har døden taget noget fra dig så giv det tilbage
Carls bog

Naja Marie Aidt föddes på julafton 1963 i Egedesminde på Grönland. Sedan 2008 är hon bosatt i New York. Hon är ett av de mer kända namnen i nittiotalsgenerationen i Danmark. Växlar mellan att skriva poesi och noveller. Senast översatta bok till svenska är Bavian (översatt av Leif Janzon), som fick Nordiska rådets litteraturpris 2008. År 2017 utkom den öppet självbiografiska boken har døden taget noget fra dig så giv det tilbage med underrubriken Carls bog.

 

”Vi planterade ett magnoliaträd på din grav”

En vän gav mig en bok i present med orden: ”Det känns konstigt att jag ger dig en sådan bok. Den är nämligen det hemskaste jag läst, helt outhärdlig. Och ändå måste man läsa den. Den slår ut allt annat som skrivits på danska under året.”

Att få sådana ord på vägen påverkar förstås läsningen. Jag slår upp första sidan och är beredd på det värsta. Och där kommer det. Jag förstår det med mitt förnuft med en gång. En ung människa dör oväntat och lämnar efter sig en sörjande mor, en sörjande familj, sörjande vänner.

Känslorna behöver mer tid på sig. Jag behöver lära känna den döde först. Jag behöver lära känna den sörjande modern. Det tar ett tag. Det första tecknet på att jag blir påverkad är att jag så ofta måste lägga boken ifrån mig. Jag läser den i små portioner. Medan jag gör det läcker sorg sakta in i mig.

En mor har fyra barn och ett av dem, Carl, dör. Carl är 25 år och sent en kväll testar han några hallucinogena svampar med en vän, drabbas av psykos och hoppar naken ut genom ett fönster på fjärde våningen.

En mor är författare och försöker sätta ord på chocken och sorgen, ursinnet och förtvivlan. Det går inte. Hon kan inte formulera sig. Allt hon tidigare skrivit äcklar henne. Orden faller från varandra. Språket upplever hon som sterilt. Efter bara någon mening dör det.

Och ändå skriver hon till slut. Carls bok.

En mor skriver och plågar sig genom olika trådar, släpper dem när det tar stopp, återvänder efter ett tag, upprepar det tidigare skrivna och ser om hon kan komma längre. Det är trådar om Carls sista timmar i livet, om dödsbudet, om hans födelse och barndom, hans liv, drömmar, allt det som gjorde att just han var han.

En sörjande mor söker efter andra som skrivit om smärtsamma förluster. Den franske poeten Stéphane Mallarmé, som förlorade sin åttaårige son Anatole och lämnade efter sig fragment och anteckningar till en sorgebok som han dock aldrig lyckades skriva. Den polske poeten Jan Kochanowski, som bröt mot all konvention och skrev sorgedikter (”treny”) om sin dotter Urszula som dog endast tre år gammal. Gilgamesh som sörjer sin döde vän i Gilgamesheposet. Författarna Jacques Roubaud, C S Lewis, Anne Carson, Denise Riley, Walt Whitman.

En mor skriver sina första sammanhängande rader på en servett, nästan oläsligt:

magnolian finns
magnolian finns
den suger sin näring djupt ur marken
den suger sin näring djupt ur marken

Det är Inger Christensens Alfabet som ekar. Det var som om Inger Christensen satt inuti henne och läste upp dikterna. Det gav lindring. Det var första gången som konst ”inte var spya”.

En mor försöker rädda vad som räddas kan. Tidigare har en mängd magasinerade foton och brev gått förlorade i en brand. Nu går hon igenom sonens kvarlåtenskap. En nerkastad anteckning om ett musikaliskt verk – och hon skaffar en inspelning och lyssnar på det. Försöker uppfatta det – med sonens öron.

Och hon genomsöker sitt eget liv. Minnen, dagboksanteckningar, speglingar, drömmar, varsel. Är det något hon har missat? Var hans tidiga död förutbestämd?

En mor orkar skriva: ”På ett rullbord ligger en liten påse med ett tunt, vävt armband, det är Carls, det är det enda han hade på sig när han fördes hit, det har klippts loss från hans handled och jag tänker: Han föddes på det här sjukhuset, och när sjuksköterskan kom och lade honom hos mig hade han på sig ett armband, det armband som visade vem han var, vårt barn, en pojke, född klockan 14.32, jag tänker: Du kom till jorden här och du ska dö här, armband fästes vid dig, armband klipptes av, jag tar den lilla påsen och stoppar den i fickan, jag kramar påsen i fickan, jag går tillbaka till väntrummet, och det är ljust ute, det är söndag morgon och klockan är nästan sex, och så går vi hem.”

Till slut slår det mig att Naja Marie Aidts kompromisslösa, brutala och ogarderade bok faktiskt är tröstande. Hon skriver så detaljerat om det chockerande att man kan luta sig en liten aning mot det, känna en liten smula trygghet. En flimrande låga i skuggriket. Hon skriver också trösterikt om de räddande änglar som hennes vänner är. Som rycker in och tar hand om det som en sörjande mor och en sörjande familj inte längre klarar av att sköta.

Den sista raden i boken hovrar som förstarad på förstasidan, även om den inte står utskriven. Den skriver dit sig själv, kan inte tänkas bort – liksom omega inte kan tänkas utan alfa. Och den är outhärdlig när jag väl fattat dess innebörd. Så outhärdlig att jag inte förmår hålla den kvar, tappar den. Modern och författaren Naja Marie Aidts försöker rädda sin son upp ur underjorden och jag deltar. Hon försöker och hissen kommer allt närmare. Hon ”vet” att han är i den. För varje våning ger den ett litet ljud ifrån sig. Snart är boken klar men för att kunna sätta punkt måste hon se om han verkligen står där när hissdörrarna glider upp…

”Jag tänker på mitt döda barn; hans tid och hans liv är inkapslade i mig. Jag har fött honom. Jag ska rymma hans död. Jag kommer fortsätta att kämpa som en lejoninna för honom. Ingen får göra honom orätt. Ingen får glömma honom. Inte så länge jag lever. Jag skyddar honom alltjämt, jag känner honom precis lika väl som jag känner mina levande barn.”

En mor tvingas efter en ursinnig kamp över sidorna ändå till slut kapitulera och skriva dit slutraden.

Det er den 16. marts 2015, og Carl er død.

 

 

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!