Augstein och Der Spiegel

Om Rudolf Augstein, som grundade tyska Der Spiegel, har det kommit en biografi som toppar bästsäljarlistorna. Författarna, två av hans tidigare medarbetare, har en befriande klarsynt blick på både personen och tidningsmannen. En stor man, men ingen kul kille, i brant sammanfattning.

 

Rudolf Augstein återvände hem från fronten 1945. Han var tjugotvå år, uppvuxen i en välmående, katolsk familj i Hannover, i västra Tyskland. I två och ett halvt år hade han tjänstgjort som spanare i artilleriet. Krigsdekorerad, hjälte om kriget hade vunnits, nu bara en av miljoner förlorare. Många år senare ska han i intervjuer spela ned sin erfarenhet från kriget. ”Jag var egentligen alltid en desertör”, säger han. Han var inte alltid noga med sanningen om sitt eget liv.

Det var kriget som formade honom och det tyska nederlaget som gav honom förutsättningarna för det som skulle bli den tyska efterkrigshistoriens framgångsrikaste, starkast lysande men också mest omstridda karriär som tidningsman. Än idag är Der Spiegel, veckotidningen han var med och startade och sen ledde i nära nog ett halvt sekel, en av de viktigaste institutionerna i Tyskland. Varje måndag, vecka efter vecka har tidningen präglat dagordningen för den politiska debatten i landet. Den har förändrat den tyska journalistiken, satt tonen, oftast frän och fräck, ibland grov, genomlevt och överlevt skandaler. Hela tiden med Rudolf Augstein i centrum.

Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här

När han dog 2002, gravt alkoholiserad och förvirrad, fick han en statsmans eftermäle. Helmut Schmidt, den förre socialdemokratiske förbundskanslern som alltid haft ett komplicerat förhållande till både Augstein och tidningen, skrev om honom: ”Han kallade en gång Der Spiegel för ’demokratins stormskydd’. I själva verket var han själv detta stormskydd.” Och Schmidt avslutade, inte mindre högaktningsfullt: ”Det är min fasta övertygelse att den åsiktsfrihet som faktiskt finns i vårt land, har till en omistlig del Rudolf Augsteins mod och exempel att tacka för sin vitalitet.” Schmidt visste vad han talade om, han var generationskamrat med Augstein och hade som denne präglats av kriget och nederlaget och den mödosamma vägen fram till den återvunna anständigheten.

*

Hösten 2026, ett kvarts sekel senare, är Augstein fortfarande ett slags mörk fyrbåk. Den nya biografin Augstein, Ein deutsches leben, toppar bästsäljarlistorna. Författarna är två av hans tidigare medarbetare, Martin Doerry och Hauke Janssen, och de har en befriande klarsynt blick på både personen och tidningsmannen. En stor man, men ingen kul kille, i brant sammanfattning.

Klicka på bilden för att läsa ett utdrag ur boken. ”Att säga som det är” förkunnar det självkritiska omslaget till höger efter att en av Spiegels stjärnjournalister kommits på med att inte göra det (läs mer om skandalen här)

Den brittiska ockupationsmakten, med uppgiften att starta om allt som gick att starta om i ruinlandet, kände igen en äregirig man när Augstein dök upp. Han fick snabbt stöd för sin idé om en veckotidning som inte skulle likna de gamla tyska tidningarna, snarare de anglosaxiska. Och genomslaget kom direkt, av många olika skäl, Augstein hade från början en osviklig känsla för stämningar och rörelser i folkdjupet, inte bara för de nya, anständigare.

Augstein var också märkligt fördomsfri, hade inget emot att ta gamla nazister i tjänst, bara de hade tvättats rena i den ganska snabba och ytliga process som kallades ”Entnazifierung”. En av de nya reportrarna hette Georg Diels och hade under nazisternas första år vid makten varit chef för Gestapo. (Den som tittar på Babylon Berlin i SVT känner igen honom som den slemme polisintendenten Wendt).

Och de första åren präglades inte precis av den ödmjukhet som borde tillkommit Tyskland som alla katastrofers moder. Nej, gång på gång drog Augstein och Spiegel på sig kritik från de brittiska myndigheterna för att de gnällde över ockupationsmakterna och jämrade sig över de svåra tiderna som följde på nederlaget. Det hade tidningen för övrigt gemensamt med andra delar av den omstartade tyska pressen.

Idag präglas den tyska offentligheten av djupa insikter om skuld och ansvar, men följer man Spiegels första årgångar inser man att de insikterna tog lång tid på sig att växa fram. Ett exempel bland flera: 1950 publicerade Spiegel ett granskande reportage om svarthandel med kaffe och konstaterade att den bedrevs av ”sydlänningar”, ”polacker” eller såna som tillhörde ett ”gränsfolk”. Men det ska också sägas att reportaget blev ett av de mest kritiserade i tidningens historia. Mot slutet av 1950-talet hade de drivna men av historien komprometterade gamla journalisterna tjänat ut, nu behövdes de inte längre, Augstein körde liksom vidare själv. Och som han gjorde det.

Han hade grandiosa planer på att direkt påverka politiken. Han kritiserade Adenauer för hans västbindning – Augstein hyste enligt sina biografer en livslång misstänksamhet mot allt franskt – och för att Adenauer inte gav ett vitten för tanken på en tysk återförening. Men hans främsta hatobjekt var och förblev den bayerske politikerna Franz Josef Strauss. Relationen utvecklades till ett slags envig mellan två hyperintelligenta och makthungriga män och den kulminerade i den s k Spiegelaffären 1962, när Augstein häktades för att ha avslöjat en hemlig vapenaffär som Strauss var ansvarig för. Det var en helt avgörande händelse i förbundstysk presshistoria och det var Spiegel och Augstein som vann.

Augstein på ett partimöte med SPD 1980 och med Willy Brandt 1970

Spiegel var en journalistisk och ekonomisk succé och gav Augstein den plattform han behövde för att själv ge sig in i politiken. Han stödde det liberala partiet FDP, drev på för att det skulle röra sig i vänsterriktning, bort från koalitionerna med CDU och i stället kroka arm med Willy Brandts socialdemokrater. Men ambitionerna var större än att sitta på pressläktaren. Med hjälp av sitt med tiden stora personliga kapital köpte han sig en plats på valsedeln, kom in i förbundsdagen, men när det stod klart att han skulle sättas på en av de bakersta bänkarna tackade han snabbt för sig. Augstein var inte den som nöjde sig med andraplatsen.

Spiegel fortsatte att göra presshistoria. Efter hårt tryck under det tidiga 1970-talet från en starkt radikaliserad redaktion gick Augstein med på att överlämna hälften av ägandet till medarbetarna, än idag en unik reaktion på ett förändrat samhällsklimat. Att dela makten gjorde honom kanske inte helt lycklig, han behöll ändå ett slags vetorätt och in i det sista var det han själv som bestämde vad som skulle vara veckans huvudartikel och hamna på omslaget.

*

Lite trött på tidningsmakandet skrev han en rad böcker, biografier främst, om Bismarck, Fredrik II, Heinrich Heine och Jesus. En lite märklig blandning, men den återspeglar hans livslånga intressen. Han var mån om att mäta sig med de största, döda som levande. En av dem var den ledande filosofen Karl Jaspers. Efter intervjun med honom, som denne länge hade tvekat inför, skrev Jaspers till sin goda vän Hannah Arendt att han knappast kunde säga ”att han litade på” Augstein men ändå hyste en viss beundran: ”En sådan man har jag aldrig mött tidigare. Det föreföll mig som om jag kände frändskap och sedan avgrunden”.

Rudolf Augstein hade alltid varit begiven på alkohol och kvinnor och mot slutet av sitt liv tycks han ha förlorat kontrollen över bådadera. Konflikterna med tidningen blev allt fler. Den senast av honom utnämnde chefredaktören Stefan Aust – själv hade Augstein titeln ”Herausgeber” (utgivare) – föll snart i onåd men då var Augsteins makt bruten, han fick ge sig och inte bara det, han erkände sig också besegrad.

I varje nummer av Spiegel, också idag, står Das gespräch. Ordagrant ”samtal” men det liknar oftare ett korsförhör. Det första fanns i tidningen redan 1957 med just Franz Josef Strauss. En eller ofta flera journalister intervjuar en uppsatt politiker eller på annat sätt upphöjd person. Texten skrivs ut i fråga-svarform, ett förhörsprotokoll. Läsvärdet är oerhört, de matchar utan problem de hårdaste etermediaintervjuerna och har bildat skola i tysk press. Att den här formen inte slagit i Sverige kan inte bara skyllas på svaga tyskkunskaper bland svenska journalister, det är också andra kunskaper som saknas.

En gång i tiden var jag själv journalist med Tyskland som huvudsak och läste vartenda nummer, varenda intervju i Spiegel, det gjorde kollegerna också. En av dem sa: Det är klart att man måste läsa Spiegel, men man känner sig alltid lite smutsig om händerna efteråt. Augstein skulle varit nöjd med det betyget.

 

  • Klicka här för att läsa Svante Weyler om det västtyska Wunderland av Harald Jähner – välkänd för sina tidigare böcker Vargatider och Hisnande tider
  • Der Spiegels Spitzengespräch finns som podcast och kan ses på Spiegels kanal på YouTube. Här som exempel ett samtal om varför så många i öst röstar på högerradikala partiet AfD:
Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).