Robert Azar presenterar en denna gång annorlunda bok av Modiano – en fragmentarisk essä om Montparnasses konstnärliga historia under 1800-talet fram till efterkrigstiden – skriven tillsammans med den yngre Christian Mazzalai, gitarrist i rockbandet Phoenix, men ändå med samma brokiga men omisskänneliga porträttkonst som i Modianos romaner.
Patrick Modiano har ibland anklagats för att upprepa sig. Vanligtvis utspelar sig också hans romaner i Paris under den tyska ockupationen och befolkas av bisarra typer, medan ett dunkelt hot sätter prägel på handlingen. Även formatet är repetitivt: kort och avskalat, med kännbara strykningar som lämnar utrymme åt läsarens fantasi.
Men den i fjol utgivna 70 Bis. Entrée des Artistes bär nyhetens behag. Det rör sig om en fragmentarisk essä (”en berättande-undersökning” enligt förlagskatalogen) om Montparnasses konstnärliga historia. Boken tar avstamp i ett hus på rue Notre-Dame-des-Champs, vilket genom årens lopp har frekventerats av åtskilliga kulturpersonligheter. Huset med dess anslutande trädgård står kvar än idag, på den slingrande gatan som är belägen ungefär halvvägs mellan Luxemburgträdgårdarna och konstnärskaféerna vid Vavin. I boken fortsätter alltså Modiano att utforska Paris mysterier, men han tar sig an dem som essäist och kulturhistoriker, snarare än som romanförfattare.
Och han har skaffat sig en medförfattare. Den drygt 200-sidiga boken, rikligt och kreativt illustrerad, är skriven tillsammans med vännen Christian Mazzalai, som är gitarrist i rockbandet Phoenix. (Bandet tilldelades 2010 en Grammy för skivan Wolfgang Amadeus Phoenix.) I ett tv-inslag säger Modiano, född 1941, att Mazzalai, född 1976, skulle ha kunnat vara hans son med avseende på åldern. Till skillnad från Nobelpristagaren Modiano, har Mazzalai inte skrivit några andra böcker. Han saknar även bakgrund som historiker. Man kan fråga sig i vilken mån han har bidragit till boken.
I en intervju berättar Mazzalai att han av en slump fann en låda med klippsamlingar om konstnärer som bott på rue Notre-Dame-des-Champs. Så föddes tanken på boken. Det är dock en så typisk modianoesk tilldragelse att dess sanningshalt kanske borde ifrågasättas. I sina senare utforskningar ska Mazzalai ha lagt märke till en äldre kvinna som ofta stod vid gallergrinden och tittade in i trädgården. När han väl fattade mod och tilltalade henne berättade hon att en man, som ”förmodligen hade varit hennes far”, hade residerat på adressen för länge sedan. Det rörde sig om den amerikanske poeten Ezra Pound, en hal typ som likaledes hör hemma i Modianos absurda universum.
Inledningsvis hänvisar den osannolika författarduon till 1800-tals författaren Gérard de Nervals bok om Montmartre, Promenades et Souvenirs. Den melankoliske diktaren hörde till de lidande snillena i den senromantiska generationen, han skrev groteska berättelser om kärlek och galenskap som kom att influera surrealisterna. Efterkommande generationer har uppfattat hans mystiska död på en av Paris smutsigaste gator (det har ännu inte fastställts huruvida det rörde sig om självmord, rånmord eller en våldsam frimurarritual) som ett bevis för hans originalitet som konstnär
I Nervals efterföljd fokuserar Modiano och Mazzalai alltså på en annan förstad på andra sidan av staden. Till skillnad från Montmartre (som faktiskt ligger på ett berg) saknas det naturlig elevation i Montparnasse. Kvarteret lär ha tilldelats sitt förvisso lämpliga namn av Sorbonnestudenterna som slog runt där på 1600-talet. De ironiskt sinnade ynglingarna uppkallade en i området belägen skräphög efter Parnassos, där musernas boning låg i den grekiska mytologin.
Modianos och Mazzalais skildring tar sin början något senare, mot mitten av 1800-talet, under det andra kejsardömet, då de stora boulevarderna anlades i Paris och deras föregångare Nerval miste livet. Likafullt tecknar de en högeligen pastoral bild av området. En doft av lantgårdar och lummiga dalgångar stiger från de mjölkvita bladen. De betonar att ett nunnekloster låg i husets omedelbara närhet, vilket det alltid tycks göra i äldre skildringar av den parisiska landsbygden.
Men i själva verket låg rue Notre-Dame-des-Champs i det centrala Paris, inom stadsmurarna som restes strax före revolutionen 1789. Att Modiano och Mazzalais har valt denna historiskt missvisande inramning kan måhända förstås som ett symptom på Modianos förkärlek för historiska mystifikationer. Även i hans romaner har sant och osant en obehaglig benägenhet att beblanda sig, och detta på ett sätt som väcker tidlösa frågor angående verklighetens väsen och fiktionens kraft. Men hur skickligt författarduon än tillämpar den konstnärliga friheten vid belysandet av detta hörn av Paris historia, förmår de inte helt beslå läsaren med skygglappar inför de ekonomiska krafternas iskalla realitet.
Under 1800-talets senare hälft sökte sig många människor med konstnärsdrömmar till Montparnasse. De kom från hela världen, även från Norden, lockade av konstskolorna och de billiga hyrorna. Skulptörerna, som behövde större utrymme, installerade sig i uttjänta stall och omdanade köksträdgårdar till utomhusateljéer. Sålunda, framhäver författarna, såddes redan vid denna tid fröet till det kosmopolitiska Montparnasse, som skulle blomstra under de ”galna åren” efter första världskriget.
Lejonparten av boken består av miniatyrporträtt av de människor som på ett eller annat sätt har frekventerat huset på 70 bis, rue Notre-Dame-des-Champs. Ibland är det oklart huruvida de har varit verksamma där en längre tid, om de blott har passerat förbi, kanske på en fest eller en utställning, eller rent av huserat i en närliggande bostad. I boken defilerar de såsom en kortege av fantomer från det förflutna, hastigt tecknade utifrån ett eller två ögonblick i deras levnadshistoria, på ett sätt som påminner om den brokiga men omisskänneliga porträttkonsten i Modianos romaner.
Åtskilliga celebriteter nämns i förbigående, men här ska vi slutligen nämna några något mindre kända personer; ett axplock som förhoppningsvis förmedlar en känsla för boken som helhet.
Mot slutet av 1800-talet kom många amerikanska kvinnliga konstnärer till huset i Montparnasse. De flydde från det kvävande puritanska klimatet i dåtidens Amerika; några av dem hade brutit med sina familjer för att ägna sig åt Konsten, lämnande makar och barn bakom sig. Elizabeth Gardner föddes 1837 i delstaten New Hampshire och begav sig som 37-åring till Paris. Hon fick särskilt tillstånd av parispolisen att gå klädd som en man och gifte sig med konstnären Bouguereau. Hon målade stämningsfulla verk med påtaglig färgkänsla. 1879 vann hon ett hedersomnämnade av Salongen.
Även många skandinaver rörde sig kring adressen. Den färgstarke greve Wrangel (som under en resa med drottning Sofia spelade bort den kungliga reskassan på ett kasino i Nice) omnämns i boken, samt Nils von Dardel, dandyn som en gång ska ha betraktats som ”den vackraste mannen i Montparnasse” jämte Modigliani och Abdul Wahab.
Den legendomspunne person som gått till historien som ”Montparnasses cowboy”, föddes som Samuel Granowsky i Ukraina på 1880-talet. Granowsky studerade konst i Odessa och flyttade sedan till Paris. Efter kriget sågs han ofta rida omkring på sin häst i Montparnasse, iförd cowboyhat och väst och med en cigarett i mungipan, han som aldrig varit i Texas. En amerikansk journalist skrev om honom: ”Om ni uttalar namnet Granowsky på kaféerna svarar man er: ’Han kommer snart’. […] Det finns ingen bättre kamrat.” Granowsky arresterades 1942 av den franska polisen, eftersom han var jude, och dog i Auschwitz.
De som trivs i Modianos poetiska värld kommer även att fatta tycke för denna besynnerliga bok, som bär frihetens behag och som är komponerad i en livsbejakande och sorglig tonart.
- Klicka här för att läsa Ingrid Elam om den franske bortglömde men nu återupptäckte författaren Luc Dietrich och om hans böcker som kunde ha varit skrivna idag, som rapporter från en värld där framtiden är mer oviss än någonsin.
- Klicka här för att läsa Robert Azar om Théodore Fraenkel och en omärklig mans märkliga liv
- Se ett samtal på plats med de båda författarna här