Arne Florin skriver om begreppet clinamen, en oförutsägbar avdrift hos atomerna som gör det möjligt för dem att kollidera och därmed medför att någonting alls kan bli till. Begreppet, som skapades av Lucretius när han beskrev Epikuros filosofi, har utövat stor lockelse på sentida författare, filosofer och konstnärer.
Clinamen – vad är det? En växt? En kroppsdel? En sjukdom? Faktum är att det är en term som betyder ungefär avdrift och som den romerska diktaren Lucretius använder när han i sin stora lärodikt De rerum natura (Om tingens natur, ca 50 år f.Kr.) sammanfattar och propagerar för Epikuros filosofi. Även om begreppet knappast är särskilt välkänt är det slående vilken lockelse det utövat på sentida författare, filosofer och konstnärer, däribland Alfred Jarry och patafysikerna, den amerikanske litteraturvetaren Harold Bloom och poststrukturalistiska tänkare som Derrida och Deleuze.
Epikuros, som levde i Grekland omkring 300 år f.Kr., är som bekant grundaren av den filosofiska skola som fått beteckningen epikurismen. En framträdande dimension av denna filosofi är den etiskt-praktiska: Hur uppnå sinnesfrid och lycka? Hur bli kvitt plågsamma lidelser och fruktan för döden? Men grundläggande i Epikuros lära är även teorin om universums natur. I likhet med sina äldre kolleger Leukippos och Demokritos tänkte sig Epikuros att världen består av atomer, oändligt små odelbara enheter som befinner sig i ständig rörelse (särskilt de båda äldre filosoferna brukar hänföras till den atomistiska skolan). För Epikuros är det just genom att inse hur världen är uppbyggd – att också själen ytterst består av atomer och dör med kroppen – som människan kan befrias från sin rädsla för döden och överhuvudtaget olika vidskepelser.
Som Lucretius framställer det i sin Epikurostolkning De rerum natura uppstår den oförutsägbara avdriften, clinamen, när atomerna till följd av sin egen vikt rör sig genom tomrummet. Plötsligt, på okända tidpunkter och platser, avviker de en smula, inte mycket, men tillräckligt för att deras bana ska förändras. Om det inte vore för denna avdrift, skulle de alla falla rakt ner genom tomrummet och inga kollisioner uppstå. Inte heller skulle någonting någonsin bli till.
Samtidigt som denna oförutsägbara och omotiverade avdrift ingår i en materialistisk filosofi och vad som kan te sig som en deterministisk grundsyn blir den för Lucretius ett tecken på den fria vilja som utmärker alla kännande varelser. Avdriften är ju till synes orsakslös, kan inte inordnas i någon orsakskedja, och tycks på så vis ge utrymme åt en viss ”frihet”.
Ett slags avdrift i mer metaforisk mening kan man tala om när det gäller De rerum naturas receptionshistoria och inverkan på den moderna världen. I sin fascinerande bok The Swerve. How the World Became Modern (2011) berättar Stephen Greenblatt om hur detta verk, ett av få vittnesbörd om epikurismen, under medeltiden faller i nästan total glömska för att så återupptäckas under renässansen mer eller mindre av en slump. Boksamlaren Poggio Bracciolini hittar 1417 i ett avlägset kloster en dammig, bortglömd volym som han, när han förstår vad han funnit, genast låter kopiera. Därmed har verkets segertåg över världen inletts.
För Greenblatt blir den återfunna De rerum natura närmast en förutsättning för den moderna världens födelse; i denna för medeltidens kristna världsbild så provocerande text kan vetenskapsmän och författare som Bruno, Galileo, Montaigne, Darwin m.fl. finna avgörande inspiration. Med andra ord: istället för verkets till synes förutbestämda färd in i glömskans mörker inträffar en avdrift och Lucretius kommer att utöva en snarast oöverskådlig påverkan på senare tiders tänkande.
Detta inflytande är då något som gäller Epikuros/Lucretius filosofi i stort. Men också själva begreppet clinamen kommer att sätta spår. Förutom resonansen i en senare tids fysik (ett ämne som undandrar sig denne skribents kompetens) kan man notera att termen dyker upp hos den filosofiskt skolade och naturvetenskapligt intresserade författaren Alfred Jarry (1873-1907). Clinamen blir för Jarry ett viktigt led i patafysiken, den på samma gång allvarliga och humoristiska vetenskapen om undantagen eller de imaginära lösningarna. Det är framför allt i sitt verk Gestes et opinions du docteur Faustroll, pataphysicien (skrivet 1898, publicerat posthumt 1911) som Jarry redogör för patafysikens grunder och då låter avdriften bli en central ingrediens i Doktor Faustrolls berömda seglats i ett såll (för säkerhets skull på land); verket utgör en sällsam kombination av lekfull parodi, poetiska hyllningar till författarkolleger, vetenskapskritik och absurdistisk komik i Rabelais anda.
För Jarry och kanske än mer för hans efterföljare i det Patafysiska Kollegiet (bildat i Paris 1948 för att vårda minnet av Jarry och främja patafysiken) är clinamen en perfekt bild för verklighetens absurditet och ett gott skäl till den attityd av road uppmärksamhet som man gärna intar visavi tillvaron. Clinamen tycks ju onekligen vara det ultimata objektet för en vetenskap om undantagen: en mikroskopisk, godtycklig avvikelse som likväl bestämmer allt.
En annan som uppenbarligen lockats av begreppet är den amerikanske litteraturvetaren Harold Bloom som i sitt tidiga författarskap, t.ex. The Anxiety of Influence (1973), intresserar sig för relationerna mellan sentida poeter och deras mästare. Själv inspirerad av framför allt Freud och Nietzsche försöker Bloom fånga hur den senfödde poeten tillgriper olika strategier för att komma till rätta med en föregångare/förebild som lätt ter sig övermäktig, riskerar att tysta efterföljaren. För Bloom blir clinamen en av poetens försvarsstrategier i förhållande till mästaren:
Clinamen appears as a corrective movement in his own poem, which implies that the precursor poem went accurately up to a certain point, but then should have swerved, precisely in the direction that the new poem moves.
(The Anxiety of Influence, s. 14.)
Intressant är att Bloom uttryckligen formulerar sin teori i relation till Jarry och patafysikerna. Men där Jarry uppfattar clinamen som omotiverad och slumpartad är den för Bloom både godtycklig och intentionell. För Bloom framstår en läsning av en dikt som en medveten feltolkning av en tidigare dikt (eller av poesin mer i allmänhet) som den självklart mest givande: Att lära känna en dikt genom dess clinamen innebär att lära känna dikten utan att kunskapen om den nås på bekostnad av diktens kraft.
När begreppet dyker upp hos poststrukturalistiska tänkare som Jacques Derrida och Gilles Deleuze är det som lyfts fram särskilt relationen mellan systemet och de krafter däri som tenderar att destabilisera eller undergräva det. Deleuze, som har ambitionen att utveckla en metafysik i fas med modern naturvetenskap, bedriver i sitt författarskap en dialog med många skilda tänkare och discipliner varibland Epikuros filosofi möjligen är underskattad (jfr en tidig artikel som Lucrèce et le simulacre, 1961). Epikuros och dennes föreställningar om clinamen är en bidragande inspirationskälla bland annat när det gäller utvecklandet av begrepp som multipliciteter och simulacrum (begrepp som är anti-essentialistiska och betonar immanens, rörelse, händelser och differenser). En kuriositet i sammanhanget är att den filosof som var Alfred Jarrys lärare och introduktör till den antika filosofin, Henri Bergson, också är en av Deleuzes viktigare influenser.
Hos Derrida är Epikuros lära mindre framträdande och hans tänkande inbegriper mindre av explicit dialog med den antike filosofen. Men i till exempel ett föredrag som My Chances/Mes chances (1982) genomförs med hjälp av Epikuros en diskussion om slumpens och det oförutsägbaras ofrånkomliga roll i tänkandet. Även i Derridas grundläggande teori om skriften och ”spåret”, dvs. det sätt som mening skapas i en oupphörlig process av skillnader och uppskjutanden, kan man iaktta likheter med Epikuros syn på avdriften.
Mer generellt sett är det som lockar hos begreppet clinamen kanske särskilt de många spänningar som det fångar: mellan del och helhet, mellan det till synes obetydliga och den genomgripande effekten, mellan slump och intention, mellan det oförutsägbara och det som är möjligt att förutse.
Man kan väl också säga att den relativa vagheten eller öppenheten hos begreppet inbjuder till metaforiska användningar. I litteraturens värld tycker man sig t.ex. finna en avdriftens princip särskilt i essäformen. Essän är ju en genre där avvikelsen från det förväntade, där plötsliga associationer och digressioner både är medel till nya upptäckter och ett sätt att skapa retoriska effekter. Att vara öppen för det oväntade är på så vis kanske också en lärdom att dra ur clinamenbegreppet.
Låt oss därför avrunda med några ord av den persiske poeten och sufiern Sadi som möjligen kan ses som en enkel korrigering och uppmaning till målmedvetenhet men kanske hellre som en bekännelse till den distraktion och öppenhet som medför de rikaste fynden:
”Jag fruktar att du icke når Mekka, o pilgrim, ty den väg du vandrar leder till Turkestan.”
- Klicka här för att läsa Ola Sigurdson om en annan av Greenblatts böcker, The Rise and Fall of Adam and Eve