I Sigbjørn Skådens roman Fugl – den i en mening första science fiction-romanen av en samisk författare – har en grupp människor koloniserat en annan planet, som Elon Musk idag drömmer om att befolka Mars. Men språnget ut i det okända leder varken till spänning eller romantik och ger heller ingen lösning på de utmaningar som finns för en växande befolkning på en hotad planet med begränsade resurser.
Fugl (2019), utgiven på bokmål av Norges största förlag Cappelen Damm, har i deras marknadsföring betecknats som den första science fiction-romanen av en samisk författare. Om man med science fiction avser berättelser om resor till främmande planeter som utspelas i framtiden finns det fog för genrebeteckningen. Om man däremot menar utvecklingsoptimistiska berättelser om tekniska landvinningar och byggandet av avancerade civilisationer i främmande solsystem, är den inte så träffande.
I introt till den populära serien Star Trek omnämns rymden som den sista gränsen och människans uppdrag sägs vara att utforska främmande, nya världar bortom denna gräns. Slutklämmen slår fast att uppgiften är: ”To boldly go where no man has gone before”. Och det är denna typ av berättelser om mänsklig strävan som finns som en subtext till Fugls dystopiska underminering av människans språng ut i det okända.
Koloniseringen av Montifringilla
Romanen skildrar ett koloniseringsprojekts kollaps och en förlust av framtidstro. Handlingen utspelas åren 2048 och 2147, vilket markeras genom kapitelrubriker. Därutöver finns korta kapitel med rubriken ”Loggfragment”. Kapitlen om 2048 har en jagberättare som tillhör den första generationen människor på en planet i ett annat solsystem. De har ingen möjlighet att återvända till jorden.
Berättaren är en av 18 pionjärer som anlagt staden Montifringilla under en kupol på planeten Heim. Stadens namn, som också är den vetenskapliga termen för ett fågelsläkte i familjen sparvfinkar, är därmed en referens till romanens titel. Kupolen fungerar som ett skydd mot starka vindar och en atmosfär som människor inte kan vistas i utan skyddsutrustning. Varje gång de ska gå in i kupolen måste de passera en tryckkammare. Heim är långtifrån en idealisk boplats, men valdes ändå på grund av dess livsnödvändiga vatten.
En avgörande händelse är att berättaren blir mor till planetens första barn, en flicka som får namnet Su. Genom att moderns tankar, minnen och förnimmelser återges får läsaren en bild av livet på Heim. Det uppstår ett starkt ljud då det är ljust, vilket leder till att människorna allteftersom förlorar förmågan att tala, men de anpassar sig genom att kommunicera med skrivna meddelanden som visas på skärmar. Redan i späd ålder får Su ett eget tangentbord för att hon ska lära sig hur kommunikationen går till. Sus mor finner sig inte till rätta på Heim:
”Jeg våkner med håp. De første øyeblikkene etter søvnen tror jeg att alt er normalt. Så faller jeg på plass. Heim er et sted som ikke gir, det tar. Alt vi gjør, er gjentagelser, en spiral som dreier og dreier. Men ikke leder noe sted. Allikevel blir vi med den, kanskje fordi vi tror den en gang ska lede oss til noe godt, men mest fordi vi ikke har noe valg. Om vi ikke fortsetter å gå framover, hvem er vi da?” (29)
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Den inre monologen gestaltar en olycklig människa på en livsfientlig plats utan potential att förändras till det bättre. Hon och de andra pionjärerna vistas där av tvång, inte av fritt val. I hennes medvetande dyker bilder av jorden upp och hon känner sig skeppsbruten på Heim där livet inte uppvisar den normalitet hon minns. Hon vill att dottern ska förskonas från splittringen mellan minnen från jorden och den bistra verkligheten på Heim: ”Lille Su.[. . .] Du kommer fra denne planeten. Du er ikke en skipsbrudden som jeg.”(29).
Sabotage eller frigörelse?
Till moderns uppgifter hör att loggföra alla händelser som är knutna till Montifringilla. Rapporter från forskare, upptäckter, människors upplevelser – allt ska katalogiseras, arkiveras och systematiseras. Syftet är att skapa sammanhang i människornas liv och bidra till att all kunskap om livet i Montifringilla kan användas både av den nuvarande befolkningen och deras efterkommande. Arkivarbetet avstannar emellertid eftersom kvinnan börjat se det som meningslöst. Det som rapporterna pekar på är obegripligt och de andra invånarna har tappat intresset. Eftersom de inte följer med i arkivets utveckling vet de inte att arbetet upphört.
I stället för att loggföra har kvinnan börjat ägna sig åt sömnad, vilket förutom att sy kläder inbegriper ett avancerat självskadebeteende då symaskinen används för att skada den egna kroppen. Känslor av meningslöshet nämns uttryckligt, men det framgår inte om de är relaterade till fokalisatorns psykiska och känslomässiga labilitet, eller till att hon är osedvanligt klarsynt som kan se verkligheten de lever i som den är. Man får en bild av att det är både och. Hon är skör och genomgår en kris, men hon har också modet att inse att livet på Heim inte blev som de hoppats. Som citatet ovan antyder brottas hon med frågor om självförståelse: ”Om vi ikke fortsetter å gå framover, hvem er vi da?”.
I utopiska framtidsskildringar är idén om framåtskridande central och forskare är aktörer som leder utvecklingen. Det är detta utvecklingsoptimistiska fundament som kvinnan inte kan se implementerat i pionjärernas liv i Montifringilla och som loggförare kan hon följaktligen inte skapa ett narrativ om meningsfulla liv och positiv utveckling. Som en konsekvens av tvivel och pessimism börjar hon förstöra arkivet.
Då hon blir upptäckt möts hon av oförståelse. Man får inte veta hur det går för henne, men det antyds att de andra pionjärerna utplånar minnet av henne. I ett av kapitlen om år 2147 får läsaren veta att det saknas ett porträtt i raden av bilder av de arton första forskare som anlände och ett sabotage av en person som kallas ”Vandalen” nämns. I en anteckning i arkivmaterialet uttrycks en viss förståelse för kvinnan, då hon nämns som en person som kanske var klarsynt och modig, som såg sådant som de andra förträngde.
Ett rymdskepp anländer
Kapitlen om den tidiga fasen av Montifringillas kolonisering varvas med kapitel som utspelas hundra år senare, år 2147. Dessa berättas i tredje person. Livet har stagnerat. Människorna lever i ofrihet. De får inte själva välja partner. Jordbruket bedrivs med uråldriga metoder. Energireserverna som pionjärerna hade med sig är slut. Födan består av växter odlade i jord som hämtas från det enda ställe utanför kupolen där det finns jord som det växer något i. Djuren pionjärerna hade med sig har oförklarligt dött och mystiska väderfenomen uppträder. Växlingarna mellan dag och natt är oregelbundna.
I fokus för handlingen står Persiles, som för det mesta kallas ”mannen”. En dag händer något oväntat då en grupp främlingar från jorden dyker upp. Liksom pionjärerna har de valt planeten för vattnets skull. Även främlingarna skapar en stad, Canorus – den latinska termen för välljudande. Till en början är relationerna vänskapliga om än avvaktande. Nykomlingarna berömmer invånarna i Montifringilla och bjuder dem på en festmåltid i sin stad. Åsikterna om nykomlingarna går isär. En del av montifringillaborna tror att de har resurser och teknik som kan hjälpa dem, medan deras ledare manar till försiktighet och varnar för att de nyanlända, som är fler till antalet, kan ta över planeten.
”Mannen” inleder en sexuell relation med Sigismunda, som är dotter till nykomlingarnas ledare. Persiles och Sigismunda är också namnen på huvudpersonerna i Miguel Cervantes kärleksroman Los Trabajos de Persiles y Sigismunda från 1617. I en presentation av den engelska översättningen, The Trials of Persiles and Sigismunda, kallas den ”a gripping novel of romance and adventure”. Till skillnad från kärleksberättelser inom genren romance, som alltid slutar lyckligt, eller åtminstone optimistiskt, finns det oöverstigliga hinder för Persiles och Sigismundas relation på Heim. I analogi med referenserna till populärkulturella rymdäventyr parodierar anspelningen på Cervantes kärleksroman genrer med lyckliga, optimistiskt färgade slut.
Persiles tilltänkta i Montifringilla anar oråd. Hon är svartsjuk och han lovar att det är de som ska bli ett par, ett löfte som han bryter. I slutet av romanen ber Sigismunda honom följa med på en flygtur, som för hans del slutar med ond bråd död. Innan dess har främlingarna trots sina vackra ord och uttryck för välvilja svikit invånarna i Montifringilla på olika sätt. Det allvarligaste, som hotar deras existens, är att de lagt beslag på det som finns kvar av odlingsbar jord. Genom kärleksrelationen får Sigismunda den information nykomlingarna behöver för att främja den egna gruppens överlevnad. Då romanen slutar hotas pionjärernas ättlingars överlevnad, medan nykomlingarna har skaffat ett andrum innan de livsnödvändiga resurserna sinar.
”It’s life, Jim, but not as we know it.”
I romanens avslutning talar Sigismunda och Persiles om att det finns hemligheter, eller känsliga ämnen, i deras respektive grupper. Han säger: ”It’s life, Jim, but not as we know it.” (119). Repliken, ur sången ”Star Trekkin”, parodierar TV-serien och filmerna i vilka kapten Kirk och besättningen på Enterprise alltid kan lösa de utmaningar de ställs inför. Persiles berättar att han hört sin mor använda uttrycket, som hon lärt sig av sin far. Uttrycket är gammalt, liksom modern: ”Hun er nær 60, regnet i jordas årssyklus.” (120). Persiles avslöjar Montifringillas kanske bäst bevarande hemlighet då han som svar på Sigismundas nyfikna frågor säger ”Det finns forskjellige måter å dø på” (120) – en ironisk kommentar till den tidigare Star Trek-referensen om att det är liv, men inte så som vi känner det.
I Skådens anti-utopiska allegori parodieras genrer med lyckliga slut. Ett centralt motiv är livsbetingelser formade av brist på energi och mat i en biosfär som inte är i samklang med mänskligt liv så som vi känner det. Romanen inbjuder till en allegorisk läsning på temat liv på en planet med begränsade resurser. Språnget ut i det okända leder varken till spänning och romantik, eller lösningar på de utmaningar som finns för en växande befolkning på en planet med begränsade resurser.
- Klicka här för att läsa mer av Anne Heith om Sigbjørn Skåden och hans författarskap
- Klicka här för att läsa om Léonie d’Aunet som deltog i en fransk expedition till Spetsbergen 1839
- Klicka här för att läsa Torgny Nordin om Skrönor från Grönland
- Se ett samtal med Sigbjørn Skåden från 2019 om boken Vaka över dem som sover