När den österrikiske författaren Thomas Bernhard (född 1931) avled i februari 1989 var förhållandet mellan honom och Österrike minst sagt frostigt. Dramat Heldenplatz hade haft premiär tre månader tidigare och en av pjäsens karaktärer gör uttalanden som ”Österrike består av sex och en halv miljon debila” och ”Den här lilla staten är en stor gödselhög”.
Pjäsen skrevs till ”50års-minnet” av Anschluss och titeln syftar på den stora öppna platsen framför Hofburg i Wien där Hitler i mars 1938 möttes av österrikarnas jubel. I pjäsens avslutning hörs delar av Hitlers tal och folkets jubel i en nybliven änkas huvud femtio år senare under middagen efter hennes makes jordfästning. Maken, en på 1930-talet utvandrad jude men återkommen till Wien på 1980-talet, har tagit livet av sig på grund av den tilltagande antisemitismen som han ansåg var lika omfattande på åttiotalet som på trettiotalet, om inte värre.
Pjäsen väckte blandade känslor. Inför premiären hade bönder släppt av ett lass gödsel utanför Burgtheater (Österrikes Dramaten) och president Kurt Waldheim (FN :s generalsekreterare 1976-1982) menade att pjäsen var en ”grov förolämpning mot det österrikiska folket”. Jörg Haider, som just var på väg att etablera sig som främlingsfientlig politiker på riksplanet, sade kort och gott: ”Ut med skurken!” Marken under Kurt Waldheims fötter hade för övrigt börjat hetta till. Innan hans presidentperiod var över framkom det att han som lägerkommendant hade skickat människor till gaskamrarna i Auschwitz.
Nåväl, reaktionerna på pjäsen fick konsekvenser. Thomas Bernhard, visserligen svårt sjuk och han avled som sagt tre månader senare, skrev ett kortfattat testamente: Mina romaner får inte ges ut och mina pjäser får inte spelas i Österrike. Det var ord och inga visor. I Tyskland och andra länder gick det bra. Således hade Bernhards näst sista pjäs, Elisabeth II (1987), urpremiär i Tyskland 1990 och teatergruppen ville även spela den i Wien, men det gick ju inte för sig. I stället spelades den i Bratislava, fem mil därifrån, och många österrikare bussades dit.
*
Förhållandet mellan Thomas Bernhard och Österrike hade varit spänt många gånger tidigare. Redan hans debutroman, Frost (1963), hade fått delstatsparlamentet i Salzburg att reagera på hans beskrivning av några gestalter och man ville att kulturdepartementet skulle dra tillbaka det pris som Bernhard tilldelats för romanen. Något decennium senare reagerade staden Augsburg på att en rollfigur i pjäsen Die Macht der Gewohnheit (1975, Vanans makt) betecknade staden som en ”Lechkloak” (floden Lech flyter genom Augsburg) och borgmästaren försökte stoppa en tevesändning av pjäsen, som för övrigt är en av flera pjäser i Samuel Beckets anda. En kvintett cirkusfolk ska framföra Franz Schuberts Forellkvintetten, men repetitionerna kommer aldrig till stånd. Likt männen som förgäves väntar på Godot hos Beckett kommer kvintetten inte ens till första ackordet hos Bernhard.
I en del av den självbiografiska sviten, Orsaken (1975), väcker han den katolska kyrkans vrede då han menar att bytet av Hitlers nuna mot ett kors i skolsalen under 1940-talet egentligen inte spelade någon roll. Och det pekar mot två ständigt återkommande teman hos hans gestalter, kritiken mot katolicismen och nationalsocialismen. Österrikes bristfälliga uppgörelse med den senare gisslar han, förutom i Heldenplatz, särskilt hårt i pjäsen Vor dem Ruhestand (1979, Inför pensioneringen) och romanen Utplåning (1986).
Det senaste halvseklet har två österrikiska författare, Elfriede Jelinek och Peter Handke, tilldelats Nobelpriset. Kanske hade Thomas Bernhard också fått det om han levt några år till, han blev bara 58 år. Från 1980 avsade han sig visserligen alla litterära priser och man vet inte vad som hänt om Svenska Akademien hade tilldelat honom priset. Kanske var Akademien rädd för en ny Sartresituation. Skulle han verkligen tacka ja till ett pris?
Det finns vissa likheter mellan Peter Handke och Thomas Bernhard. Båda skriver långa meningar med otaliga inskjutna bisatser, men jag upplever det som om bisatserna har motsatta effekter hos de båda. Hos Handke har de en inbromsande verkan, som får läsaren att hela tiden ta ett steg tillbaka. Som om man nästan ramlar baklänges. Medan de hos Bernhard har en pådrivande verkan, som om man är på väg att falla framstupa.
*
Men tiderna förändras. Ett decennium efter Thomas Bernhards död blev påtryckningarna på hans bror Peter Fabjan, kvarlåtenskapsförvaltaren, för hårda. Man ville ha tillgång till hans brors pjäser och böcker också i Österrike. Fabjan släppte på restriktionerna men han höll fortfarande hårt i Bernhards verk. Efterlämnade manus, utkast och brev förvarades i ett arkiv i Gmunden, en mindre stad i Oberösterreich där Bernhard framlevde sina sista år, och ett tag även i Fabjans privata lägenhet.
Det frostiga förhållandet mellan Thomas Bernhard och österrikiska staten luckrades alltså långsamt upp. Han var ändå en världsförfattare med mer än åttahundra originalöversättningar. Och 2022 förvärvade Nationalbiblioteket i Wien Bernhards samlade alster: Utkast, ungdomsdikter, foton, läsningar, korrektur, ja, allt omkring det som till slut blev ett tjugotal romaner och nästan lika många pjäser.
Den 29 april öppnade en stor utställning med delar av materialet på bibliotekets Literaturmuseum, Dem Stumpfsinn die Geisteskappe aufsetzen (ungefär: ”Sätta tankens huva på idiotin”). Det högtidliga öppnandet skedde i närvaro av kulturministern och Peter Fabjan (88 år). Man kan säga att cirkeln var sluten, Thomas Bernhard hade förvandlats från skurk till nationalikon.
Passande nog spelades samtidigt på Burgtheater en dramatisering av hans roman från 1984, Holzfällen (Skogshuggning). Också den skandalomsusad och strax efter utgivningen indragen i Österrike, då tonsättaren Gerhard Lampersberg kände igen sig i romanen (som karaktären Auersberger) och ansåg sig så illa skildrad att han anklagade Bernhard för ärekränkning. Förlikning skedde efter ett halvår och boken släpptes fri i Österrike igen.
*
Utställningen på Literaturmuseum lämnar inte mycket övrigt att önska om Bernhard. Här kan du se fotografier från olika skeden av livet, parade med utdrag ur bl a Självbiografierna (1975-1980). Här finns de första försöken i sena tonåren på diktens bana, några av hans domstolsrapporter från början av femtiotalet i Demokratischer Volksblatt i Salzburg. Du kan sitta i Bernhards fåtölj och lyssna till hans läsningar av utdrag ur ett tiotal romaner. Du kan se korrektur på romansidor, läsa korrespondens med förlag – främst Suhrkamp.
Till utställningen har man framställt en mer än trehundrasidig ”katalog” med texter av tjugotalet Bernhardkännare som tar upp olika delar av Bernhards verk och liv. En märklig händelse skildrar Robert Menasse i en kort och ödesmättad text. En kråka irrade sig en dag in på café Bräunerhof och skapade panik bland servitörer och gäster. Till slut slog den sig ner på den lugnt tidningsläsande Thomas Bernhards axel. Tre månader senare var Bernhard död.
Vidare redogör Bernhard Judex för Bernhard som naturskildrare från debutromanen Frost (1963) till Heldenplatz. Naturen spelar en stor roll i de flesta romanerna och dyker också upp i flera av pjäserna, som granbarkborrens framfart i Jaktsällskapet (1974).
Wiens stora sinnessjukhus Steinhof är spelplats för delar av Wittgensteins brorson (1982) och Gå (1971). Juliane Werner diskuterar sinnessjukdomens roll i romanerna. Bernhard var inte främmande för radikala strömningar inom psykiatrin under 1950- och 1960-talet.
Andra texter berör bland annat hur Bernhard fann sin stil, anarkisten Pjotr Krapotkins inflytande, självmordstankar och antifilosofer i Bernhards verk.
Österrikes omfamning av Thomas Bernhard har till och med gått så långt att hans grav på Grinzings kyrkogård har blivit en ”Ehrengrab” – alltså en grav vars skötsel staten ansvarar för. Där vilar han in i evigheten tillsammans med sin 37 år äldre ”Lebensmensch”, Hedvig Stavianicek, och hennes make, som hade avlidit flera år innan Thomas och Hedvig träffades omkring 1950.
- Klicka här för en överblick över verk av Bernhard som Jan Erik Bornlid har översatt, liksom här för hans översättning av diktsamlingen Ave Vergilius
- En dokumentär från ORF för den som vill veta mera om ”skandalen” inför och efter premiären av Heldenplatz