Trots att vi med schimpanserna, vår närmaste släkting, delar nästan 99% av vårt DNA och att de är så nära oss att de till och med kan vara bloddonatorer åt oss, finns idag endast cirka 200 000 schimpanser kvar i världen, som alla riskerar vara borta i vilt tillstånd om endast trettio år. Om chimpanserna och sitt projekt att söka rädda de av dem som ännu lever i ett område i Uganda, berättar Sabrina Krief i boken Infiniment proches (Oändligt nära).
Redan som liten kände Sabrina Krief en stark kärlek till djur, men var dessvärre fruktansvärt allergisk. Trots det sökte hon till veterinärhögskolan och reste senare också till Kongo för att studera föräldralösa schimpanser. Idag är hon professor vid Muséum national d’histoire naturelle (MNHN), Frankrikes naturhistoriska riksmuseum, och därtill en av världens främsta primatologer.
Schimpanserna är våra närmaste släktingar i djurvärlden. Vi tillhör båda familjen hominider, liksom orangutangen (tre arter, på Borneo, Sumatra och i Tapanuli), gorillan (två arter, den östra och den västra) och bonobon, som hör till samma släkte som schimpansen.
Men genetiskt står alltså schimpanserna närmare oss än övriga hominider, med dem delar vi så mycket som 98,7% av vårt DNA och schimpanser kan till och med vara bloddonatorer till människor. Det finns mycket som kan betecknas som ”mänskligt” hos schimpanserna. De kan uttrycka sig med gester, ljud och ansiktsuttryck, de kan visa empati och andra känslor, och tycks dessutom ha förmågan till självmedvetenhet. Inte konstigt heller då, kanske, att författaren Författaren Jared Diamond har föreslagit att människas ska ses som ”den tredje schimpansen”
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
2008 grundade Krief och hennes make, fotografen Jean-Michel Krief, projektet Sebitoli Chimpanzee Project, i den nordligaste delen av den stora nationalparken Kibale i Uganda. Observationsområdet täcker 25 km2 och där finns omkring 100 schimpanser. I boken Infiniment proches. En Ouganda, dans les secrets des chimpanzés (”Oändligt nära. I Uganda, bland schimpansernas hemligheter”) berättar hon om arbetet i Sebitoli – mest om schimpanserna, men också lite om sig själv.
Har man sett filmen De dimhöljda bergens gorillor, om den amerikanska zoologen Diane Fosseys arbete i Rwanda, minns man kanske skildringen av hur människa och gorillor vande sig vid varandra: genom att Fossey härmade apornas vrål och slog sig själv för bröstet på samma sätt som en gorillahane. I verkligheten kan det ta allt från fem till tio år innan djuren vänjer sig vid att ha människor någorlunda nära. Men viktigt är också att schimpanserna inte ska bli tama. Poängen är att betrakta dem i vilt tillstånd, helt utan mänsklig interaktion. Observatörerna i Sebitoli går därför aldrig närmare schimpanserna än 10 meter. Förutom visuella observationer arbetar man också med video- och ljudupptagningar, och samlar in avföringsprover och hårtussar från schimpansernas boplatser. Observatörerna får inte fånga in schimpanserna för att studera dem på nära håll eller göra medicinska undersökningar. De enda ingrepp som tillåts är när ett djur behöver medicinsk vård på grund av skador orsakade av människor.
Människorna lever alltså på respektfullt avstånd från schimpanserna, observerar dem och studerar deras vanor. I Sebitoli har man bland annat kunnat dokumentera hur schimpanser använder verktyg i form av trästavar för att samla honung från bin, men en stor del av arbetet består i att följa djurens inbördes relationer och samvaro.
*
Kriefs betraktelser kring schimpanserna i Sebitoli färgas av en nära bekantskap med studieobjekten. Man bör, påpekar Krief, förstås vara varsam med att tillskriva djur mänskliga värderingar, men det är mycket lätt att se mänskliga drag i schimpansernas beteenden, något som förstärks av att observatörerna ger djuren individuella, ”mänskliga” namn, som Garbo, Shakira och Arago. Namnsättningen utgår oftast från mamman och följer ett tema. Att namngivningen följer mammans linje skulle kunna tolkas som att schimpanser lever i matriarkat, men så är inte fallet. Den högsta statusen i flocken har hanarna och deras ledarhane. I Sebitoli leds schimpanserna av Elliott, som varit alfahane sedan observationerna inleddes.
Men alla honor underordnar sig inte ledarhanen i ett slags harem, som hos gorillorna. De kan istället fritt para sig med vilken hane som helst, vilket förstås gör det svårt att veta vem som är pappa till en viss unge. För att avgöra det skulle det behövas DNA-test, men det går emot reglerna om att inte ha närkontakt med djuren. Forskarteamet anser sig ändå kunna ana att det inte bara är Elliott som sprider sina gener, utan att också hanar av lägre rang lyckas göra det.
Rangordningen i flocken är tämligen statisk, också över tid, då hanarna stannar i sin födelseflock hela livet. Det kan därför ta lång tid för en yngre hane att nå status som ledarhane. Bland honorna är det bara unga, nyligen könsmogna honor som migrerar för att hitta en ny flock att ansluta sig till. Då schimpanser i regel försvarar sitt område mot inkräktare, behöver en nyanländ ung hona ha tålamod för att bli accepterad. Det kan dröja tre eller fyra år innan hon kan börja para sig och föda sin första unge.
Krief skriver om den uppslitande separation det torde innebära att som ung hona, i början av det vi skulle kalla ”tonåren”, bryta upp från allting och senare som (ung) vuxen så småningom bli mamma själv. Den franska barnläkaren Françoise Dolto sade en gång: ”Man föds inte till mamma, man blir det”, en parafras på Simone de Beauvoirs berömda kommentar i Det andra könet; föräldraskapet är inte en medfödd, magisk instinkt som aktiveras när barnet föds utan någonting man lär sig över tid, i samspel med barnet. Krief skildrar samma utveckling hos schimpanserna.
Dödligheten vid förstagångsförlossningar hos schimpanser är hög, uppemot 60%, och att förlora en unge är smärtsamt, också för en schimpans. Honan kan bära omkring på en död unge i flera veckor, tills dess kroppen mumifieras. Lite större chans har den unga blivande mamman om hon kan liera sig med en äldre hona som också är gravid eller har en egen nyfödd. På så vis kan den yngre lära sig att ta hand om sin unge, och de två honorna kan hjälpa varandra.
Det tar två eller tre år innan ungen kan gå själv och fram till dess klamrar den sig fast vid mammans kropp. Mamman låter sällan andra schimpanser bära ungen och bara i undantagsfall äldre syskon, och inte så länge ungen diar. Ungen vistas sedan med sina mammor ett par år till för att lära sig vad som krävs för överlevnad.
Schimpanshonor föder nya ungar i snitt vart fjärde år, och eftersom ungarna stannar kvar hos sina mödrar under många år händer det att honor får flera ungar att ta hand om. För honan Pocket, som på kort tid fick tre ungar, blev det så. Hennes förstfödda, Paquita, avvek när hennes syster var precis nyfödd. Men inte för att söka sig bort från flocken – hon var långt ifrån könsmogen – utan för att ansluta till ett par vuxna hanar som hon gjort sig hemmastadd hos. Att storasystrar lessnar på att deras mammor ägnar sig åt småsyskon kan man känna igen, men bland schimpanser lägger honorna som regel mer tid på att ta hand om sina söner än sina döttrar. De unga honorna kommer ju småningom att lämna flocken medan hanarna stannar kvar. Som vuxna besöker de regelbundet sina mödrar och yngre syskon, och kan alltså ge de åldrande honorna stöd och skydd. Att lägga mer tid på en nyfödd hane ger därför, resonerar Krief, en bättre utdelning för honan, då ungen får större chans att överleva och det också skapar starka band mellan dem.
Hanarna tar inte som ”pappor” aktiv del i uppfostringen av ungarna, men kan ändå leka med dem, då leken är en viktig del av ungarnas uppväxt. Ungarna leker också ensamma eller med andra ungar – de hoppar från träd och gör saltomortaler eller kullerbyttor –men i leken med de vuxna handlar det om boxning, kurragömma eller tafatt. Leken anses viktig för att ungarna ska utveckla fysisk smidighet och social förmåga och lär också ut förväntat beteende i relation till andra, allt viktigt för både reproduktion och den sociala kontexten och nätverket.
I Sebitoli finns gott om föda, vilket gör att schimpanserna där kan leva tillsammans i en större flock utan att det uppstår konkurrens om näringen. Krief tycker sig kunna se att leken knyter schimpanserna närmre varandra, och hon ger flera exempel på hur vuxna schimpanser tagit sig an ungar som antingen förlorat eller lämnat sina mammor. När Paquita avvek från sin mamma, tog sig den vuxna hane som hon anslöt till, med en gång an den lilla och såg till att hon hittade mat. En annan unghane på omkring tolv år tog sig an två moderlösa ungar på åtta och tre år sedan deras mamma försvunnit. De tre unga hanarna levde sedan tillsammans i tio års tid och den äldsta tog ansvar för de mindre, tvättade och passade dem som en mamma. När en av de yngre en dag fastnade med handen i en tjuvsnara och skadade sig rejält, försvann han småningom utan ett spår. Ett par veckor senare försvann också den mindre ungen. Den äldstes beteende förändrades då totalt. Från att ha varit en livlig unghane som hjälpt andra, blev han liksom frånvarande och såg ut att ständigt vara på flykt.
Det är tydligt att schimpanser känner känslor, särskilt sorgen och saknaden blir tydliga i Kriefs redogörelse, som när de två adoptivbröderna försvann, eller då ungar förlorat sina mödrar, eller när ungar inte överlevt födelsen. Forskningsstudier har de facto funnit tydliga tecken på depression och PTSD hos föräldralösa schimpansungar, liksom på självskadebeteende och fobier på en nivå som inte återfinns hos välmående schimpanser i vilt tillstånd.
Krief föreställer sig också känslan av saknad hos de unga honor som migrerar till en ny flock, och beskriver det som ett uppbrott från ett liv till ett annat. Och precis som hos människorna kan man också filosofera kring känslosvallen under det som kan betraktas som honornas tredje liv, som äldre, med sämre hörsel, syn och rörlighet. Till skillnad från oss människor, som ju har för vana att ta aktiv del i barnbarnens liv, lever äldre schimpanshonor avskilda från övriga flocken, kanske för att de inte lever särskilt många år efter att ha fött sin sista unge eller är för trötta för att vara ”mormödrar” till sina döttrars ungar. Däremot får de fortsatt besök av sina vuxna söner.
*
Men schimpansernas liv i Sebitoli är inte bara lek, vänskap, familjeband och parning. Där finns många faror och det gemensamma namnet på dem alla stavas ”människan”. En sådan fara är trafiken. Genom Sebitoli går en asfalterad väg som binder samman Ugandas huvudstad Kampala med Republiken Kongo. Trafiken är tät och hastigheten hög, och många trafikolyckor äger rum när djur – schimpanser men också babianer och elefanter – försöker korsa vägen.
En annan är tjuvjakten. I söder finns nationalparken Kibale med stora ytor helt utan mänsklig aktivitet, men i övrigt gränsar observationsområdet till plantager, framför allt monokulturer med te eller eukalyptus. När schimpanserna letar sig till dit för att söka föda kan de råka på fällor som satts upp för att hålla djuren borta. Flera av schimpanserna i Sebitoli lider av skador de fått när de fastnat i metallinorna och dragit dem med sig, några har förlorat en hand eller fot i en fälla eller tvingas gå med metallinor runt ena handen, något som gör det svårt för dem att röra sig i träden. Även om teamet i Sebitoli ska undvika att komma nära djuren, kan de göra undantag när en allvarlig skada har vållats av människor.
Ett annat stort problem är alla missbildningar. En schimpans kan sakna en fot, en annan ett öra, medan en tredjes ansikte kan vara deformerat av läppspalt. Så mycket som en fjärdedel av schimpanserna har någon missbildning och alla, har man kunnat fastställa, beror på miljögifter. Inte mindre än 60 olika kemiska bekämpningsmedel används i jordbruken runtom Sebitoli och liksom hos människan saknar schimpansmammans moderkaka en skyddande barriär mot kemiska produkter. Gifterna kan därmed passera från mamman in i fostret.
Problemet är mycket svårt att åtgärda. I Sebitoli gör man vad som är möjligt för att sprida information om miljögifterna, men motståndet är stort. Det viktigaste för människorna där är att få bra skördar som kan försörja familjen, schimpanserna i djungeln har därför låg prioritet.
*
Idag är dessa våra närmaste släktingar bland djuren hotade. Endast cirka 200 000 schimpanser finns kvar i världen, alla i ett förhållandevis litet område i västra och centrala Afrika. Dystra prognoser varnar för att schimpansen kan vara försvunnen i vilt tillstånd om så lite som trettio år.
Arbetet för att rädda dem pågår på många nivåer. I början av 1990-talet grundades Great Ape Project, GAP, som syftar till att föra en diskussion kring att försäkra schimpansers, bonobos, orangutangers och gorillors rättigheter på samma nivå som människans. Alla stora apor, människor inräknade, har en dokumenterad intelligens, lyder resonemanget, de har ett känsloliv och deras liv formas av sociala strukturer och bör därför behandlas likvärdigt.
GAP-projektet har lanserat World Declaration on Great Apes Rights, med förslag på tre grundläggande rättigheter som bör gälla för samtliga stora apor: a) rätt till liv b) rätt till skydd av individuell frihet och c) förbud mot tortyr. Även om deklarationen inte antagits formellt har grundtankarna anammats, och i många europeiska länder, Sverige inkluderat, är det numera förbjudet att använda schimpanser i djurförsök.
Krief talar dessutom om schimpanserna som individer och nära vänner, och ser avståndet mellan människa och schimpans som närmast försumbart. ”Jag är till 99% en schimpans”, skriver hon. Hon lyfter också det vi alla kan göra för att bidra. Tänk på vad du äter och dricker, lyder uppmaningen från makarna Krief, som påpekar att många produkter på våra bord kommer från den tropiska zonen. Socker, kaffe, te och kakao odlas också på stora plantager, där man ofta använder bekämpningsmedel för att främja stora skördar. Där människors drivkraft är snabba pengar erbjuds dåliga löner och arbetsvillkor, något som främjar tjuvjakt, Och, uppmanar de, försök att välja schimpansvänliga produkter så att du inte på avstånd bidrar till att förstöra de miljöer schimpanserna behöver för att överleva.
- Klicka här för att läsa om den av oss människor utrotade garfågeln
- Klicka här för att läsa Karin W. Tikkanen om Bin, natur och människa apropå den franska boken Des abeilles au travail
- Se en video med Sabrina Krief från djungeln i Uganda. Franskt tal, men det går enkelt att få det textat på svenska genom att klicka på kugghjulet i ”filmrutan” nederst till höger och välja det alternativet