Casa mia 
Hemmets filosofi på italienska

Vad är egentligen ett hem? Vad gör just detta hus eller lägenhet och just dessa möbler, böcker och annat till ett hem? Vad är egentligen hemkänsla? I ett försök att hitta svar på frågorna om hemma och borta har Ola Sigurdson läst den italienske filosofen Emanuele Coccias bok om hemmets filosofi, Filosofia della casa.

 

Bland det bästa med att åka bort är att komma hem. Inte för att resan eller vistelsen någon annanstans egentligen är tråkig eller onödig. Även efter den mest lyckade resa, är det ändå en särskild upplevelse att komma hem på ett sätt som bara är möjligt om man först varit borta. Jag tror det har att göra med att hemmet – och då menar jag alla de möbler, tavlor och ting, växter, väggar, golv och naturligtvis också människor som rent konkret utgör hemmet – för ett slag blir lite mindre välkänt.

Att vara hemma någonstans innebär att vara på en välkänd plats, som i någon mening bortom alla former av ägande, kan kallas för min. Men det välkända kan bli alltför välkänt. För att ett hem ska förbli levande måste det också rymma något främmande, något som förmår överraska.

Att resa bort och komma hem blir därför ett sätt att åter finna det främmande mitt i all det välkända. Efter tio månader utomlands kom hela mitt hem att stå i en ny dager. Det välkända skavde på ett välgörande sätt mot den jag blivit under dessa tio månader. Så småningom återgick allt till det vanliga.

Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag ur boken

När jag läser den italienske filosofen Emanuele Coccias bok Filosofia della casa: Lo spazio domestico e la felicità (ung. ”Hemmets filosofi: hemkänslan och lyckan”) blir jag lättad över att inte vara den ende med sådana tankar. Coccia har doktorerat i medeltida filosofi i Florens, varit aktiv vid ett antal universitet i Tyskland, USA och Asien och så småningom Frankrike.

Ett av de verk som rönt internationell uppmärksamhet är hans La vie des plantes: Une métaphysique du mélange (Växternas liv. En blandningens metafysik, 2017). I boken vänder han sig mot den historiska filosofins ”metafysiska snobbism”, som inte ägnat växterna särskilt mycket tanke. Men i själva verket är det ju de som producerar den luft vi andas. Och som knyter samman allting – växter, djur, jord och människor – genom att låta allt levande blandas med vartannat.

Coccia har samarbetat med Giorgio Agamben och hans tänkande befattar sig med flöden snarare än essenser. Han har också återkommande intresserat sig för mer vardagliga fenomen som mode. Nu senast gäler det alltså hemmet i en bok som ur en mängd perspektiv undersöker vad det innebär att bo hemma. Framför allt handlar boken om vari den ”husliga lyckan” består. Redan detta visar att Coccia är en tämligen ovanlig filosof. Många kanske snarare skulle börja med att associera hemmet med ord som ”hemlig” eller ”hemsk”, för att inskärpa att hemmet i århundraden har varit en plats för orättvisa och ojämlikhet.

Desto större anledning då, att ägna sig åt att tänka om hemmet, menar Coccia, något som förvånansvärt få filosofer har gjort. I stället har filosofin satsat på staden. Men egentligen är det ingen av oss som bor i en stad. Förr eller senare måste vi åka hem. Det är genom hemmet som vi bebor vår planet och det är också hemmet som förmedlar staden till oss.

Coccia överdriver nog en smula här. Det finns faktiskt en hel del filosofer som har ägnat sig åt hemmet, Hannah Arendt, Otto Friedrich Bollnow, Gaston Bachelard till exempel. Men han har rätt såtillvida att det offentliga och det universella har fått spela en mycket större roll än det privata och det partikulära.

I vår egen tid har gränsen mellan det privata och det offentliga – eller mellan hemmet och staden – börjat suddas ut alltmer. Först genom radio och TV och sedan genom de digitala medierna har hemmet emellertid blivit intressant på nytt. Här finns det också en angelägen politisk uppgift menar Coccia. Vi måste låta vår planet bli till ett hem, eller kanske snarare tvärtom, vi måste släppa in planetens liv i våra hem.

Till vänster hemmets gudinna i Grekland, Hestia (= härd = hemmets härd), i mitten som romarnas Vesta, här från en fresk från Pompeji, och till höger Vestas tempel i Rom, med den där en gång alltid brinnande elden (alla bilder Wikipedia).

Vad är då ett hem, enligt Coccia? Italienskans ”casa” betyder både hus och hem, men för Coccia är det viktigt att ett hem kan se ut på många olika sätt. Ett hem kan vara ett hotell eller en lägenhet, en soffa eller en skyskrapa. De traditionella nomaderna har också de ett hem. Att vara hemlös, hemlös på riktigt, är däremot att vara omedelbart utsatt för döden.

Själv verkar Coccia, likt många akademiker i karriären, ha fört en relativt nomadisk tillvaro. Han har bott i större städer som Paris, Berlin, Tokyo och New York, men alltid i ett hem med sovrum, kök, stolar, skrivbord, garderober, badkar och element. Men om hemmet inte är identiskt med ett visst hus, vad är det då? Hemmet är en relation, men inte bara en relation till andra människor utan också till de föremål som utgör hemmet.

Det är något som blir tydligt i flytten. En flytt är inte bara en transport av människor, möbler och föremål från ett ställe till ett annat, utan en akt av ”inhusning”. Cocci dröjer vid den stoiska termen oikeiosis som i sitt ursprungliga sammanhang snarast betydde ”tillägnande” eller ”beroende”. Men den kan också, mer eller mindre bokstavligt, uttydas som akten av att göra ett utrymme till sitt eget, till ett hem.

Att ”bo in sig” är en handling där vi aktivt skapar en historia med, och låter oss involveras i, det utrymme som håller på att bli vårt hem. Som kroppsliga väsen skapar vi också en relation till tingen. De blir våra genom att vi har en historia tillsammans med dem, och därmed kommer de också att härbärgera något av oss själva. Sängen blir värd för vår sömn, badrummet för våra mest privata behov, kylskåpet för våra förnödenheter.

I en mening är det inte bara vi som flyttar in i hemmet som består av ting, utan tingen flyttar också in i oss när de påverkar våra känslor och vår fantasi: ”Om tingen blir levande varje gång vi träder över tröskeln till vår bostad är det för att de tillägnar sig en del av oss.” Vi blir en del av det hem vi bor i, men hemmet blir också något som är oskiljaktigt från oss.

Hemma hos Hallwyls, hemma i Japan, hos Mies van der Rohe, hos en hemmafru i Sverige en gång och i England (Wikimedia commons)

Hemmet är, med ett uttryck, som Coccia själv inte använder men som ligger nära vad han vill ha sagt, en ”tredje hud”. Jämte vår egen hud och de kläder vi klär oss med kommer hemmet att bli ett uttryck för vår egen psykiska struktur. Det egna hemmet förkroppsligar, skriver Coccia, en viss atmosfär, en känsla lagrad i materiella ting, som aktiveras av närvaron av oss själva eller av andra människor.

Därför är också som att träda in i en annan värld när man besöker någon annans hem. Det blir ”en resa genom tid och rum”, ”en intergalaktisk kryssning”. Coccia skyr inte starka ord, men poängen är tydlig: hemmet hör till oss men vi hör också till hemmet.

Om hemmet är en relation betyder det också att det aldrig blir färdigt. Den som anar någon form av statisk konservatism i Coccias förespråkande av hemmet och den husliga lyckan tar miste. Hemmet blir ett hem och förblir levande genom de vardagliga aktiviteter vi företar oss i hemmet: att möblera och möblera om, att byta ut tingen men också att klä oss, älska, sova, tvätta, laga mat, skriva.

Det är knappast hemmet från inredningstidningarnas glossiga sidor som Coccia tänker sig. Istället är det ett hem som uppstår i och med de aktiviteter som försiggår där. Som för att försäkra sig om att det inte rör sig om något slags statisk permanens, föreslår Coccia att framtidens hem skulle kunna vara litet mer som Airbnb, så att vi skulle kunna byta hem varje säsong.

Hus måste bli något som kan förändras lika snabbt som vädret eller klimatet. Här mynnar Coccias Filosofia della casa ut i en blandningens filosofi: hur våra hem ska låta oss blandas med djuren, växterna och planeten i stort på ett sätt som anknyter till hans tidigare bok om växternas liv.

Coccias bok om Växternas liv finns översatt till flera språk

Att komma åt hemmets orättvisor och ojämlikheter förutsätter att vi faktiskt försöker tänka om hemmet på ett koncentrerat sätt. Jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag anser om den något mer spekulativa avslutningen om att förvandla planeten till en trädgård genom hemmet, men Coccia har helt rätt i att hemmet förtjänar sin filosofi.

Men hur var det då med den husliga lyckan? Coccia menar att den inte handlar om en känsla eller en subjektiv upplevelse, utan om en ”godtycklig och förgänglig harmoni som för ett ögonblick binder samman ting och personer i en relation av fysisk och andlig intimitet”. Den husliga lyckan är därför inte ett tillstånd utan en uppgift. Uppgiften är att låta vår husliga lycka och världen överlappa varandra.

Coccia ser här framför sig inget mindre än en domesticering av själva planeten, en domesticering som går åt båda håll: våra hem ska bli en trädgård men trädgården ska också bli våra hem. Om moderniteten har satsat på att globalisera staden, vill Coccia att vi ska öppna våra lägenheter så att de alltmer sammanfaller med jorden.

Tillbaka dit där jag började: Coccia är uppenbart ute efter att visa hur hemmet egentligen inte är något helt igenom välkänt utan rymmer dimensioner av det främmande. Men finns det inte en viss rastlöshet i visionen om att planeten ska bli ett hem, att den ska domesticeras? Det verkar som att Coccias ideal är att flytta runt, och i en mening har han rätt i att alla våra bostäder saknar en förblivande permanens.

Men går det inte att tänka sig att också det hem man betraktat som sitt i tjugo år – och som kanske också betraktar en själv som dess tillhörighet – ändå rymmer något av det främmande som man måste åka bort för att upptäcka på nytt? Det är förmodligen tydligt att min egen håg står till det bofasta där Coccias ideal framstår som mer nomadiskt.

Inget fel i det senare, men att jämföra bytet av hem med att byta kläder kanske inte bara signalerar en viss rastlöshet utan också sänder fel signaler i en tid som nog borde fundera på att behålla sina kläder litet längre. Har inte idealet om lätt uppbyggbara och nedmonterbara hus sett sina bästa dagar? Är inte mer permanenta hem något som skulle bidra till en eftersträvansvärd psykisk stabilitet i våra dagar?

Ett hem som en trädgård och en trädgård som ett hem?

 

  • Klicka här för att läsa om Marieke Lucas Rijnevelds roman Obehaget om kvällen, där hemmet ges en helt annan betydelse
  • Emanuele Coccia talar (på engelska) om den tidigare boken, The Life of Plants

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).