Tre romaner 
Henrik Nor-Hansen

Nor-Hansens roman Termin nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 2017 men har trots det fått liten uppmärksamhet. Mikaela Blomqvist skriver här om den och två andra av hans romaner i trilogin Tre romaner  att Nor-Hansen genom sin sakliga metod, som står i direkt motsats till autofiktionen, funnit och förfinat en form för att gestalta den moderna tidens tomhet via det allmänna och opersonliga.

 

Är fiktionen död? Det föreslog den namnlöse, författande jagberättaren i Henrik Nor-Hansens (f. 1967) kortroman En redegjørelse for reisestipendet 2010 som kom ut i Norge 2012. Samtidigt konstaterade han att fiktionen har blivit alltmer dominerande i samhället. Det är inte längre viktigt vilka erfarenheter som låter sig formuleras, bara vilka formuleringar som är attraktiva och önskvärda. För det mer sanningsenliga, deprimerade talet och den likaledes sanna, deprimerade skriften finns inte längre någon lämplig social kontext. Vi lever i det positivas hegemoni.

Liknande tankar återkommer i Nor-Hansens följande roman En kort evaluering av psykosocialt stress från 2014. Här kontrasteras ett norskt samhälle i ekonomisk tillväxt mot den tomhet som präglar invånarnas liv:

”Norske husholdninger opplevde økt kjøpekraft, men undersøkelser viste også en svekket entusiasme for framtiden. Det er uklart hva som lå i dette. Folk svarte unnvikende på spørsmål om hvor de ville være om henholdsvis ti, tjue og tretti år. Mange oppgav kaffe som den største lykken i livet.”

Det bekanta sociala kontraktet är hos Nor-Hansen utbytt mot det mer personligt påträngande joviala kontraktet. Det tvingar fram ett allt större avstånd mellan tanke och handling.

I hans senaste roman Termin. En framstillning av vold i Norge från 2016 gör sig samhällets undanträngda olycka påmind i en serie oförklarliga våldsdåd i småstaden Hommersåk. Ett av dem drabbar romanens huvudperson, den nygifte 26-årige elektrikern Kjetil Tuestad. 1998 blir han utsatt för en grov, oprovocerad misshandel efter vilken han aldrig lyckas ta sig tillbaka in i sin egen tillvaro. Om till följd av en hjärnskada eller andra orsaker är oklart, hans liv förblir lika osammanhängande till det yttre som till det inre. Mot slutet av romanen konstaterar han att han har ”et upersonligt forhold til seg selv.”

Utsagan kunde lika gärna ha kommit från författaren i En redegjørelse for reisestipendet 2010 eller Halvor Leland, vars öde utgör navet i En kort evaluering av psykosocialt stress. De tre romanerna gestaltar alla en känsla av djupt förfrämligande och kan betraktas som en trilogi. I Danmark gavs de nyligen ut som en bok under samlingsnamnet Diegesis. Titeln syftar troligtvis på det objektiverande berättande som förenar romanerna. Nor-Hansen använder ett aktivt distansskapande, byråkratiskt språk.

En redegjørelse for reisestipendet 2010 är den mest konventionella av de tre böckerna. Som titeln anger rör det sig om en redogörelse för en stipendieresa, i jagform med någon fiktiv stipendienämnd som adressat. Språket är sakligt och korthugget. Den berättande författaren åker till Kanada för att skriva, drabbas av djup depression, får minnesluckor och förföljs av en enträgen upplevelse av meningslöshet. Till romanens finesser hör att det är omöjligt att avgöra om stilen är ett uttryck för berättarens känsla eller en konsekvens av den från det yttre pålagda formen. Nor-Hansen spelar med detta och med det vanemässiga litterära språket, ibland genom att låta berättaren avbryta sig själv: ”Det kom flere dager med tåke og vindstille. Men behøver jeg å gjøre rede for været?”

Samtidigt innehåller redogörelsen mycket som inte verkar höra hemma där. Författaren berättar om hur han lär känna en man vid namn Robert och förälskar sig i dennes döda syster efter att han får höra att hon har begått självmord. Till de verkliga kvinnor som flimrar förbi i romanen har berättaren däremot ett utpräglat instrumentellt förhållande. Erotiken blir ett sätt att markera distans istället för närhet, romantiken finns bara i fantasin. Efter att författaren har tillbringat ett par dygn med en kvinna försvinner hon spårlöst på ett köpcenter för att aldrig dyka upp igen. Allt är tillfälligt och fragmentariskt. Berättaren säger sig uppleva världen som ett skådespel.

Med Halvor i En kort evaluering av psykosocialt stress är det än värre ställt. Boken inleds med att han insjuknar i psykos 1988, under en ensam forskningsexpedition inriktad på skogssniglar. Också här har fiktionen en tvivelaktig roll:

”Inbillningskraft og lav stresstoleranse har nok lenge stått sentralt i Halvor Lelands forestillningsverden. Man har sett hvor lett følelsene blir synonymt med fiksjon.”

Till formen är boken en fallstudie, initierad efter att Halvor kör in i en folksamling i Stavanger 2013. Utvecklingen i Halvors liv vävs samman med den allmänna utvecklingen i Norge och mest oroande är hur väl han passar in i samhället. Så förlovar han sig till exempel med en kvinna trots att han främst upplever sig ha en relation till hennes hund. Mestadels för han dock ett obemärkt liv i marginalen, tecknat effektivt och utan sentimentalitet: ”Om kveldene så han friidrett på tv, og fant da en del selskap i dette.”

Den anonyma och korrekta berättarens efterforskningar blir synliga genom begränsande meningskonstruktioner som ”Det er kjent…” eller ”Det fortelles…” Ibland är källan direkt angiven som Halvor själv eller någon i hans närhet. Fiktionens vanliga omedelbarhet är därmed upphävd. Läsaren bjuds inte in till att identifiera sig med Halvor, utan att betrakta honom. Paradoxalt nog leder det i förlängningen ändå till en identifikation. Den distans och känslolöshet läsaren upplever inför Halvor motsvarar hans känslor inför sig själv. Han uppger att han ser sig som en serie lösa infall.

Också Termin har formen av en rapport, och Kjetils liv i motsvarar hög utsträckning Halvors. I den västnorska miljö där boken utspelar sig framstår inte heller han som någon stor anomali. Hommersåk naturbarnehage samlar stadens vuxna i skogen, uppmanar dem att iklä sig björnmasker och jaga barnen. På stadens skola genomförs en grym gruppvåldtäkt och i den lokala mammagruppen uppmanas mödrarna att experimentera med still face när spädbarnen gråter. Kjetil träffar kvinnor som är i ren fysisk desintegration: Anita som har benproteser, Sofia som har stomipåse. Den neutrala formen ger utrymme för ett stort mått av misär.

porträtt av norske författaren Nor-Hansen
Henrik Nor-Hansen Foto: Nina Kristin Nilsen

Termin nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 2017 men har trots det fått relativ liten uppmärksamhet i Norge, än mindre i Sverige. Det gäller även för Nor-Hansens författarskap i stort som totalt omfattar fem diktsamlingar och fyra romaner. Det verkar närmast som en bekräftelse av det påstående berättaren gör i En redegjørelse for reisestipendet 2010. För den deprimerade skriften finns ingen plats, trots att “det lenge vært kjent at deprimerte personer nesten alltid ser sannheten.” Eller är det fiktionen som inte är önskvärd?

De senaste decenniets diskussion kring den nordiska så kallat autofiktiva romanen har ofta kontrasterat fiktionen mot sanningen. Nor-Hansens sakliga metod står i direkt motsats till autofiktionen och får mig att ifrågasätta uppdelningen. Lika väl som ett konglomerat av fiktion och sanning borde väl en autofiktiv roman kunna bestå av ett konglomerat av fiktion och lögn? Böckerna gör anspråk på att säga något om jaget och världen, det är ingen garant för att det de säger är riktigt. De autofiktiva romanernas strikta perspektiv och sammanhållna jag verkar tvärtom ofta dölja något: att människan inte är rationell, att livet inte är meningsfullt i sig.

I sin trilogi finner och förfinar Nor-Hansen en form för att gestalta den moderna tidens tomhet, via det allmänna och opersonliga. Med sin författande berättare ligger En redegjørelse for reisestipendet 2010 visserligen nära självframställningen. Halvor Lelands eller Kjetil Tuestadts livsöden vore däremot omöjliga att skildra i jagform. Det finns helt enkelt inte några sammanhängande jag där. Genom den distanserade formen och det objektiva språket blottar Nor-Hansen det stora avstånd som finns mellan vår berättelse om verkligheten och den verklighet vi lever i. Men, det sker genom att denna verklighet stöps i en strikt litterär form. Därmed pekar En redegjørelse for reisestipendet 2010, En kort evaluering av psykosocialt stress och Termin ut något viktigt. Fiktion och sanning är inte antonymer.

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!