Mycket har redan skrivits om Beethovens symfonier, men i Barry Coopers The Creation of Beethoven´s Nine Symphonies är inte fokus på de färdiga verken utan istället på den skapandeprocess som ledde fram till dem.
Ludwig van Beethovens symfoniska verk kom att bli en milstolpe i den klassiska musikhistorien och har haft en enorm betydelse för allt som kommit därefter. Hur blev det så?
Många symfonier hade komponerats före Beethoven, men de skrevs på ett annat sätt och med andra ambitioner. Mozart skrev sina sista tre symfonier 1788 på bara sex veckor. När Haydn återvände hem från London 1795 hade han med sig sex nya symfonier skrivna på några år. För Beethoven kunde det ta flera år att sätta samman en enda symfoni, med betydligt mer möda och fler anteckningar.
Liksom Beethoven var Mozart en framstående improvisatör, som ofta komponerade vid klaveret och gjorde anteckningar. Men medan Mozart var en snidare av fantastiska melodier var Beethoven mer inriktad på form. Beethovens musik har ”perfect form” som Leonard Bernstein säger i ett samtal med Maximilian Schell om inledningen på den berömda andra satsen i den sjunde symfonin:
– Kan det ens kallas för en melodi, frågar han sig. Det viktiga för Beethoven var hur harmonik, melodi och orkestrering hängde ihop. Det ska också vara ”oförutsägbart” – och ”rätt”. Beethoven hade en annan vision om hur och vad hans musik skulle vara och var beredd att ta en extra omväg för att nå dit. (Hela den andra satsen kan höras till exempel här med Deutsche Kammerphilharmonie Bremen under ledning av Paavo Järvi).
Barry Cooper, en av världens mest berömda Beethoven-experter, som tidigare skrivit bland annat om Beethovens pianosonater, fick 1988 stor uppmärksamhet då han – utifrån Beethovens anteckningar och skisser – färdigställde den första satsen av Beethovens ofullbordade tionde symfoni. Nu har han nyligen kommit ut med boken The Creation of Beethoven´s Nine Symphonies, där han med utgångspunkt i anteckningarna och skisserna skriver om Beethovens skapandeprocess.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
De monografier som finns om Beethovens nio symfonier har enligt Cooper haft en tendens att rikta in sig på den färdiga musiken, snarare än på dess historiska sammanhang, på samma sätt som mer biografiska verk snarare intresserat sig för deras uruppföranden än för deras tillkomst. De anteckningsböcker Beethoven efterlämnade har därmed inte fått den uppmärksamhet de förtjänat heller i skildrandet av hans liv – trots att större delen av hans liv bestod av att arbeta utifrån dessa anteckningar.
Utkasten och skisserna – i första hand melodiska utkast, ibland bara några toner, ibland på en hel sida eller mer – ger en tydlig bild av Beethovens skapandeprocess. Inledningsvis använde han lösa blad, klippta från större pappersark, men från 1798 gick han över till anteckningsböcker, utan för att för den skull överge de lösa bladen. Hans hantering av arken och anteckningsböckerna framstår som en aning kaotisk. Skisserna är ofullständiga, tvetydiga och består av korta utsnitt av hans tankar och många blad och böcker har gått förlorade. Så finns det till exempel knappt några skisser bevarade till första och fjärde symfonin.
Något som dock blir klart – om man jämför en första skiss med en slutgiltig version – är att Beethovens initiala idéer fick resa långt innan de nådde hela vägen i hamn. Han kunde börja med ett litet anspråkslöst motiv, sedan göra nya skisser, skriva om, utveckla och variera på nytt. En anteckning i sig behöver således inte vara särskilt spektakulär, det är istället mängden små variationer på samma motiv som gör det hela anmärkningsvärt.
Några generella drag kan urskiljas. Symfonierna utgör en naturlig fortsättning på Haydns och Mozarts symfoniska verk. I fråga om struktur är de, när det kommer till deras övergripande form, relativt konservativa i jämförelse med hans pianosonater och stråkkvartetter. Ofta verkar Beethoven tidigt ha en särskild idé om hur en symfoni ska se ut eller vad den ska innehålla. Därefter arbetar han med satserna i tur och ordning med ett öga på vad som ska komma eller på verket som helhet. Sedan skissar han sig igenom varje sats på nytt från början till slut med olika möjliga slut i åtanke. Därpå följer en genomgång i detalj som ibland, också i ett sent skede, kan leda till att vissa motiv får en helt ny riktning.
Under 1700-talet var en symfoni något som skrevs åt en mecenat. Men då Beethoven skulle komponera sina första symfonier hade efterfrågan sjunkit och det ekonomiska incitamentet för Beethoven att skriva en symfoni var lågt. Men han hade andra skäl. Under hela sitt liv var han djupt fascinerad av symfonin – som för honom utgjorde den högsta och ädlaste av alla former – och något han kände sig tvungen att lära sig bemästra. Av hans symfonier var också bara den fjärde, femte och nionde beställda på förhand.
Beethoven hade gjort inledande ansatser att skriva en symfoni redan 1788, men det första riktiga försöket ägde rum några år senare, 1795-1796. Projektet pågick i omkring två år och resulterade i en mängd skisser. Det var hans då längsta och mest imponerande verk. Inget annat ofärdigt verk hade varit så nära fullbordan. Det finns heller inget verk före 1798 som han gjorde så många skisser till. Men till slut övergav han den i alla fall (förutom huvudtemat i det första allegrot som istället användes i finalen till den första fullbordade symfonin). Slående för denna ofärdiga symfoni är enligt Cooper den stora mängden olika uppslag. I senare anteckningar kan man ofta urskilja en gradvis utveckling från en skiss till en annan, några delar sparades och andra kastades. Här är istället skillnaderna enorma..
Medan det som nämnts ovan knappt finns några skisser bevarade till den första symfonin, finns det desto fler till den andra. I anteckningarna till den långsamma introduktionen syns tydligt hur Beethoven gick till väga. Flera versioner börjar på samma sätt – som om Beethoven från samma utgångspunkt och likt i en improvisation prövat sig fram för att se vart det kunnat leda honom. På samma sätt kan man till sjunde symfonins andra sats räkna till omkring hundra utkast bara till variationen på temat.
Av Beethovens anteckningar kan man också se vilka idéer som uppkommit i ett tidigt skede och vilka han varit tvungen att värka fram. Till den tredje symfonin (”Eroica”) finns ett stort antal bevarade skisser och bara till expositionen i första satsen finns det fler skisser än till hela den andra symfonin. Här var mycket av expositionen tidigt på plats, men det fordrade mycket arbete innan den fick sin rätta utformning. Den iver med vilken han gång på gång arbetade om samma material, visar hur angelägen han var att skapa något utöver det vanliga. Det instoppade e-molltemat som dyker upp i genomföringen finns även det klarlagt relativt tidigt, något som pekar på att Beethoven tidigt i processen hade som mål att bryta med symfonins vanliga konventioner.
De mer utmanande idéerna är inte sällan tidigt med i processen. Det gäller även det så berömda och okonventionella öppningsmotivet – ta-ta-ta-daaaa – till den femte symfonin. Motivet var från början dock inte tänkt till en symfoni. De första skisserna, med samma rytmiska motiv och melodiska kontur, skrevs för en snabbt övergiven ”Fantasia” för piano. Melodin eller harmoniken är inte, förutom i de första takterna, samma som i den slutgiltiga versionen i femte symfonin. Materialet är spretigare och mindre sammanhållet. Men man kan se vilka beståndsdelar som melodin ska byggas runt och ungefär på vilket sätt. Redan tidigt verkar Beethoven ha haft en plan att motivet skulle genomsyra hela symfonin.
På liknande sätt var Beethoven redan i de första anteckningarna till den sjätte symfonin klar över att det skulle bli en sinfonia caracteristica – en avbildande symfoni – som skildrade livet på landet. Från början var han samtidigt orolig för ett överdrivet tonmåleri. Musiken skulle vara ”mer känslouttryck än måleri”.
Beethovens nionde symfoni sticker däremot ut. Den tog längre tid att komponera – mer än sex år fram till premiären 1824 – och vissa idéer i den hade han burit med sig längre än så. Därtill är den rikare, längre och mer komplex i fråga om motiv, tonalitet och struktur. Skisserna är så omfattande att ingen hittills har kunnat kartlägga hela symfonins tillkomst.
Beethoven hade redan 1793 haft planer på att tonsätta Schillers dikt An die Freude. Ändå tvekade Beethoven ända in i slutet på om den så idag så berömda finalen med körpartierna skulle vara med eller inte. Det finns flera skisser bevarade på en rent instrumental sats, både från tidigt och sent i processen. Det finns till och med vittnesmål (även om de är osäkra) som pekar på att Beethoven, även efter symfonins premiär, ansett att vokalfinalen var ett misstag och tänkt ersätta den med en sats utan kör.
Utan att överdriva kan man kalla Beethovens symfonier för frukterna av ett hårt och utdraget arbete, drivet av vision snarare än vinning. Utöver de symfonier vi känner till finns det skisser till ytterligare fler än trettio, där materialet antingen övergivits eller i vissa fall inkorporerats i andra symfonier. Hans arbete förändrade också för alltid symfonins status och Barry Cooper trycker i sin bok på den roll Beethovens symfonier haft för att även musikaliska verk ska betraktas som stora konstverk.
Tidigare var instrumentalmusik något underordnat andra aktiviteter som dans, sång eller tillbedjan, men utan djupare värde än så, och inte något man skrev för framtiden. Haydn uttryckte mot slutet av sitt liv – han avled 1809 – att han ämnade komponera sitt oratorium ”Skapelsen” för eftervärlden, något som ju antyder att hans tidigare verk inte nödvändigtvis var det.
Framträdande hos Beethovens symfonier är också hur olika de är sinsemellan i fråga om stil, uttryck och känslolägen. Var och en är som en egen liten värld, från de första takterna till de sista ackorden (som Beethoven genomgående hade stora problem att få som han ville).
Beethovens perfektionism kom att förändra även partiturets status. Ett partitur skulle inte längre betraktas som ett recept för musikerna att tolka efter eget sinne, utan var ett verks själva kärna med ett eget konstnärligt värde i sig. Ett verk skulle från och med nu framföras som det var skrivet.
Sedan dess har den klassiska musiken aldrig mer varit densamma.
- Klicka här för att läsa fler texter om musik