Franska talas av nästan 400 miljoner människor och är därmed det fjärde mest talade språket i världen. Ändå dröjde det till 2021 innan de alla fick en vetenskapligt grundad referensgrammatik. Men redan hundra år tidigare hade två självlärda språkforskare skapat en nationalgrammatik, präglad av den tidens nationalism och psykoanalys.
Två självlärda franska språkforskare, Damourette och Pichon, utgav i början av förra seklet en fransk nationalgrammatik, som präglades av nationalism och psykoanalys, men grammatiken var också på flera sätt nydanande.
Många länder har på senare tid fått en vetenskapligt grundad referensgrammatik. I Sverige publicerades Svenska Akademiens grammatik i fyra tjocka band 1999. Frankrike fick vänta till 2021 innan La Grande Grammaire du Français (Franskans Stora Grammatik) utgavs. Redan 2011 hade dock Encyclopédie Grammaticale du Français (Franskans Grammatiska Encyklopedi) börjat publiceras på nätet.
Den franska ”nationalgrammatik” som ska kortfattat behandlas här, Des mots à la pensée. Essai de grammaire de la langue française, (Från orden till tanken. Försök till en grammatik över det franska språket) av Jacques Damourette och Édouard Pichon, utgavs betydligt tidigare, 1911-1940, i sju volymer.
Titeln visar att grammatikens språkbeskrivning har en semasiologisk utgångspunkt (från tecken till betydelse), som dessutom för författarna är psykoanalytiskt motiverad. Grammatikens titel ska förstås i ljuset av ett annat språkvetenskapligt verks titel, La pensée et la langue (Tanken och språket) från 1922, av Ferdinand Brunot, i vilket språkbeskrivningen har en onomasiologisk utgångspunkt (från begrepp till ord).
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Nämnas kan också i detta sammanhang att även svenskan tidigt fick en referensgrammatik, Vårt språk. Nysvensk grammatik i utförlig framställning (1904-1924), som dock förblev ofullbordad men också var nydanande, av den uppsaliensiske, framstegsvänlige nordisten Adolf Noreen (1854-1925). Ett symposium för att högtidlighålla hundraårsminnet av hans bortgång anordnades i Uppsala i juni 2025 av Svenska Akademien, Kungl. Gustaf Adolfs Akademien och Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet.
Édouard Pichon (1890-1940) var medicinare, psykiatriker och psykoanalytiker, som gick i psykoanalys för Eugénie Sokolnicka, som i sin tur hade gått i psykoanalys hos Sigmund Freud i Wien 1913 Hans farbror, Jacques Damourette (1873-1943), var utbildad arkitekt, men använde aldrig sin yrkesutbildning, utan ägnade sig främst åt nationalgrammatiken. Som språkvetare var båda självlärda.
*
Enligt de båda författarna till grammatiken har språkvetenskapen inte ägnats åt det som borde vara dess verkliga föremål:
”Som Ferdinand de Saussure så väl påpekade är lingvistiken fortfarande i sin linda. Dess verkliga syfte är att, genom studiet av språkligt material och hur språk fungerar, tränga in i själva det mänskliga medvetandets liv. Men hittills har de flesta lingvistiska skolor försummat denna avgörande synvinkel till förmån för specialkunskaper av mindre intresse.”
Grammatiken är för dem ett sätt att utforska det undermedvetna, det kollektiva undermedvetna, vilket för dem blir till det nationella undermedvetna:
”De allmänna, bärande begreppen i språket är långt ifrån alla medvetna. Vi har ansträngt oss att (…) ur det stora antalet fakta vi har samlat in, extrahera essensen av dessa undermedvetna allmänna begrepp som hela den franska språkstrukturen vilar på; och vi kan sammanfattningsvis säga att för oss är grammatikerns huvudsakliga arbete att medvetandegöra de vägledande begrepp enligt vilka en nation undermedvetet ordnar och reglerar sitt tänkande.”
Det kollektiva undermedvetna är ett begrepp som kommer från Carl Gustav Jung, men som ingalunda betecknar det som författarna avser med det nationella undermedvetna. Hos Freud är det undermedvetna individuellt och de båda författarna hänvisar för övrigt aldrig till Freud i sin grammatik.
Pichon grundande 1925 ”Paris Psykoanalytiska Samfund”, vari han med tiden såg till att den sedermera berömda psykoanalytikern Jacques Lacan (1901-1981) blev invald och i vars Écrits (’Skrifter’) Damourette och Pichon hör till de mest citerade lingvisterna.
Författarnas nationalism kommer till uttryck i denna berömda mening från grammatiken:
”För att analysera och skriva den franska grammatiken (…) måste man vara fransman: vi är det.”
Pichon går 1927 med i den ultranationalistiska och högerextrema rörelsen Action française, till vilken också Damourette senare ansluter sig. Denna nationalism leder till att de betraktar som irrelevanta alla exempel som kommer från franskspråkiga talare som kan ha kommit i kontakt med andra språk genom att vara tvåspråkiga eller att leva i Frankrikes gränstrakter eller utanför Frankrike. Så är fallet när de ska förklara för dem avvikande språkbruk hos poeten Lautréamont ”född i Uruguay och död galen” eller hos romanförfattaren André Gide:
”Vi har svårt att reda ut under vilket inflytande herr Gide kan ha förmåtts att skriva denna mening. Vulgarism? Det är föga troligt. Alltså, helvetism [’schweizisk språkegenhet’], som det verkar att man ofta stöter på i det protestantiska samfundet?”
*
Som den medicinare Pichon var skapade han och hans farbror en helt ny språkvetenskaplig terminologi inspirerad av medicinsk terminologi, som ju använder ordelement med främst grekiskt och latinskt ursprung, som exempelvis barotrauma (’skada av omgivande tryck’, från grekiskans baros ’tyngd’ och trauma ’sår’).
.jpg/2)
På samma sätt skapade de nya lingvistiska termer som taxième (’grammatisk betydelse’, bildat till grekiskans taxis ’ordning’ och –êma, som i phônêma ’röstljud’) och taxiome (’språkligt uttryck för grammatisk betydelse’, från grekiskans taxis och –oma ’tumör’), respektive strument (’självständig grammatisk enhet’, t.ex. artiklar och prepositioner, bildat till latinets instrumentum, ’verktyg’).
Det viktiga är dock de definitioner de ger de nya termerna, vilket kan illustreras av deras analys av negationen.
I svenska består ju negation av ett ord, inte (”Jag vet inte”), men i franska består den av två ord som omger verbet, ne – pas (”Je ne sais pas”). Den första delen av negationen kallar de för discordantiel (’oenighetsskapare’) och den andra för forclusif (’förverkare’).
Dessa termer ska förstås så att ”oenighetsskaparen” anger att talaren är oense med sig själv, inte är säker om verbhandlingen är fallet eller inte, och ”förverkaren” anger att verbhandlingen är förverkad, att den inte är fallet.
I detta sammanhang är inte den historiska förändringen relevant för författarna: att latinets negation bestod av ett ord, non, före verbet, men att detta ord fonetiskt försvagats under århundradena så att man börjat använda ett förstärkningsord, pas (’steg’). I svenskan kan negationen förstärkas exempelvis med ett vitten (’vit slant’): Jag vet inte ett vitten.
Inte heller är det relevant för dem att logiken inte känner någon tvådelad negation, utan för dem är negationens två delar förankrade i det kollektiva och nationella undermedvetna:
”Begreppet negation är i realiteten frånvarande i nutida franskt språk-tänkande, men detta konstaterande av en oenighet mellan den språkliga logiken och den (…) rationella logiken skulle endast ha ett mediokert intresse om det inte avslöjade existensen i franskan av två levande, subtila begrepp (…), som säkerställer och överskrider negationens domän, nämligen de grammatiska betydelserna diskordans [’oenighetsskapande’] och forklusion [’förverkande’].”
Till detta lägger de argumentet att i vissa kontexter, som efter verbet craindre (’frukta’), används i franskan ett ne utan pas, ett s. k. pleonastiskt ne, som inte negerar men anger en ”diskordans”: Je crains qu’il ne vienne (’Jag fruktar att han kommer’).
*
Det vore lätt att av vad som hittills sagts dra slutsatsen att denna nationalgrammatik bara har idéhistoriskt intresse, men dels är beskrivningen av den då samtida franskan mycket detaljerad och oftast fortfarande giltig, dels förebådar språkbeskrivningen moderna språkvetenskapliga paradigm som kognitionsgrammatik och sociolingvistik.
Språkbeskrivningen bygger på 31 000 exempel från i första hand då samtida författare (Marcel Proust), men också från dokument och författare från tidigare epoker, exempelvis Strasburger-ederna (842), Rolandsången (1100-talet), François Rabelais (1500-talet), Blaise Pascal (1600-talet), Jean-Jacques Rousseau (1700-talet) och George Sand (1800-talet).
Det nationella undermedvetna kan, enligt Damourette och Pichon, spåras långt tillbaka i tiden. Damourette hävdar således i en artikel från 1939 att om man börjar med att beskriva den samtida skriftliga franskan och jämför den med äldre exempel kan man konstatera att ett tillräckligt stort antal strukturer lever kvar i samtidsfranskan för att det franska språkets nationella identitet ska vara säkerställd genom seklerna.
Författarna har också nedtecknat, och inte sällan fonetiskt transkriberat, ett stort antal talspråksexempel. Det kan vara samtal de hört på en spårvagn eller exempel som de kommit i kontakt med i sin yrkes- eller föreningsverksamhet. Exemplen klassificeras ofta i en folklig och en borgerlig varietet, vilket anges efter varje talspråksexempel:
- ”Madame KO, 22 januari 1930, folklig varietet, född 1905 i Paris.”;
- ”Monsieur SX, 29 augusti 1928, medicinstudent, född i Paris omkring 1907, borgerlig varietet, högborgerlig protestantisk familj.”
Sociolingvistiken studerar i första hand hur talspråk varierar i förhållande till sådant som social klass, kön, ålder och ort. Talspråksexemplen hos Damourette och Pichon är sociolingvistik i sin begynnelse.
Det finns många argument ur kognitionslingvistisk synvinkel som talar för den semantiska analysen av franskans tvådelade negation som Damourette och Pichon tillhandahåller i sin grammatik, inte minst hur man betydelsemässigt ska förstå bruket i franskan av pleonastiskt ne.
Därmed inte sagt att deras analys inte måste frigöras från sina nationalistiska och psykoanalytiska sidor.
- Klicka här för att läsa fler texter om språk