljön är lysande, atmosfären tät och ångande av flod, gammal historia och belgisk småstadskultur. När jag som ung läste boken märkte jag inget av animositeten mot flamländarna som folk, jag tyckte att romanen var suggestiv.

I takt med att jag lärt mig mera om de låsta etniska motsättningarna i Belgien och läst allt fler Simenonverk, har jag börjat klottra flitigt i marginalen på Simenons hemlandsskildringar.

Klicka här för att läsa fortsättningen på Eva Mattssons essä ➔…

Kommentera: