Samedräkt från Arktikum Museum (Bild: Wikipedia)

Att tänja på gränser
Om Sigbjørn Skådens författarskap

Förhållandet mellan den norska majoritetskulturen och den samiska kulturen är teman som återkommer i den nutida samiska litteraturen. Författaren Sigbjørn Skåden varken idealiserar det samiska eller skildrar samer som renodlade offer för kolonialism och assimileringspolitik. Genom att gestalta undanträngda teman har han skrivit texter som tänjer på gränserna för vad man kan skriva om på det samiska litterära fältet.
__________

Sigbjørn Skåden (f. 1976) är en författare som medvetet och konsekvent förhåller sig till sin samiska bakgrund. År 2007 nominerades han till Nordiska Rådets litteraturpris för den norska översättningen av debutverket Skuovvadeddjid gonagas, Skomakerens konge, ett versepos om den unge samen Jusup som efter flera år söderöver återvänder till sin hembygd. Den mytiska förlagan till Jusup är Ahasverus, den vandrande juden. Jusup upplever rotlöshetens negativa följder, men att inte vara rotad på en plats är inte enbart av ondo. Det kan också innebära anpassning till nya miljöer. Debutverket aktualiserar frågor som rör identitet, tillhörighet och kulturmöten i en tid präglad av förskingring, migration och urbanisering.

Förhållandet mellan den norska majoritetskulturen och den samiska kulturen är teman som återkommer i den nutida samiska litteraturen. Karakteristiskt för Skådens författarskap är att han varken idealiserar det samiska eller skildrar samer som renodlade offer för kolonialism och assimileringspolitik. Genom att gestalta undanträngda teman har Skåden skrivit texter som tänjer på gränserna för vad man kan skriva om på det samiska litterära fältet. I bloggromanen Ihpil: Láhppon mánáid bestejeaddji från 2008 tas temat homosexualitet upp. År 2010 kom den ut i norsk översättning, Ihpil: De fortapte barns frelser. Romanen blev väldigt omdiskuterad på grund av att den till en början marknadsfördes som en berättelse som skrivits av en ung, lesbisk, samisk kvinna som begått självmord. Efter en tid avslöjade Skåden att det var han som skrivit romanen. I intervjuer berättade han att syftet var att ta upp ett tema som varit tabu och använda en litterär form som är ny i den samiska litteraturen.

Övergrepp, skam och skuld är centrala teman i Skådens första norskspråkiga roman, Våke over dem som sover, från 2014. Handlingen bygger på en verklig händelse 2006 i Kautokeino på Finnmarksvidda då 18 vuxna män utnyttjade åtta minderåriga flickor. Övergreppen fick stor uppmärksamhet i medier. Utnyttjandet av de minderåriga och spridning av inspelningar hade då pågått en längre tid, men bland delar av lokalbefolkningen visade det sig finnas liten förståelse för att det rörde sig om brottsliga handlingar. I romanen, som också utspelar i Kautokeino, skildrar Skåden en negativ lokal kultur som utvecklats i ett slags parallellsamhälle där vanliga lagar inte gäller.

Våke over dem som sover följer en släkt från Skånland i Nordnorge från omkring 1920 till cirka 2007 med fokus på den effekt det norska majoritetssamhällets förnorskningspolitik haft under fyra generationer, från ”Oldemor” över ”Bestefar” och ”Mor” till ”Sønn”. Sonen är en ung, samisk konstnär, Amund Andersen, som kommer till Kautokeino för att arbeta med huvudverket till en utställning på Samisk kunstsenter. Amund gestaltas som en cynisk ung man som tar på sig uppgiften att skapa ett verk som rör upp känslorna i den lokala samiska miljön. Han går in i rollen som en sanningssägare med ambitionen att kritisera bristen på öppenhet och bryta tystnaden kring de sexuella övergreppen.

Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag ur boken

Verket han arbetar med är en video inspelad i Kautokeino. Han är mycket väl medveten om att det planerade verket går stick i stäv med uppdragsgivarnas idéer om ett intressant, nutida samiskt konstverk. Bomben briserar vid en offentlig visning på Samisk kunstsenter i Karasjok. Videon visar en flicka i 14-årsåldern som går in i en bil med en man i 30-årsåldern. Mannen är Amund Andersen som spelar sig själv i rollen som förövare. I videon går de in i ett rum. De syns i bild tillsammans i en säng: ”Mannen lener seg over barnet. Så blir alt svart.”.

Makt, skuld och skam är teman som går igen i romanens olika tidsplan. Uppenbart är att Skåden valt att inte renodla en samisk offerroll. I beskrivningen av utställningen finns en motpol till Andersens verk – en glasmonter med en skyltdocka klädd i samiska traditionella kläder som är instängd med en ”kvelerslange”, boaorm. Kontrasteringen av verken ger en ironisk bild av konst som gestaltar enkla motsättningar mellan offer och förövare, å ena sidan, och verk där gränserna mellan skuld, oskuld, offer och förövare inte är givna. Givetvis är Amund Amundsen en cynisk förövare eftersom han medvetet utnyttjar en ung flicka för att skapa sitt verk. Men inte bara. I romanen framstår han också själv som ett offer för den förnorskningspolitik som skapat blandade känslor hos honom gentemot den egna samiska bakgrunden.

Våke over dem som sover gestaltar kolonialismens och assimileringspolitikens negativa konsekvenser, men betraktar också samisk kultur med en kritisk blick. I romanen sista kapitel ges en tillbakablick till Amunds skolgång då en trevande undervisning i samiska kommit igång. Av barnen med samisk bakgrund är det ett fåtal som går på samiskundervisning. Flera av pojkarna förnekar sin samiska bakgrund, som förknippas med känslor av skam, och på skolgården när man spelar fotboll används ordet ”lapp” som skällsord. En av Amunds vänner konfronterar förnekarna, men Amund ingriper inte då vännen hotas. När Amund och hans vän Vidar får besöka en skola med en samisk profil, får de istället ta emot skällsord av de samiska pojkarna som inte ser dem som riktiga samer. Amund skjuter iväg ett hårt skott som träffar en av antagonisterna i ansiktet: ”Den jakkeløses hode kastes bakover med voldsom kraft idet ballen treffer ham i ansiktet. Alt blir stille.”.

Skåden gestaltar här tydligt en dubbel exkludering. Amund och hans vän accepteras varken av de skolkamrater som förnekar sin samiska bakgrund eller av samiska pojkar när de är i majoritet. Inga enkla svar ges på frågan om hur man skapar en positiv samisk identitet – vilket naturligtvis inte heller har varit Skådens avsikt. I stället gestaltas historiens avtryck i nuet, individens brottning med makt, respektive maktlöshet, och en samisk miljö där tystnaden kanske kan brytas.

Sigbjørn Skåden

Men romanen handlar inte enbart om interna samiska frågor, utan tar också upp förhållandena mellan den norska majoritetsbefolkningen och den samiska minoriteten. Dubbelheten i exotifieringen av samer blir belyst i en episod som skildrar Amunds möte med en icke-samisk besökare i Kautokeino. Besökaren Otto beskriver samer som ”konstiga” och slutna, samtidigt som han klagar över att han inte lyckats få tillräckligt exotiska bilder till sitt projekt. Amund försvarar lokalbefolkningen och påpekar att de är trötta på att människor kommer för att använda dem som material i det ena projektet efter det andra, som exotiska inslag i upplevelseindustrin utan att det bidrar till att utveckla det samiska samhället: ”Folk utenfra. Som skal forstå dem og oppleve dem. Og som ikke gir noe tilbake.”. Utifrån ett samiskt perspektiv är Otto bara en i raden av tillresande som utnyttjar samer utan att ge något tillbaka.

Ironiskt nog vänder sig Amunds eget konstprojekt till den samiska gruppen till skillnad från de projekt han ser som exploaterande. I ett avsnitt där Amund diskuterar sitt projekt med en vän hävdar han att målet är att han ska bli hatad av ”Alle. Det samiske samfunnet. Alle.”. Som konstnär vill han provocera fram starka känslor och säger själv att han ska bryta ner den samiska lokalbefolkningens självbild och illusionen om oskuld: ”Jeg ska holde opp et speil som lar dem se inn i seg selv. Og når de ser seg selv i dette speilet vil de ikke ha noe annet alternativ enn å hate meg for det de ser.” Spegeln han ska hålla upp är alltså videon som visas på Samisk kunstsenter i Karasjok. Men hans verk kräver offer och leder till att människor kommer till skada.

Texten är på intet vis entydig, men då Amund nämner att man måste tänka på ”den store sammenhengen” och att de framprovocerade offren görs för något större: ”For kunsten. For samfunnet. Jeg vet ikke.”, framstår han som en parodi av klichébilden av den besatte konstnären som är beredd att offra allt för konsten. Skådens roman ställer inga enkla frågor – inte heller ger den några enkla svar.

___________

  • En trailer för den aktuella filmen Sameblod, om en annan tid men med en del gemensamma teman:


  • Ett samtal på samiska/norska med författaren:

  • Anne Heith

    Anne Heith

    Docent i litteraturvetenskap vid Institutionen för kultur- och medievetenskaper, Umeå universitet.

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    1 kommentar

    1. Tack, Anne, för din artikel om Skådens författarskap.
      Jag har länge intresserat mig för de frågor du och författaren själv gestaltar. Under 70-talet var jag, som inte är same, rektor för Samernas Folkhögskola i Jokkmokk, då hotad av nedläggning, numera kallad Samernas uitbildningscentrum, och jag upplevde många motsägelsefulla konstnärliga gestaltningar av det ”samiska traumat”, sett både inifrån och utifrån. Den plågsamma tvesyn, som i många fall synes prägla den samiska självbilden, har jag också många gånger som handledare i skrivarkurser med samiska deltagare, mött och upplevt med stor sorg.
      Vad jag förstår, finns problematiken tidigast gestaltad i sin motsägelsefullhet av Matti Aikio i Idyreskinn (1910?), en bok med många skilda förståelseplan och formellt intressant.. I Erik Nilsson Mankoks Mitt lassokoppel (1963) finns också en problematisering som är mycket intressant i de perspektiv du aktualiserar i läsningen av Skåden.
      Ett annat exempel från bildkonstens område är t ex Iver Jåks bildskapande. Jag väntar på din redovisning av din ”närläsning” också av dessa verk.

      BÄSTA HÄLSNINGAR/BIRGITTA

    Kommentera: