DIXIKON

Av LARS HERTZBERG

Vi tänker oss ofta att vi kan få en klar föreställning om föremålens roll i vår kultur genom att iaktta människors beteende i ett köpcentrum.

Vad vi ser där, anser vi, är människor fångna i sina konstgjorda behov, reklamens viljelösa offer, konsumenter som tror sig kunna behärska tillvaron genom att förvärva produkter som förmodas ge dem njutning, status, komfort eller ett förlängt liv. Här ser vi materialismen i dess krassaste form. Föremålen är enbart medel för att uppnå, ofta inbillade, mål.

Men vill vi verkligen få syn på föremålens betydelse för oss, hävdar jag, bör vi inrikta oss på det motsatta skeendet: personer inbegripna i att tömma en bostad på lösöre.

Ifall man bott på samma ställe i låt oss säga 20-30 år har de flesta av oss hunnit samla på sig ansenliga mängder ägodelar av de mest varierande slag: ägodelar som exemplifierar de talrika band av olika slag som binder oss till tingen. Brev, anteckningar, fotografier, barnens och barnbarnens teckningar, en mössa inpyrd med minnen, tallriksvärmare man fått i present, konstverk som skapats av goda vänner, böcker vi knappast kommer att läsa men som vi ogärna slänger på soptippen, grammofonskivor, en vissnad brudbukett. Vad ska sparas, vad ska slängas?

Vare sig vi har lätt eller svårt att fatta de beslut som krävs är det klart att problemet för de flesta av oss inte avgörs genom att vi helt enkelt frågar oss om vi kommer att ha bruk för en sak eller inte.

Vad som avgör frågan kan inte fångas i en definition. Ofta spelar slumpen in: efter en lång dag av röjande är vi kanske redo att slänga saker vi nästa morgon skulle ha valt att behålla. I sista hand blir besluten ett uttryck för vem vi är.

Detta får oss att inse att det inte bara är vi som äger tingen; tingen äger också oss.

Kanske vissa människor är fria från det här beroendet. Jag kan avundas dem, men samtidigt känns det som om de saknade en aspekt av det som gör oss mänskliga.