År 2017 offentliggjordes planer på att skapa ett centrum för science fiction i Chengdu, den kinesiska provinsen Sichuans huvudstad. Kanske är det inte konstigt att man valde just denna plats. Sedan 70-talet är det här som magasinet “科幻世界, Kēhuàn Shìjiè” (på engelska: Science Fiction World) ges ut, en publikation som – åtminstone fram till nyligen – har varit världens största inom science fiction. Tidningen har samarbetat med flera stora namn inom genren, som Ursula K. Le Guin och Philip K. Dick, samt den tidigare nämnde Isaac Asimov. Det var också här Liu Cixin publicerade Trekropparsproblemet för första gången, då som en följetong i tre delar.
Projektets startbudget var cirka 18 miljarder kronor, en fantasisumma som är svår att få grepp om. För att ge perspektiv kan påpekas att Sveriges statliga kulturbudget för år 2025 är cirka 9,3 miljarder kronor. Bara inledningen av detta science fiction-projekt förväntades alltså kosta dubbelt så mycket som all statsfinansierad kulturutövning i Sverige under ett helt år, vilket ska täcka tusentals verksamheter: allt ifrån Kungliga Operan till presstöd och stöd till trossamfund.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Att myndigheterna i Kina var beredda att lägga så mycket pengar på projektet, säger något om deras syn på science fiction-litteraturens politiska potential. Och de planer som presenterades var onekligen ambitiösa. Bland annat skulle man grunda ett slags folkhögskola för unga, lovande författare i science fiction-genren. Tanken tycks ha varit att deras alster skulle ge ringar på vattnet, och inspirera fler till att studera naturvetenskap och teknik. Därtill skulle området husera ett storskaligt produktionsbolag för film och tv-serier, ett forskningsinstitut, en nöjespark, en designbyrå, och mycket mer. Sedan tidigare har stadens universitet även uppfört filialer i området, där man undervisar i just naturvetenskap och teknik.
Man kan fråga sig vad projektets syfte egentligen var. Var det ett självändamål att locka fler att studera naturvetenskap? Sådana studier har i Kina fått en nästan ofattbart hög status, inte minst bland politiker, något som för övrigt tycks gälla också i Sverige. När man förr i tiden kunde läsa humaniora för att gå vidare till fasta tjänster inom det svenska näringslivet, är dessa möjligheter idag påtagligt försämrade. Missuppfattningen att humanistisk bildning är sämre lämpad för arbete än naturvetenskaplig, tycks dessutom ha blivit välspridd i större delen av världen. Hur många ingenjörer, kan man fråga sig, använder sig i sitt yrkesliv av den matematik de studerat som unga, och på vilket sätt skulle den utbildningen vara mer lämpad än en humanistisk för att kunna tillgodogöra sig mer generella färdigheter?
I vårt eget land tycks detta skifte mot naturvetenskap och teknik ha gått ovanligt långt, kanske längre till och med än i Kina, och har liksom där förstärkts politiskt. Utan någon djupgående insyn i den kinesiska utbildningspolitiken, är det svårt att inte se projektet i Chengdu som åtminstone delvis ett uttryck för sådana idéer.
Vid mitt besök i Chengdu upptäckte jag snart att det till följd av coronapandemin inte var mycket av den ursprungliga planen som genomförts, något som också drabbat flera offentliga projekt i Kina. Det är i nuläget också oklart vilka delar av projektet i Chengdu som myndigheterna planerar att färdigställa.
Det som sedan år 2022 ändå står färdigt, är det enorma science fiction-muséet, som var tänkt att utgöra kärnan i satsningen. Byggnaden är ritad av den internationella arkitektbyrån Zaha Hadid Architects, och har formen av en nebulosa, en typ av gas- och stoftmoln som föregår bildandet av stjärnor.
År 2023 hölls här den årliga World Science Fiction Convention (vanligen förkortad Worldcon), ett prestigefullt, internationellt möte för science fiction-entusiaster och framstående personer inom genren. Museet tycks ha byggts till stor del för detta ändamål. När jag besöker platsen möts jag i entréhallen av en film som förklarar vilken ära det är att ha fått stå värd för konferensen. Byggnaden kallas i videon för ”österns nebulosa”, och fokuset ligger på Kina som en stigande stjärna på den världspolitiska himlen.
Inslaget präglas av en typ av överdriven patriotism som kanske endast har sitt motstycke i amerikansk science fiction från 50- och 60-talen. Det ironiska är att ingen minns sådana verk, men att de böcker som var en del av motkulturen – till exempel Frank Herberts Dune-serie – än idag upptäcks av nya generationer. Det enda som är tråkigare än dagens nationalism är kanske gårdagens.
Museet är enormt – cirka 60 000 kvadratmeter, eller tre gånger så stort som Nationalmuseum i Stockholm. Därtill uppfördes det på mindre än 12 månader, ett slags rekord med tanke på byggnadens storlek. Dess oerhörda takhöjd gör att det påminner om en hypermodern version av en katedral.
Snart upptäcker jag emellertid att utställningshallarna ekar tomma. Jag ser ett fåtal statyer av robotar i hårdplast. Och därtill planscher som beskriver handlingen i olika science fiction-romaner, bland annat Liu Cixins trilogi om trekropparsproblemet. I en monter ser jag förvisso en utgåva av den tidigare nämnda Science fiction-tidskriften Kēhuàn Shìjiès första nummer, men när jag tittar närmare, ser jag att det endast är en faksimil av omslaget.
Övervåningen består av 4 föreläsningssalar, som var och en rymmer uppåt 500 åskådare. När jag går förbi står en man på scen i vit peruk och labbrock och gör ballongdjur inför barn i lågstadieåldern. Utöver oss två från Sverige är dessa barn de enda besökarna. För dem tycks vi vara det mest intressanta där; sedan pandemin har västerländska turister blivit ovanliga i denna del av Kina.
Museets nedervåning når man via två rulltrappor som vaktas av en staty föreställande ett rymdmonster i helvit hårdplast. Den ger intryck av att ha gjutits och sprayats men sedan aldrig färglagts. Väl nere inser jag att hela våningsplanet är nedsläckt. Ljuset uppifrån gör det dock möjligt att ana en lång mörk tunnel om cirka 200-300 meter, som slutar i en utgång på andra sidan.
På vägen genom den becksvarta tunneln möter vi en säkerhetsvakt, som förklarar att markplan är en trappa upp och att utgången är rakt fram. Jag frågar mig varför man valt att hålla detta enorma våningsplan öppet för allmänheten, när det inte innehåller något att se.
I direkt anslutning till museet har man uppfört ett hotell, som består av två skyskrapor med spegelglas. Också det slog upp portarna 2022, som en förberedelse för konferensen. När vi går förbi lobbyn är den tom. Utanför byggnaden har man satt upp rader med bänkar där skolbarn äter sin medhavda matsäck. Nå, att museet mest tycks besöks av barn i skolåldern skiljer det väl knappast från museer i Sverige eller andra delar av världen. Och känslan av att byggnaden är övergiven förstärks helt säkert av dess enorma storlek.
Det är för övrigt ett intryck man ibland får också när man reser utanför de stora städerna i Kina. Plötsligt befinner man sig i en förort full av skyskrapor där ingen verkar bo. Allt är nedsläckt. Inga människor syns utom offentliganställda som vakter och städare. I Sverige kan man uppleva något liknande, då man efter att ha tappat bort sig i kulvertsystemet på ett sjukhus plötsligt hamnar i en byggnad som säkerligen kostat åtskilliga miljarder att uppföra men som – i brist på pengar eller politisk vilja – sedan inte hålls i drift. Kanske ser man det så mycket oftare i Kina helt enkelt för att man där har mer pengar att spendera.
Hur förhåller det sig då med det storslagna projektet som helhet? När jag först hörde talas om satsningen på science fiction i Chengdu, var det framför allt dess syften som intresserade mig. Var verkligen de tänkta målen – att gynna naturvetenskap och teknik – värda att eftersträva? Och hur skulle man kunna nå dem med denna väldiga satsning på just science fiction? Men i efterhand slås jag mest av projektets brist på effektivitet. Kanske är det något som präglar politiska mål över hela världen? Beslutsfattarna ägnar mycket tid åt att välja sina mål, men mindre åt att säkerställa att målen verkligen uppnås. Något som för all del inte är unikt för Kina, vars statsapparat i alla fall utifrån tycks präglad av större ändamålsenlighet än andras.
Den kinesiska science fiction-litteraturen är en underbar kulturskatt, full av svindlande tankeexperiment, storslagna visioner och gripande berättelser. Men så är den också i slutändan ett resultat av folkets kultur och av enskilda författares genialitet, snarare än av byråkratiska beslut. I Kina, i Sverige och i världen, borde det tjäna till påminnelse om att den kultur som är värd att ta del av sällan skapas inom ramen för politiska satsningar. Sådant ger mest upphov till platta budskap och övergivna lokaler.
- Klicka här för att läsa del 1 av denna essä
- Essän har gjorts möjlig genom ekonomiskt bidrag från Västra götalandsregionens essäfond