Sigbjörn Skådens roman på norska Planterhaug – om samisk identitet och tillhörighet, om bevarande av eller avståndstagande från samisk familjebakgrund – har samtidigt med dess samiska version Láŋtdievvá nominerats till Nordiska Rådets litteraturpris 2026.
När Sigbjörn Skådens roman Planterhaug kom ut på norska 2025 gavs den också ut i en samisk version med titeln Láŋtdievvá. Båda versionerna har nominerats till Nordiska Rådets litteraturpris, den senare från Det samiska språkområdet. I den norska juryns motivering kan man läsa att Planterhaug framstår ”som en särdeles originell roman med starka språkliga och formmässiga kvaliteter, som gör att den tydligt utskiljer sig i norsk samtidslitteratur.” (klicka här för att läsa båda motiveringarna).
En bakgrund till såväl Skådens nya roman som tidigare verk är hans uppväxt i den samiska byn Planterhaug i Nordnorge, där moderns släkt bott i generationer. Själv flyttade han dit med familjen då han vara fyra år och bodde där under sin barndom och uppväxt.
Hans erfarenheter av att å ena sidan inte bli accepterad som en riktig same och å den andra bli mobbad på grund av sin samiska bakgrund har gett stoff till hans skildringar av samiska barns uppväxt och till frågor om identitet och tillhörighet, där strävandena efter att bevara det samiska språket och kulturen har ställts mot avståndstaganden från den samiska familjebakgrunden med dess språk och historia – teman som spelar en viktig roll också i Planterhaug.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Skåden har intresserat sig både för revitaliseringen av samiska språk och för den exkludering av samer bland samer som också förekommer. I en intervju berättar han om det samiska nationsbyggandet på 1970- och 80-talen som var inriktat på att lyfta fram kollektiva symboler som helst skulle vara exklusivt samiska. Senare, under 1990- och tidigt 2000-tal, när han själv var ung, uppstod en kritik mot den typen av nationsbyggande för att det utestängde samiska grupper utan någon relation till de symboler som framhävdes. I den kontexten uppstod en strävan att skapa nya, alternativa symboler och ett fokus på variation och mångfald.
För Skådens del har detta lett till att han ofta återkommer till frågor om vad som uppfattas som samiskt och vad för slags gränsdragningar som sätts i spel då det samiska ska definieras och avgränsas.
*
I Planterhaug reser huvudpersonen, poliskommissarie John Edgar Huuva, från Oslo till byn Planterhaug för att undersöka de oklara omständigheterna kring den äldre alkoholisten Nilsens dödsfall. Han har övertalat sin motvillige chef att låta honom göra efterforskningar i fallet som polisen betraktat som avslutat.
Ganska omgående står det dock klart att det mest varit en förevändning för honom att kunna resa dit och att hans motiv är mer komplexa. För byn, som han under sin barndom besökte med sin far Ragnar Pedersen, har en viktig plats i familjehistorien. Ett helt annat mysterium därifrån, som långt mer än Nilsens dödsfall skaver i honom, är hans kusin Rakels försvinnande och de konsekvenser det fick för hans familj. Hennes försvinnande medförde för hans del också en förlust av den plats han förknippar med sitt samiska arv och sin tidigare familjegemenskap.
Huuva, som numera bor och arbetar i Oslo, har ännu minnen, känslor och en längtan efter den förlorade tillhörigheten i Planterhaug. Och även om han i början av sin undersökning och vistelse i byn frågar ut olika personer om Nilsens dödsfall, hamnar snart vad som hänt denne i skymundan. Istället lägger Huuva sin energi på att genom byborna få reda på sanningen om Rakels försvinnande.
Huuva som till dels är en förnorskad same och till dels en man som har krafter och egenskaper som förknippas med uråldrig samisk kultur, har bytt faderns förnorskade namn Pedersen till det gamla släktnamnet Huuva för att signalera sin samiska tillhörighet. Inom honom pågår en kamp mellan den rationelle, moderne tjänstemannen inom polisen och vad som ännu lever hos honom av samiska myter, folktro och symbolik. Under sina möten med lokalbefolkningen i Planterhaug framhäver han närmast parodiskt att han agerar på uppdrag av staten, samtidigt som han påpekar sina samiska familjeband och anknytningen till orten.
Inte bara han själv utan också andra anser att han har särskilda krafter som gör det möjligt att förutsäga händelser och vad människor ska säga, något som gör honom både till en framstående kriminalpolis med hög uppklarningsprocent och till en framgångsrik schackspelare.
Han finner snabbt att det finns mörka krafter och ondska i Planterhaug. Han ser en flicka med sex fingrar, en mytologisk gestalt med band till en älv. Forsen är en plats med en speciell betydelse i samisk tradition, där vattendrag ses som levande väsen till skillnad från reglerade älvar. Huuva – som alltmer känner en samhörighet med naturen och olika existensformer – ser fördämningen av en lokal älv som en slags övergrepp i linje med urgammal samisk verklighetsförståelse.
Det är också ett återkommande motiv i nutida antikolonial aktivism. Synsättet återspeglas i slagordet ”Låt älven leva” som använts av samer och miljögrupper som protesterat mot regleringen av älvar och mot hur naturen exploateras och förstörs, vilket skadar den känsliga balansen i universum. Medan ett sådant tämjande av naturen i narrativ om moderniteten representerar en framgång, något som ger människor en dricksvattenreserv, är det enligt den traditionella, holistiska verklighetsförståelsen istället ett övergrepp som skadar symbiosen mellan människa och miljö, en kränkning av den levande älven. Motiven dammens döda vatten, romanens anspelningar på övergrepp mot kvinnor och de skrikande svinen på en gård som Huuva besöker ställs i relief mot ett förflutet med skönhet och balans mellan olika livsformer.
*
Men nu är Planterhaug inte en övertydlig roman som presenterar ett enhetligt narrativ om modernitet, tradition, förnorskning och revitalisering. Ett framträdande berättartekniskt grepp är att Skåden vid flera tillfällen introducerar olika tänkbara intrigelement. Flera kapitel utgår ifrån vad som skulle ha hänt om Huuva inte hade gjort det han gjorde, utan i stället valt en annan väg.
Vid ett tillfälle ger sig polismannen Huvva iväg för att undersöka en brand som synts i fjärran. Kapitlet som följer den händelsen har den hypotetiska rubriken ”Samtalen som kunne ha funnet sted dersom Huuva ikke hade beinet gjennom skogen mot Johnsengården i bekmørket”. Det samtal som presenteras i detalj i kapitlet utspelas i ett mystiskt vindsrum som nås via en lucka i taket på toaletten. De närvarande personerna är Huuva, pensionatsvärdinnan och en mystisk person med nåjdegenskaper som presenteras som värdinnans son som hon fick i ung ålder. Barnet föddes på vinden efter att Rakels bästa vän, en då 14-åriga flicka, hittats ensam och medvetslös i naturen.
Huuva är förstås angelägen om att få reda på vad flickan varit med om, men hon har inga minnen av vad som hänt. Värdinnan berättar att hon och Rakel som barn velat leva ett fritt liv men att de allteftersom lurats in i en krets av onda män. Hon berättar också att Rakel inte är biologisk dotter till kvinnan som var gift med Huuvas farbror och att styvmodern behandlat Rakel illa. Detta är nyheter för Huuva som levat i tron att Rakel hade ett gott hem.
Värdinnans berättelse är det närmaste läsaren kommer mysteriet som hemsöker Huvva och som han själv kunnat få ta del av om han inte i sin roll som polis istället sprungit iväg mot den brinnande gården.
*
Den mångfald narrativa möjligheter som de hypotetiska och alternativa berättelserna erbjuder fungerar som en destabilisering av statiska och entydiga berättelser. Till romanens mångfald av narrativa möjligheter bidrar symbolik, övernaturliga händelser, och de historier och sagor som olika romanpersoner berättar.
Trådarna löper samman i romanslutets skildring av en omgång brädspel som Huuva spelar med Rakels styvmor i familjehemmet han besökte som barn. Spelet handlar om kampen mellan samer och majoritetsbefolkningen. Huuva är på folkets sida, álbmot, av brädan medan styvmodern är på den norska majoritetsbefolkningens sida, dážasidan. Bland folkets spelpjäser finns älven och tornet som motsvaras av havet och kyrkan på den norska sidan.
Huuva blir snabbt varse att farbroderns änka inte alls är den välvilliga släkting han trott utan en fiende och motståndare i kampen för samernas överlevnad: ”Folket ditt, sier tante. Samane. Snart høyrer folket ditt fortida till. Folket ditt. Samane. Dei er utdøyande.” Huuva ger sig emellertid inte utan kontrar med att han ändå vill återta det som förlorats och att han vill vara på rätt sida av historien, dvs på den sida som kämpar för samernas överlevnad och revitalisering.
*
När Huuva lämnar Planterhaug för att återvända till Oslo har han varken fått reda på något nytt angående Nilsens dödsfall eller Rakels försvinnande. På tillbakafärden hör han än en gång den sexfingrade flickans röst: ”Det er stemmen til den seksfingrede jenta, hun kan høres, men er ingenstedes å se.”. Den inre rösten säger till honom att hon hör hemma i Planterhaug, varpå han tänker: ”Hjem, hvor er det?” Hans sökande är inte över, men vad efterforskningarna i Planterhaug visar för läsaren är att han är inne i en process som tar spjärn mot assimilering och utplåning av det samiska.
Planterhaug är en intressant roman om hur nuet formas av det förflutna och hur man bär med sig berättelser från barndomen och uppväxten som fortsätter att påverka livet som vuxen. Huuva är inte en landsbygdssame utan en storstadssame som är tjänsteman i staten, hans identitet är en identitet i vardande.
- Klicka här för att läsa om Sigbjørn Skådens roman Fugl – den i en mening första science fiction-romanen av en samisk författare
- Klicka här för att läsa om Röster från samisk och annan nutida antikolonial urfolkskultur
- Se en trailer till filmen Ellos eatnu – Låt älven leva som är baserad på händelserna kring Alta-konflikten i Norge,